Åldersrelaterad makuladegeneration är den vanligaste orsaken till uttalad synnedsättning hos äldre i västvärlden. Denna studie genomfördes som en litteraturstudie med syfte att beskriva upplevelsen av att leva med synnedsättning hos personer med AMD. Sju kategorier trädde fram: Behov av stöd och information, Förlust av självständighet, Utmaningar i vardagen, Anpassadestrategier, Påverkan på sociala livet, Rädsla och osäkerhet och Acceptans och hopp. Det visade sig att de upplevde en osäkerhet i förhållandet med hälso- och sjukvården då de kände att de inte fick tillräcklig information för att klara av sin situation. Minskad självständighet relaterat till ett ökat hjälpbehov var vanligt och att förlora möjligheten att köra bil var en viktig faktor i förlusten avsjälvständighet. AMD begränsade individens vardag på många nivåer och därmed även deras sociala aktiviteter och möjligheten att ta hand om sig själva och andra. Flera skapade olika strategier för att klara av vardagssysslor. Utmaningarna för dessa patienter ledde till en mångfald av emotionella reaktioner, många accepterade sin situation men levde ändå med en alltid närvarande rädsla för ytterligare försämring av synen. En tredjedel visade på depressiva symptom. Hälso- och sjukvården bör identifiera individers förmåga att kunna delta i aktiviteter som de tycker om, med hjälp av den informationen kan hälso- och sjukvården få ett hjälpmedel till att finna personer med risk för depression. Det är av vikt att hälso- och sjukvården fångar upp dessa individer för att kunna erbjuda dem hjälpmedel och stöd för att klara sin vardag.

Blefarit är en vanligt förekommande åkomma då patienter söker vård på ögonmottagningar och symtomen kan ge stora besvär för den enskilde individen. Tillståndet är ofta kroniskt och episodiskt med mer eller mindre besvärande recidiv. Behandlingen är i första hand icke farmakologisk vilket innebär att patienten behöver utföra regelbunden egenvård. Syftet med studien är att undersöka ögonsjuksköterskans erfarenhet av följsamhet till egenvård hos patienter med blefarit. Studien är en kvalitativ intervjustudie som analyserades med kvalitativ latent innehållsanalys. Ur analysen identifierades ett övergripande tema, tre huvudkategorier samt sex underkategorier som beskrev informanternas erfarenheter av följsamhet till egenvård hos patienter med blefarit. Resultatet visade att flera områden påverkar varandra när det kommer till följsamhet till egenvård. Mötet mellan patient och sjuksköterska utgjorde grunden till följsamhet. Utöver mötet med patienten framkom erfarenheter av påverkande faktorer som både kunde vara direkt relaterade till patient eller som återfanns i vårdmiljön kring patienten. Utifrån kategorierna framkom ett underliggande tema som genomsyrade de tre huvudkategorierna vilket var vikten att se till hela vårdprocessen för att främja egenvård. Studien lyfter att följsamhet till egenvård är komplext och påverkar och inverkar processer som inte alltid är tydliga men om de medvetandegörs kan det främja till egenvård.

Varje år opereras flera miljoner människor för katarakt, vilken är en av världens vanligaste och mest framgångsrika operationer. Efter en kataraktoperation skall patienterna administrera ögondroppar i hemmet. Pilotstudiens syfte var att beskriva patientens erfarenheter av ögondroppsbehandling efter en kataraktoperation. Frågeställningen var vilka erfarenheter patienten hade av den erhållna informationen om ordinerad postoperativ ögondroppsbehandling samt administreringen av ögondroppar efter genomgången kataraktoperation. Pilotstudien utfördes som en intervjustudie med en beskrivande kvalitativ design med induktiv ansats. Intervjuerna analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys. I resultatet framkom fyra kategorier och åtta underkategorier. Patienterna beskrev att de hade en kompetens att utföra ögondroppsbehandlingen men de kände samtidigt en bristfällighet i om de utförde administreringen helt korrekt. Några patienter erfor att de blev begränsade i det dagliga livet av ögondroppsbehandlingen, dock uttryckte alla att administreringen var hanterbar. Förbättringar kan göras i vården då många patienter kände sig osäkra om de utförde administreringen korrekt. Dock behövs vidare forskning och fullskaliga studier inom området för att resultatet ska kunna anses vara tillförlitligt och överförbart. En slutsats av pilotstudien är att ögonsjuksköterskor skall utgå från patientens berättelse och kunskap samt ge information i dialog med patienten. Det är även viktigt att utbildningen till ögonsjuksköterskor har ett patientcentrerat fokus.

Telefonrådgivning är en vanlig vårdform. I en alltmer medicinskt och tekniskt utvecklad ögonsjukvård efterfrågas ögonsjuksköterskornas omvårdnadskompetens av både patienter, anhöriga och kollegor inom andra delar av sjukvården. Syftet med studien var att undersöka ögonsjuksköterskors upplevelser av att använda sin specifika omvårdnadskunskap vid telefonrådgivning inom ögonsjukvård. Studien genomfördes med en kvalitativ metod och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att ögonsjuksköterskorna upplevde arbetet som utvecklande och utmanande. De såg sig själva som en lots i vården med en stor rådgivande funktion relaterat till sin specifika kunskap. De beskrev också en del svårigheter med att triagera via telefon. De önskade bättre bedömningsunderlag men var dock trygga med sina bedömningar och någon rädsla för anmälningar till tillsynsmyndighet framkom inte. De uttryckte även ett behov av utbildning inom samtalsmetodik. Ögonsköterskorna saknade tid för kollegiala reflektioner för att utveckla sin professionella hållning i arbetet med telefonrådgivningen / Telephone counseling is a common form of care. In an increasing medical and technical development in ophthalmological care is ophthalmic nurses skills demanded by both patients, relatives and colleagues in other areas of health care. The purpose of this study was to examine the eye nurses experiences of telephone counseling in ophthalmology. The study was conducted using a qualitative approach and data were collected through semi-structured interview. The material was analyzed using qualitative content analysis. The results showed that eye nurses were confident and proud of their professional role. They experienced the work as fun, stimulating and challenging. They saw themselves as a pilot in the care of a large advisory role related to their specific knowledge. They also described some difficulties in triagera by phone. They wanted better assessment documentation but was confident in their assessments and any fear of notifications to the regulator were not revealed. They also expressed a need for training in counseling skills. Ophthalmic nurses lacked the time for collegial reflection to develop their professional attitude in the work of telephone counseling.

Telefonrådgivning är en av arbetsuppgifterna för ögonsjuksköterskor, men studier om telefonrådgivning inom ögonsjukvård är begränsat. Syftet var att beskriva ögonsjuksköterskors upplevelser av användandet av beslutsstöd vid telefonrådgivning. Metoden var kvalitativ beskrivande. Sex ögonsjuksköterskor vid tre olika ögonkliniker intervjuades. Data analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultatet gav huvudkategorierna kunskapskälla vid behov, stöd i yrkesrollen, brister i beslutsstödet och god vårdkvalitet ur ett patientperspektiv. Ögonsjuksköterskorna var positiva till användandet av beslutsstöd vid oerfarenhet av arbetsuppgiften samt vid sällan förekommande och komplexa situationer. Användandet av beslutsstöd upplevdes underlätta prioritering och samordning av vårdinsatser vilket upplevdes leda till god vårdkvalitet ur ett patientperspektiv och en känsla av trygghet. Beslutsstödet underlättade kommunikationen med andra vårdenheter och vårdsökande. Det upplevdes inte täcka alla situationer utan uttrycktes behövdes utvecklas och uppdateras kontinuerligt. Aktivt lyssnande och tänkande i kombination av erfarenhet och kunskap ansågs vara viktiga komponenter vid telefonrådgivning. Vidareutveckling och förbättring av de beslutsstöd som används idag är av betydelse. / Telephone counseling is one of the tasks in ophthalmic nursing and research within this area was found inadequate. The aim was to describe the ophthalmic nurses’ experiences of using a decision making system in when counseling. The method was a descriptive qualitative de sign. Six ophthalmic nurses at three different eye clinics were interviewed. The data were analyzed according to qualitative content analysis. The result was four categories: a source of knowledge source if needed, supportive to the professional role, deficiencies in decision system and good quality of care from a patient perspective. Ophthalmic nurses were positive using a decision making system if inexperienced and in infrequent and complex situations. The use of decision making system facilitated the prioritization and coordination of the care taken, high quality of care from a patient perspective and a sense of security. Decision making system facilitated communication with other health care providers and patients. The system though was not useful in every situation and there was a need of a continuous development and update. Active listening and thinking in the combination of experience and knowledge were considered to be important components in the telephone counseling. Further development of the system in use today is needed.

Antalet patienter med sjukdomen diabetes förväntas öka vilket kommer innebära att ett ännu större antal patienter behöver screenas för att upptäcka diabetesretinopati. Syftet med den här pilotstudien var att beskriva patienters erfarenheter av screening för diabetesretinopati på en ögonmottagning. Pilotstudien utformades efter en kvalitativ induktiv ansats och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Materialet bearbetades genom kvalitativ innehållsanalys. De huvudkategorier som framkom var: trygghet, informationens betydelse, tillgänglighetens betydelse, oro för undersökningsresultatet och dess konsekvenser samt obehagligt och tidskrävande. Resultatet visade på att det var viktigt för informanterna med screening för diabetesretinopati. Det var en trygghet att få gå på kontroller för att upptäcka komplikationer i tid. Det framkom att de kände en oro för att utveckla diabetesretinopati och vilken påverkan detta skulle ha på deras livssituation. Informanterna ville få ett tydligare resultat från undersökningen och att tillgängligheten förbättrades.  Det behövs vidare omvårdnadsforskning kring information, kunskap och ökad tillgänglighet vid screening för diabetesretinopati. Sådan forskning kommer att vara till hjälp för att förstå och därmed hitta strategier för att förbättra omvårdnaden för patienter med diabetes samt för att nå ut till dem som uteblir från screeningen för diabetesretinopati. / The number of patients with the disease diabetes expects to increase, which means that even a larger number of patients will need to be screened to detect diabetic retinopathy. The purpose of this study was to describe the experiences of screening for diabetes retinopathy at an ophtalmology department. The pilotstudy was developed by a qualitative inductive approach and data were collected through semi-structured interviews. The material was processed by qualitative content analysis. The main categories that emerged were: security, the importance of information, the importance of accessibility, concerns about the result and its consequences and uncomfortable and time-consuming. The result showed that screening for diabetes retinopathy was important for the informants. It was a security to check their eyes to detect complications in time. It was revealed that they felt a concern for complications due to diabetic retinopathy and what effect this would have on their lives. The informants wanted to get a clearer result of the examination and that the availability would improve. Further nursing research about information, knowledge and increased availability in screening for diabetes retinopathy is needed. Such research would be helpful to improve care patients with diabetes, and to find strategies for reaching out to those who fail to attend screening for diabetes retinopathy.

Bakgrund: Telefonrådgivning har använts som kommunikationssätt sedan 30-talet inom sjukvården. I nutid är telefonrådgivning ett väl etablerat och beprövat kommunikationsalternativ som brukas runt om i Sverige. Dock belyser forskning telefonrådgivning som en komplex arbetsuppgift. Inom oftalmologi finns det vidare sparsam forskning kring just ögonsjuksköterskans uppfattning av telefonrådgivning.  Syfte: Syftet var att undersöka ögonsjuksköterskans uppfattning av telefonrådgivning på ögonmottagning.  Metod: Metoden som användes var av kvalitativ design med en fenomenografisk ansats. Åtta ögonsjuksköterskor från södra Sverige som arbetade på ögonmottagning intervjuades enskilt. En fenomenografisk analysmetod valdes att användas för analysering av data.  Resultat: Analysen resulterade i tre beskrivningskategorier: (1) Relationens betydelse mellan ögonsjuksköterska och patient, (2) Aspekter som begränsar och underlättar bedömningen mellan ögonsjuksköterska och patient samt (3) Betydelsen av kunskap, stöd och erfarenhet för ögonsjuksköterskan. Slutsats: Det framkom olika begränsande och underlättande aspekter som påverkar bedömningen och mötet med patienten. Ögonsjuksköterskan uppfattade relationen med patienten som en central del i arbetet med telefonrådgivning. Likaså uppfattades stöd i olika former samt kunskapsutveckling och erfarenhet kring området som betydelsefullt. Resultatet visar, likt tidigare forskning, att telefonrådgivning är en mycket komplex arbetsuppgift. / Background: Telephone counseling has been used as a means of communication since the 1930s in healthcare. Today, telephone counseling is a well-established and proven communication alternative that is used around Sweden. However, research highlights telephone counseling as a complex task. In ophthalmology, there is also sparse research on the ophthalmic nurse´s perception of telephone counseling. Aim: The purpose was to investigate the ophthalmic nurse conception of telephone counseling at an eye clinic.Method: The method used was of qualitative design with a phenomenographic approach. Eight ophthalmic nurse´s from southern Sweden who worked at the eye clinic were interviewed individually. A phenomenographic analysis method was chosen to be used for data analysis. Results: The analysis resulted in three descriptive categories: (1) The importance of the relationship between the ophthalmic nurse and the patient, (2) Aspects that limit and facilitate the assessment between the ophthalmic nurse and the patient and (3) The importance of knowledge, support and experience for the ophthalmic nurse. Conclusion: Various limiting and facilitating aspects emerged that affect the assessment and the meeting with the patient. The ophthalmic nurse perceived the relationship with the patient as a central part of the work with telephone counseling. Likewise, support in various forms as well as knowledge development and experience in the area were perceived as significant. The results show, like previous research, that telephone counseling is a very complex task.

Bakgrund: I takt med en växande befolkning samt högre livslängd och därmed en ökning av oftalmologiska sjukdomar behöver ögonsjuksköterskor utveckla sin roll inom ögonsjukvården. Ögonsjuksköterskor innehar en specialistutbildning som tillhandahåller kompetens att självständigt bedöma och behandla vårdtagare med ögonsjukdomar. Syfte: Beskriva ögonsjuksköterskors erfarenheter av att arbeta på ögonmottagning.Metod: En kvalitativ intervjustudie utfördes med tio ögonsjuksköterskor som arbetat på ögonmottagning minst ett år. Resultat: Innehållsanalysen utmynnade i tre kategorier och nio subkategorier. Ögonsjukvården ansågs vara en omfattande specialitet med varierande arbetsuppgifter som undergår kontinuerlig medicinsk och teknisk utveckling. Med det växande behovet av ögonsjukvård som ögonsjuksköterskorna ställdes inför, erfarades en ökad arbetsbörda samt tidspress vilket påverkade vårdtagare och personal negativt. Uppgiftsväxling ansågs som en positiv utveckling för både patienter och ögonsjuksköterskor. Teamarbetet och kollegialt stöd var av betydelse då ögonsjuksköterskorna kände sig mer förtrogna i sina beslutstaganden, vilket bidrog till en mer patientsäker vård. Samtidigt var det positivt med egna mottagningar då den personcentrerade vården och ögonsjuksköterskornas kunskap kom till sin rätt. Slutsats: Trots flera faktorer som gör arbetet på ögonmottagning intressant och utvecklande finns det möjligheter till förbättring. Ögonsjuksköterskors arbetssätt på ögonmottagning bör därför ses över. Ögonsjuksköterskor bör samarbeta ytterligare för att effektivisera och stressreducera för varandra. Likaså bör ögonsjuksköterskor kompetensväxla i större utsträckning för att nyttja sin kompetens ytterligare och kostnadseffektivisera vården. / Background: In line with a growing population and higher life expectancy and thus an increase in ophthalmological diseases ophthalmic nurses need to develop their role in ophthalmology. Ophthalmic nurses hold a specialist education that provides competence to independently assess and treat patients with ophthalmic diseases.Aim: Describe the ophthalmic nurses experiences of working in eye clinics.Method: A qualitative interview method was conducted with ten ophthalmic nurses with work experience of at least one year in an eye clinic. Results: The content analysis resulted in three categories and nine subcategories. Ophthalmology was considered an extensive specialty that undergoes continuous medical and technical development. With a growing need for eye care the ophthalmic nurses were faced with increased workload and time pressure, which negatively affected care recipients and staff. Task-shifting was considered a positive development for care recipients and ophthalmic nurses. Teamwork and peer support were important so the ophthalmic nurses would feel confident in their decision making, which contributed to a more patient-safe care. Nurse-led clinics were also considered positive as the person-centered care and the ophthalmic nurses knowledge came into place.Conclusion:  Though several factors make working on an eye clinic interesting and developing, there are improvement opportunities. Ophthalmic nurses working methods should be reviewed. Ophthalmic nurses should collaborate further to improve efficiency and reduce stress for each other. Ophthalmic nurses should be able to task shift to a greater extent to further utilize their competence and make care more cost-efficient.

Bakgrund: Diabetesretinopati är en av de vanligaste komplikationerna vid diabetes, och idag finns det en nollvision för allvarlig synskada hos diabetespatienter. Det går att upptäcka diabetesretinopati i ett tidigt skede om regelbunden ögonbottenfotografering görs. Forskningen som finns om ögonbottenfotografering utifrån ögonsjuksköterskans perspektiv är sparsam.  Syfte: var att belysa ögonsjuksköterskans erfarenhet av diabetespatienters besök vid ögonbottenfotografering. Metod: Metoden som användes var en kvalitativ design med ett induktivt tillvägagångssätt. Åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes enskilt med ögonsjuksköterskor. En kvalitativ innehållsanalys beskriven av Lundman och Hällgren Graneheim (2017) användes för att analysera data. Resultat: Ögonsjuksköterskorna angav att tiden inte alltid räckte till, att det kunde vara stressigt, samt att många patienter står i kö för ögonbottenfotografering och kön tar inte slut. Ögonsjuksköterskornas erfarenhet var att många patienter inte har kunskap om varför det är viktigt att komma på ögonbottenfotografering och att en del uteblir. Resultatet visade att ögonsjuksköterskorna hade bra kunskap om att bedöma ögonbottenfotograferingar och att ett flertal gav patienten information av resultatet muntligt vid besöket. Resultatet visade även en del positiva erfarenheter, bland annat fördelar med modern teknik samt fördelar i samverkan med andra professioner. Slutsats: Många diabetespatienter har kunskap om diabetes, däremot är det flertal som har okunskap gällande vikten av att gå på regelbunden ögonbottenfotografering. För att upprätthålla nollvisionen för allvarlig synskada hos diabetespatienter behövs mer information till denna patientgrupp. Ögonsjuksköterskan behöver i sin roll som omvårdnadsspecialist mer tid för informationsgivning i mötet med patienten för att ge patienten kunskap om sjukdomen och hur viktigt det är med ögonbottenfotografering. / Background: Diabetic retinopathy is a common diabetes complication, today there is a zero vision for severe visual impairment in diabetic patients. Diabetic retinopathy can be detected early if regular fundus photography is done. Research on fundus photography from the ophthalmic nurse perspective is sparse. Aim: was to illustrate the ophthalmic nurse's experience of diabetes patients' visits for fundus photography. Method: Qualitative design with inductive approach was used where eight semi-structured interviews were conducted individually with ophthalmic nurses. A qualitative content analysis described by Lundman and Hällgren Graneheim (2017) was used for data analysis. Results: The ophthalmic nurses stated that the time was not always enough, it could be stressful, and many patients are queuing to come for fundus photography. The ophthalmic nurses experience was that many patients don´t have knowledge of why it is important to have fundus photography and that some do not attend. Results showed that the ophthalmic nurses had good knowledge of assessing fundus photography and a majority gave the patient information about results verbally during the visit. Results also showed positive experiences, including advantages of modern technology and advantages in cooperation with other professions. Conclusion: Many diabetic patients are knowledgeable about diabetes, but majority are ignorant of the importance of regular fundus photography. To maintain zero vision for severe visual impairment in diabetic patients, more information is needed for these patients. As a nursing specialist, the ophthalmic nurse needs more time with the patient to provide information about the disease and the importance of fundus photography.

Bakgrund: Ögonsjuksköterskor möter många patienter med diabetesretinopati, vilkakan vara utmanande för ögonsjuksköterskorna då det förekommer att patienter saknar sjukdomsinsikt. Det leder till svårigheter att få patienten delaktig i sin vård, men även att ge tillräckligt med information då patienten även kan vara orolig vid dessa möten. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ögonsjuksköterskors upplevelser av att informera patienter med diabetesretinopati. Metod: En kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer användes där totalt sju ögonsjuksköterskor från Västra Götalandsregionen och Region Halland deltog. Resultat: Analysen resulterade i två huvudkategorier Bygga en relation och Behov av kunskap. De fem subkategorierna var Ögonsjuksköterskans roll, Patienternas delaktighet, Brist på sjukdomsinsikt, Patienternas oro och rädsla samt Vikten av information. Konklusion: Resultatet visade att ögonsjuksköterskorna upplevde att det är av vikt att informera och även få patienten delaktig i sin vård då patienternauttrycker en rädsla och oro. Studien kan vara ett stöd för ögonsjuksköterskorna infördessa möten och vidareutveckla dem både utifrån ett sjuksköterske- och patientperspektiv. I vidare forskning vore det av intresse att få en fördjupad kunskap om patienternas upplevelser av ögonbottenfotografering samt information i samband med den. / Background: Ophthalmic nurses meet many patients with diabetic retinopathy. These meetings can be challenging for the ophthalmic nurses as some patients lack insight about the disease, which makes it difficult to get the patient involved and provide enough information as the patient may also be worried at these meetings. Aim: The aim of the study was to investigate ophthalmic nurses’ experiences of informing patients with diabetic retinopathy. Method: A qualitative study with semi-structured interviews was used where seven ophthalmic nurses from Västra Götaland Countyand the Halland County participated. Results: The analysis resulted in two main categories Building a Relationship and Need for Knowledge and five subcategories; The Ophthalmic Nurse's role, Patient participation, Lack of disease insight, Patients' anxiety and fear and The importanceof information. Conclusion: The results showed that the ophthalmic nurses felt that it was important to inform and also get the patient involved in their care as the patients express fear and anxiety. The study can be a support for the ophthalmic nurses in these meetings and further develop them from both a nurse and patient perspective. In further research, it would be of interest to gain an in-depth knowledge of patients´ experiences of fundus photography and the information they receive.