Telefonrådgivning är en vanlig vårdform. I en alltmer medicinskt och tekniskt utvecklad ögonsjukvård efterfrågas ögonsjuksköterskornas omvårdnadskompetens av både patienter, anhöriga och kollegor inom andra delar av sjukvården. Syftet med studien var att undersöka ögonsjuksköterskors upplevelser av att använda sin specifika omvårdnadskunskap vid telefonrådgivning inom ögonsjukvård. Studien genomfördes med en kvalitativ metod och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att ögonsjuksköterskorna upplevde arbetet som utvecklande och utmanande. De såg sig själva som en lots i vården med en stor rådgivande funktion relaterat till sin specifika kunskap. De beskrev också en del svårigheter med att triagera via telefon. De önskade bättre bedömningsunderlag men var dock trygga med sina bedömningar och någon rädsla för anmälningar till tillsynsmyndighet framkom inte. De uttryckte även ett behov av utbildning inom samtalsmetodik. Ögonsköterskorna saknade tid för kollegiala reflektioner för att utveckla sin professionella hållning i arbetet med telefonrådgivningen / Telephone counseling is a common form of care. In an increasing medical and technical development in ophthalmological care is ophthalmic nurses skills demanded by both patients, relatives and colleagues in other areas of health care. The purpose of this study was to examine the eye nurses experiences of telephone counseling in ophthalmology. The study was conducted using a qualitative approach and data were collected through semi-structured interview. The material was analyzed using qualitative content analysis. The results showed that eye nurses were confident and proud of their professional role. They experienced the work as fun, stimulating and challenging. They saw themselves as a pilot in the care of a large advisory role related to their specific knowledge. They also described some difficulties in triagera by phone. They wanted better assessment documentation but was confident in their assessments and any fear of notifications to the regulator were not revealed. They also expressed a need for training in counseling skills. Ophthalmic nurses lacked the time for collegial reflection to develop their professional attitude in the work of telephone counseling.

Antalet patienter med sjukdomen diabetes förväntas öka vilket kommer innebära att ett ännu större antal patienter behöver screenas för att upptäcka diabetesretinopati. Syftet med den här pilotstudien var att beskriva patienters erfarenheter av screening för diabetesretinopati på en ögonmottagning. Pilotstudien utformades efter en kvalitativ induktiv ansats och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Materialet bearbetades genom kvalitativ innehållsanalys. De huvudkategorier som framkom var: trygghet, informationens betydelse, tillgänglighetens betydelse, oro för undersökningsresultatet och dess konsekvenser samt obehagligt och tidskrävande. Resultatet visade på att det var viktigt för informanterna med screening för diabetesretinopati. Det var en trygghet att få gå på kontroller för att upptäcka komplikationer i tid. Det framkom att de kände en oro för att utveckla diabetesretinopati och vilken påverkan detta skulle ha på deras livssituation. Informanterna ville få ett tydligare resultat från undersökningen och att tillgängligheten förbättrades.  Det behövs vidare omvårdnadsforskning kring information, kunskap och ökad tillgänglighet vid screening för diabetesretinopati. Sådan forskning kommer att vara till hjälp för att förstå och därmed hitta strategier för att förbättra omvårdnaden för patienter med diabetes samt för att nå ut till dem som uteblir från screeningen för diabetesretinopati. / The number of patients with the disease diabetes expects to increase, which means that even a larger number of patients will need to be screened to detect diabetic retinopathy. The purpose of this study was to describe the experiences of screening for diabetes retinopathy at an ophtalmology department. The pilotstudy was developed by a qualitative inductive approach and data were collected through semi-structured interviews. The material was processed by qualitative content analysis. The main categories that emerged were: security, the importance of information, the importance of accessibility, concerns about the result and its consequences and uncomfortable and time-consuming. The result showed that screening for diabetes retinopathy was important for the informants. It was a security to check their eyes to detect complications in time. It was revealed that they felt a concern for complications due to diabetic retinopathy and what effect this would have on their lives. The informants wanted to get a clearer result of the examination and that the availability would improve. Further nursing research about information, knowledge and increased availability in screening for diabetes retinopathy is needed. Such research would be helpful to improve care patients with diabetes, and to find strategies for reaching out to those who fail to attend screening for diabetes retinopathy.

Problemformulering: Behandling med intravitreala injektioner ökar och patienter som genomgår denna behandling upplever ofta oro och osäkerhet. Det finns behov att stärka och tydliggöra ögonsjuksköterskans roll i omvårdnaden runt patienter som får injektionsbehandling. Detta för att på bästa sätt värna om både patienten och den egna professionen. Syfte: Syftet var att belysa ögonsjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter som behandlas med intravitreala injektioner. Metod: En intervjustudie med kvalitativ metod med semistrukturerade frågor och induktiv ansats genomfördes. Åtta ögonsjuksköterskor från fem ögonmottagningar i Mellansverige deltog i studien. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier och tio subkategorier. De fem kategorierna var; Ögonsjuksköterskans roll, Meningsfullt arbete, Patientperspektiv - ögonsjuksköterskornas upplevelser, Upplevda utmaningar och Betydelsefull utveckling. Konklusion: Ögonsjuksköterskorna upplevde sitt arbete meningsfullt och positivt, där de såg sig ha en viktig roll för patienterna. Den dagliga omvårdnaden blev dock inte alltid synlig och ögonsjuksköterskorna kunde ibland ha svårt att identifiera omvårdnaden de gav. Genom att utforma en lätthanterlig och tidseffektiv omvårdnadsdokumentation och individuell vårdplan kan ögonsjuksköterskans omvårdnad synliggöras vilket i sin tur kan möjliggöra patienternas delaktighet och stärka patientsäkerheten. Gruppinformation till patienter skulle också kunna vara ett led i utvecklingen. Förslag på vidare forskning är djupintervjuer med patienter och ögonsjuksköterskor för att undersöka hur vården skulle kunna utvecklas. / Problem definition: Treatment with intravitreal injections is increasing and patients undergoing this treatment often experience anxiety and insecurity. There is a need to strengthen and clarify the ophthalmic nurse's role in the care of patients receiving injection treatment. This is to best protect both the patient and the ophthalmic nurse’s profession. Purpose: The purpose was to illustrate the ophthalmic nurses’ experiences of caring for patients being treated with intravitreal injections. Method: A qualitative interview study with semi-structured questions and an inductive approach was performed. Eight ophthalmic nurses from five ophthalmic clinics in Central Sweden participated in the study. Results: The analysis resulted in five categories and ten subcategories. The five categories were; The ophthalmic nurse's role, Meaningful work, Patient perspective - The ophthalmic nurses' experiences, Perceived challenges and Significant development. Conclusion: The ophthalmic nurses experienced their work meaningful and positively, where they saw themselves as having an important role for the patients. However, daily care did not always become visible and the ophthalmic nurses could sometimes find it difficult to identify the care they provided. By designing an easy-to-use and time-efficient nursing documentation and individual care plan, the ophthalmic nurse's nursing can be made visible, which in turn can enable patients' participation and strengthen patient safety. Group information to patients could also be part of the development. Suggestions for further research are in-depth interviews with patients and ophthalmic nurses to investigate how the care could be developed.

Bakgrund: Telefonrådgivning har använts som kommunikationssätt sedan 30-talet inom sjukvården. I nutid är telefonrådgivning ett väl etablerat och beprövat kommunikationsalternativ som brukas runt om i Sverige. Dock belyser forskning telefonrådgivning som en komplex arbetsuppgift. Inom oftalmologi finns det vidare sparsam forskning kring just ögonsjuksköterskans uppfattning av telefonrådgivning.  Syfte: Syftet var att undersöka ögonsjuksköterskans uppfattning av telefonrådgivning på ögonmottagning.  Metod: Metoden som användes var av kvalitativ design med en fenomenografisk ansats. Åtta ögonsjuksköterskor från södra Sverige som arbetade på ögonmottagning intervjuades enskilt. En fenomenografisk analysmetod valdes att användas för analysering av data.  Resultat: Analysen resulterade i tre beskrivningskategorier: (1) Relationens betydelse mellan ögonsjuksköterska och patient, (2) Aspekter som begränsar och underlättar bedömningen mellan ögonsjuksköterska och patient samt (3) Betydelsen av kunskap, stöd och erfarenhet för ögonsjuksköterskan. Slutsats: Det framkom olika begränsande och underlättande aspekter som påverkar bedömningen och mötet med patienten. Ögonsjuksköterskan uppfattade relationen med patienten som en central del i arbetet med telefonrådgivning. Likaså uppfattades stöd i olika former samt kunskapsutveckling och erfarenhet kring området som betydelsefullt. Resultatet visar, likt tidigare forskning, att telefonrådgivning är en mycket komplex arbetsuppgift. / Background: Telephone counseling has been used as a means of communication since the 1930s in healthcare. Today, telephone counseling is a well-established and proven communication alternative that is used around Sweden. However, research highlights telephone counseling as a complex task. In ophthalmology, there is also sparse research on the ophthalmic nurse´s perception of telephone counseling. Aim: The purpose was to investigate the ophthalmic nurse conception of telephone counseling at an eye clinic.Method: The method used was of qualitative design with a phenomenographic approach. Eight ophthalmic nurse´s from southern Sweden who worked at the eye clinic were interviewed individually. A phenomenographic analysis method was chosen to be used for data analysis. Results: The analysis resulted in three descriptive categories: (1) The importance of the relationship between the ophthalmic nurse and the patient, (2) Aspects that limit and facilitate the assessment between the ophthalmic nurse and the patient and (3) The importance of knowledge, support and experience for the ophthalmic nurse. Conclusion: Various limiting and facilitating aspects emerged that affect the assessment and the meeting with the patient. The ophthalmic nurse perceived the relationship with the patient as a central part of the work with telephone counseling. Likewise, support in various forms as well as knowledge development and experience in the area were perceived as significant. The results show, like previous research, that telephone counseling is a very complex task.

Bakgrund: I takt med en växande befolkning samt högre livslängd och därmed en ökning av oftalmologiska sjukdomar behöver ögonsjuksköterskor utveckla sin roll inom ögonsjukvården. Ögonsjuksköterskor innehar en specialistutbildning som tillhandahåller kompetens att självständigt bedöma och behandla vårdtagare med ögonsjukdomar. Syfte: Beskriva ögonsjuksköterskors erfarenheter av att arbeta på ögonmottagning.Metod: En kvalitativ intervjustudie utfördes med tio ögonsjuksköterskor som arbetat på ögonmottagning minst ett år. Resultat: Innehållsanalysen utmynnade i tre kategorier och nio subkategorier. Ögonsjukvården ansågs vara en omfattande specialitet med varierande arbetsuppgifter som undergår kontinuerlig medicinsk och teknisk utveckling. Med det växande behovet av ögonsjukvård som ögonsjuksköterskorna ställdes inför, erfarades en ökad arbetsbörda samt tidspress vilket påverkade vårdtagare och personal negativt. Uppgiftsväxling ansågs som en positiv utveckling för både patienter och ögonsjuksköterskor. Teamarbetet och kollegialt stöd var av betydelse då ögonsjuksköterskorna kände sig mer förtrogna i sina beslutstaganden, vilket bidrog till en mer patientsäker vård. Samtidigt var det positivt med egna mottagningar då den personcentrerade vården och ögonsjuksköterskornas kunskap kom till sin rätt. Slutsats: Trots flera faktorer som gör arbetet på ögonmottagning intressant och utvecklande finns det möjligheter till förbättring. Ögonsjuksköterskors arbetssätt på ögonmottagning bör därför ses över. Ögonsjuksköterskor bör samarbeta ytterligare för att effektivisera och stressreducera för varandra. Likaså bör ögonsjuksköterskor kompetensväxla i större utsträckning för att nyttja sin kompetens ytterligare och kostnadseffektivisera vården. / Background: In line with a growing population and higher life expectancy and thus an increase in ophthalmological diseases ophthalmic nurses need to develop their role in ophthalmology. Ophthalmic nurses hold a specialist education that provides competence to independently assess and treat patients with ophthalmic diseases.Aim: Describe the ophthalmic nurses experiences of working in eye clinics.Method: A qualitative interview method was conducted with ten ophthalmic nurses with work experience of at least one year in an eye clinic. Results: The content analysis resulted in three categories and nine subcategories. Ophthalmology was considered an extensive specialty that undergoes continuous medical and technical development. With a growing need for eye care the ophthalmic nurses were faced with increased workload and time pressure, which negatively affected care recipients and staff. Task-shifting was considered a positive development for care recipients and ophthalmic nurses. Teamwork and peer support were important so the ophthalmic nurses would feel confident in their decision making, which contributed to a more patient-safe care. Nurse-led clinics were also considered positive as the person-centered care and the ophthalmic nurses knowledge came into place.Conclusion:  Though several factors make working on an eye clinic interesting and developing, there are improvement opportunities. Ophthalmic nurses working methods should be reviewed. Ophthalmic nurses should collaborate further to improve efficiency and reduce stress for each other. Ophthalmic nurses should be able to task shift to a greater extent to further utilize their competence and make care more cost-efficient.

Bakgrund: Diabetesretinopati är en av de vanligaste komplikationerna vid diabetes, och idag finns det en nollvision för allvarlig synskada hos diabetespatienter. Det går att upptäcka diabetesretinopati i ett tidigt skede om regelbunden ögonbottenfotografering görs. Forskningen som finns om ögonbottenfotografering utifrån ögonsjuksköterskans perspektiv är sparsam.  Syfte: var att belysa ögonsjuksköterskans erfarenhet av diabetespatienters besök vid ögonbottenfotografering. Metod: Metoden som användes var en kvalitativ design med ett induktivt tillvägagångssätt. Åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes enskilt med ögonsjuksköterskor. En kvalitativ innehållsanalys beskriven av Lundman och Hällgren Graneheim (2017) användes för att analysera data. Resultat: Ögonsjuksköterskorna angav att tiden inte alltid räckte till, att det kunde vara stressigt, samt att många patienter står i kö för ögonbottenfotografering och kön tar inte slut. Ögonsjuksköterskornas erfarenhet var att många patienter inte har kunskap om varför det är viktigt att komma på ögonbottenfotografering och att en del uteblir. Resultatet visade att ögonsjuksköterskorna hade bra kunskap om att bedöma ögonbottenfotograferingar och att ett flertal gav patienten information av resultatet muntligt vid besöket. Resultatet visade även en del positiva erfarenheter, bland annat fördelar med modern teknik samt fördelar i samverkan med andra professioner. Slutsats: Många diabetespatienter har kunskap om diabetes, däremot är det flertal som har okunskap gällande vikten av att gå på regelbunden ögonbottenfotografering. För att upprätthålla nollvisionen för allvarlig synskada hos diabetespatienter behövs mer information till denna patientgrupp. Ögonsjuksköterskan behöver i sin roll som omvårdnadsspecialist mer tid för informationsgivning i mötet med patienten för att ge patienten kunskap om sjukdomen och hur viktigt det är med ögonbottenfotografering. / Background: Diabetic retinopathy is a common diabetes complication, today there is a zero vision for severe visual impairment in diabetic patients. Diabetic retinopathy can be detected early if regular fundus photography is done. Research on fundus photography from the ophthalmic nurse perspective is sparse. Aim: was to illustrate the ophthalmic nurse's experience of diabetes patients' visits for fundus photography. Method: Qualitative design with inductive approach was used where eight semi-structured interviews were conducted individually with ophthalmic nurses. A qualitative content analysis described by Lundman and Hällgren Graneheim (2017) was used for data analysis. Results: The ophthalmic nurses stated that the time was not always enough, it could be stressful, and many patients are queuing to come for fundus photography. The ophthalmic nurses experience was that many patients don´t have knowledge of why it is important to have fundus photography and that some do not attend. Results showed that the ophthalmic nurses had good knowledge of assessing fundus photography and a majority gave the patient information about results verbally during the visit. Results also showed positive experiences, including advantages of modern technology and advantages in cooperation with other professions. Conclusion: Many diabetic patients are knowledgeable about diabetes, but majority are ignorant of the importance of regular fundus photography. To maintain zero vision for severe visual impairment in diabetic patients, more information is needed for these patients. As a nursing specialist, the ophthalmic nurse needs more time with the patient to provide information about the disease and the importance of fundus photography.

Bakgrund: Ögonsjuksköterskor möter många patienter med diabetesretinopati, vilkakan vara utmanande för ögonsjuksköterskorna då det förekommer att patienter saknar sjukdomsinsikt. Det leder till svårigheter att få patienten delaktig i sin vård, men även att ge tillräckligt med information då patienten även kan vara orolig vid dessa möten. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ögonsjuksköterskors upplevelser av att informera patienter med diabetesretinopati. Metod: En kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer användes där totalt sju ögonsjuksköterskor från Västra Götalandsregionen och Region Halland deltog. Resultat: Analysen resulterade i två huvudkategorier Bygga en relation och Behov av kunskap. De fem subkategorierna var Ögonsjuksköterskans roll, Patienternas delaktighet, Brist på sjukdomsinsikt, Patienternas oro och rädsla samt Vikten av information. Konklusion: Resultatet visade att ögonsjuksköterskorna upplevde att det är av vikt att informera och även få patienten delaktig i sin vård då patienternauttrycker en rädsla och oro. Studien kan vara ett stöd för ögonsjuksköterskorna infördessa möten och vidareutveckla dem både utifrån ett sjuksköterske- och patientperspektiv. I vidare forskning vore det av intresse att få en fördjupad kunskap om patienternas upplevelser av ögonbottenfotografering samt information i samband med den. / Background: Ophthalmic nurses meet many patients with diabetic retinopathy. These meetings can be challenging for the ophthalmic nurses as some patients lack insight about the disease, which makes it difficult to get the patient involved and provide enough information as the patient may also be worried at these meetings. Aim: The aim of the study was to investigate ophthalmic nurses’ experiences of informing patients with diabetic retinopathy. Method: A qualitative study with semi-structured interviews was used where seven ophthalmic nurses from Västra Götaland Countyand the Halland County participated. Results: The analysis resulted in two main categories Building a Relationship and Need for Knowledge and five subcategories; The Ophthalmic Nurse's role, Patient participation, Lack of disease insight, Patients' anxiety and fear and The importanceof information. Conclusion: The results showed that the ophthalmic nurses felt that it was important to inform and also get the patient involved in their care as the patients express fear and anxiety. The study can be a support for the ophthalmic nurses in these meetings and further develop them from both a nurse and patient perspective. In further research, it would be of interest to gain an in-depth knowledge of patients´ experiences of fundus photography and the information they receive.

Problemformulering: Perforerande ögonskador är en psykisk påfrestning som kan ge ångest och oro hos patienter. Att möta en patient med ett stort trauma kan vara en utmaning i interaktionen mellan ögonsjuksköterskan och patienten. Ögonsjuksköterskans ansvar är att prioritera och utföra en initial bedömning snabbt, eftersom det kan vara avgörande för patientens synutfall. Befintlig forskning på området är kvantitativ och adresserar inte de individuella upplevelserna eller interaktionernas komplexitet. Syfte: Syftet var att belysa ögonsjuksköterskors upplevelser av att omhänderta och bedöma patienter med traumatiskt perforerande ögonskador i det akuta skedet. Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade frågor med en induktiv ansats där tio ögonsjuksköterskor från regionala ögonkliniker i Sverige inkluderades. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: En utmanande bedömning – betydelsen av rätt tillvägagångssätt, Att möta patienternas reaktioner och behov, Omvårdnadsåtgärder vid psykosociala omvårdnadsbehov och Känslor och strategier i mötet med patienten samt tio subkategorier. Konklusion: Studien visar betydelsen av ögonsjuksköterskans roll vid akut bedömning och omvårdnad av patienter med traumatiskt perforerande ögonskador. För att minska oro är det viktigt att ögonsjuksköterskan tillhandahåller lugnande och trygghetsskapande omvårdnadsåtgärder. För framtiden rekommenderas tydliga rutiner och mer forskning för att förbättra vårdkvaliteten. / Problem definition: Perforating eye injuries is a mental strain that can cause anxiety and worry in patients. Meeting a patient with a major trauma can be a challenge in the interaction between the ophthalmic nurse and the patient. The responsibility of the ophthalmic nurse is to prioritize and carry out an initial assessment quickly, as this may be crucial for the patient’s visual outcome. Existing research in the area is quantitative and does not address the individual experiences nor the complexity of the interactions. Purpose: The purpose was to highlight the experiences of ophthalmic nurses in the care and clinical assessment of patients with traumatic perforating eye injuries in the acute phase. Method: A qualitative interview study employing semi-structured questions with an inductive approach, involving ten ophthalmic nurses from regional eye clinics across Sweden. Results: The analysis resulted in four main categories: A challenging assessment – the importance of the right approach, To meet the patients’ reactions and needs, Nursing interventions for psychosocial care needs and Feelings and strategies in the meeting with the patient and ten subcategories. Conclusion: The study shows the importance of the ophthalmic nurse’s role in the acute assessment and care of patients with traumatic perforating eye injuries. To reduce anxiety, it is important for the ophthalmic nurse to provide calming and reassuring nursing interventions. Clear protocols and further research are recommended for the future to enhance quality of care.

Bakgrund: Diabetesretinopati är den vanligaste ögonsjukdomen hos personer med diabetes och är en ledande orsak till synnedsättning och blindhet världen över. Patienter som har diabetesretinopati kan vara symptomfria och patienten märker inte att han/hon är drabbad. Det är därför viktigt att patienter som har diabetes screenas regelbundet för att synhotande diabetesretinopati ska upptäckas i ett tidigt stadium så att rätt behandling kan sättas in för att undvika synnedsättning. Syfte: Syftet med studien var att belysa ögonsjuksköterskans uppfattning av olika faktorer som påverkar diabetespatientens följsamhet till ögonbottenfotografering. Metod: En kvalitativ metod med en fenomenografisk ansats användes i studien. Studien har genomförts genom åtta intervjuer med ögonsjuksköterskor på två olika ögonmottagningar i södra Sverige. Resultat: Dataanalysen mynnade ut i fyra olika beskrivningskategorier: Patientens förståelse för sjukdomen, Patientens hälsa och syn, Ögonsjuksköterskans tid med patienten samt Generella hinder. Slutsats: Under studien framkom flera olika faktorer som påverkade patienten att delta eller inte delta vid ögonbottenfotografering. Utifrån resultatet i denna studie drog vi slutsatsen att en ögonsjuksköterska framförallt behöver mer tid tillsammans med varje enskild patient för att kunna informera patienten om diabetes och diabetesretinopati samt motivera till deltagande vid regelbunden ögonbottenscreening. / Background: Diabetic retinopathy is the most common eye disease among people with diabetes and it is a leading cause for sight impairment and blindness all over the world. Patients with diabetic retinopathy can be asymptomatic and the patient can´t tell that he/she is affected. Because of this, it is important that patients with diabetes regularly are screened so that sight threatening retinopathy can be detected in an early state so the proper treatment can be inserted to prevent a sight impairment. Aim: The aim of the study was to illuminate the ophthalmic nurse’s perception of different factors influencing the diabetic patient´s compliance to fundus photography. Method: A qualitative method with a phenomenographic onset has been used in the study. The study has been conducted through eight interviews with ophthalmic nurses working in two different eye clinics in the south of Sweden. Results: The data analysis resulted in four different categories: The patient´s understanding of the disease, The patient´s health and vision, The ophthalmic nurse´s time with the patient and General obstacles. Conclusion: During the study several different factors which influenced the patient to participate or not to participate in fundus photography were found. Based on the result of this study we concluded that an ophthalmic nurse especially needs more time with each patient to be able to inform the patient about diabetes and diabetic retinopathy and to motivate the patient to participate in regular diabetic retinopathy screening.

Bakgrund: Ögonsjuksköterskan möter såväl vuxna som barn inom ögonsjukvården, dock saknas studier som behandlar ögonsjuksköterskans erfarenhet av att vårda barn. Vikten av att anpassa bemötande och kommunikation till barnets ålder och mognadsnivå samt göra dem delaktiga i vården poängteras såväl i svensk lagstiftning som i studier. Detta kan innebära en utmaning för sjuksköterskor som saknar specialistutbildning inom barnsjukvård och sällan möter barn i sin verksamhet. Syfte: Att belysa ögonsjuksköterskans upplevelse av att bemöta och vårda barn vid en ögonakutmottagning. Metod: En kvalitativ intervjustudie där sju ögonsjuksköterskor intervjuades med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier och tio underkategorier, där de fyra kategorierna omfattar: Möte med barn - en positiv utmaning, Skapa en trygg relation, Att bemöta barn är också att bemöta föräldrar samt Vägar till ny kunskap. Konklusion: Ett bättre utnyttjande av ögonsjuksköterskans kompetens på ögonakutmottagningen, där ögonsjuksköterskan kan ta ett större ansvar när det gäller mottagningsbesök med barn, samt ett utökat teamsamarbete rekommenderas. För att kunna bedriva en patientsäker vård bör evidensbaserade riktlinjer utarbetas när det gäller vård och bemötande av barn. Barns och föräldrars upplevelser i samband med besök på ögonakutmottagningen kan närmare beforskas i syfte att utveckla omvårdnaden. / Background: The ophthalmic nurse meets both adults and children in the ophthalmic care, there is a lack of studies regarding the ophthalmic nurse’s experience when it comes to meeting children. The importance of the health care staff adapting the treatment and communication to the child's age and level and involving them in care is emphasized in Swedish legislation, as well as in studies. This can pose a challenge to nurses who lack specialist training in child care and rarely encounter children in their work. Aim: The aim of this study was to illustrate the ophthalmic nurse’s experience of meeting and caring for children in the eye emergency room. Method: The study has a qualitative research approach based on semi-structured interviews with seven ophthalmic nurses. The data was analyzed using qualitative content analysis. Result: The analysis resulted in four categories and ten subcategories, where the four categories are: Meeting the child - a positive challenge, Creating a safe relation, Meeting children is also meeting parents and Ways to new knowledge. Conclusion: A better use of the ophthalmic nurse’s competence in the eye emergency room and improvement of team collaboration are recommended. To be able to carry out a safe patient care there is a need for evidence-based guidelines regarding care and treatment of children. Finally, suggestion of further research on children's and parents' experience of nursing in the eye emergency room is recommended.