Bakgrund: Diabetesretinopati är en av de vanligaste komplikationerna vid diabetes, och idag finns det en nollvision för allvarlig synskada hos diabetespatienter. Det går att upptäcka diabetesretinopati i ett tidigt skede om regelbunden ögonbottenfotografering görs. Forskningen som finns om ögonbottenfotografering utifrån ögonsjuksköterskans perspektiv är sparsam.  Syfte: var att belysa ögonsjuksköterskans erfarenhet av diabetespatienters besök vid ögonbottenfotografering. Metod: Metoden som användes var en kvalitativ design med ett induktivt tillvägagångssätt. Åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes enskilt med ögonsjuksköterskor. En kvalitativ innehållsanalys beskriven av Lundman och Hällgren Graneheim (2017) användes för att analysera data. Resultat: Ögonsjuksköterskorna angav att tiden inte alltid räckte till, att det kunde vara stressigt, samt att många patienter står i kö för ögonbottenfotografering och kön tar inte slut. Ögonsjuksköterskornas erfarenhet var att många patienter inte har kunskap om varför det är viktigt att komma på ögonbottenfotografering och att en del uteblir. Resultatet visade att ögonsjuksköterskorna hade bra kunskap om att bedöma ögonbottenfotograferingar och att ett flertal gav patienten information av resultatet muntligt vid besöket. Resultatet visade även en del positiva erfarenheter, bland annat fördelar med modern teknik samt fördelar i samverkan med andra professioner. Slutsats: Många diabetespatienter har kunskap om diabetes, däremot är det flertal som har okunskap gällande vikten av att gå på regelbunden ögonbottenfotografering. För att upprätthålla nollvisionen för allvarlig synskada hos diabetespatienter behövs mer information till denna patientgrupp. Ögonsjuksköterskan behöver i sin roll som omvårdnadsspecialist mer tid för informationsgivning i mötet med patienten för att ge patienten kunskap om sjukdomen och hur viktigt det är med ögonbottenfotografering. / Background: Diabetic retinopathy is a common diabetes complication, today there is a zero vision for severe visual impairment in diabetic patients. Diabetic retinopathy can be detected early if regular fundus photography is done. Research on fundus photography from the ophthalmic nurse perspective is sparse. Aim: was to illustrate the ophthalmic nurse's experience of diabetes patients' visits for fundus photography. Method: Qualitative design with inductive approach was used where eight semi-structured interviews were conducted individually with ophthalmic nurses. A qualitative content analysis described by Lundman and Hällgren Graneheim (2017) was used for data analysis. Results: The ophthalmic nurses stated that the time was not always enough, it could be stressful, and many patients are queuing to come for fundus photography. The ophthalmic nurses experience was that many patients don´t have knowledge of why it is important to have fundus photography and that some do not attend. Results showed that the ophthalmic nurses had good knowledge of assessing fundus photography and a majority gave the patient information about results verbally during the visit. Results also showed positive experiences, including advantages of modern technology and advantages in cooperation with other professions. Conclusion: Many diabetic patients are knowledgeable about diabetes, but majority are ignorant of the importance of regular fundus photography. To maintain zero vision for severe visual impairment in diabetic patients, more information is needed for these patients. As a nursing specialist, the ophthalmic nurse needs more time with the patient to provide information about the disease and the importance of fundus photography.