Avrinning av vägdagvatten omfattar en rad händelseförlopp såsom infiltration i vägens närhet, vattnets möjliga flödesvägar i vägområdet och olika föroreningars transportmekanismer. I denna studie har dessa processer behandlats i syfte att undersöka avrinningsförloppet vid en ytförlagd sektion i det planerade motorvägs-projektet Förbifart Stockholm. Eftersom höga föroreningshalter förväntas att genereras då vägen är i drift måste vägdagvattnet tas om hand och renas innan utsläpp till recipient sker. Huvudprincipen för omhändertagandet av vägdagvattnet är att det ska ledas via öppna gräsklädda diken längs med vägen till dagvattendammar där rening ska ske. Majoriteten av avrinningen från nederbördstillfällena under ett år kommer dock inte att nå dikesbotten och därmed inte dagvattendammarna utan kommer att infiltrera direkt i vägens stödremsa, åtminstone då denna är nylagd. Via stödremsan kommer vattnet att ledas till närmaste recipient genom vägens terrassdränering där sådan finns eller eventuellt röra sig mot undergrunden och grundvattnet. I och med att majoriteten av avrinningen från nederbördstillfällena infiltrerar i stödremsan kommer dammarna inte att utföra sin tänkta reningsfunktion i någon större utsträckning. Endast vid nederbördstillfällen större än c:a 5 mm kan vatten potentiellt nå dikes-botten för vidare transport mot dammarna, vilket inträffar c:a 20 gånger per år. Dock är det troligt att det vatten som når dammarna inte är förorenat i någon större utsträckning. Detta då det mesta av föroreningarna rinner av med den första avrinningen vid nederbörden och i och med faktumet att infiltrationen i vägområdet är som störst i början av infiltrationsförloppet. Därmed finns underlag för att denna typ av dagvattenhanteringssystem med gräsklädda diken och dagvattendammar i dagsläget kan ifrågasättas som den bästa tillgängliga tekniken då det gäller hantering av vägdagvatten från högtrafikerade motorvägar.

I detta examensarbete har det undersökts om digitala höjdmodeller, framställda från LIDAR-data som insamlats av Lantmäteriet, kan användas för komplettera och lokalisera nya bäckar och diken som inte finns med i Lantmäteriets databaser idag. I Lantmäteriets verksamhet karteras bäckar och diken först och främst idag med hjälp flygfotografier i stereo. Då metoden fungerar bra på öppen mark kan det vara svårt att urskilja bäckar under tät vegetation som till exempel barrskog. Metoden som använts för att lokalisera bäckar och diken går ut på att beräkna flödesriktningar och flödesackumuleringar i höjdmodellerna. I projektet testas hur metoden påverkas av höjdmodeller av olika upplösningar och ursprung. Förutom Lantmäteriets egna höjdmodeller testas en modell som tagit fram genom en så kallad B-spline interpolation av laserdata. Detta för att undersöka om Lantmäteriets modeller duger för att göra de hydrologiska beräkningar som krävs för att identifiera bäckar och diken. För att evaluera noggrannheten på bäckarna mäts ett antal bäckar och diken in under olika terräng- och vegetationstyper mot vilka en areaavvikelse per meter referensbäck och andelen som ligger under godkänt noggrannhetskrav i plan beräknas. Studien har visat att Lantmäteriets bäcklinjer under tät vegetation, främst barrskog, har en lägre noggrannhet än på öppen mark. Lantmäteriets egna höjdmodeller med 1 meters upplösning har visat sig prestera bäst eller likvärdigt med övriga modeller under dessa förhållanden och genererar bäckar med större noggrannhet än reda karterade bäcklinjer. Dock är metoden beroende av kompletterande information om bäckarnas utformning från till exempel flygfotografier eller fältstudier, eftersom genererade bäckar måste väljas ut manuellt. Detta gör att inga nya bäckar med absolut säkerhet kan lokaliseras med denna metod. Det rekommenderas därför att metoden endast används för att komplettera redan karterade bäckar och diken. / This Master thesis investigated whether digital elevation models, derived from LiDAR data collected by the Swedish mapping and surveying agency, Lantmäteriet, which is a public authority that manages geographic information in Sweden, can be used to map streams and dikes not included in their databases today. Today Lantmäteriet identifies streams and dikes mainly with the photogrammetric methods. The methods works well on open land, but it can be difficult to distinguish smaller streams and ditches covered by dense vegetation. The method used to locate streams and dikes is to calculate flow directions and flow accumulations in the height models. The project tests how the methods are influenced by elevation models with different resolutions and origins. In addition to the national elevation model, a new model interpolated from LiDAR-data was tested, using a so-called B-spline method. This was to find out if the model produced by Lantmäteriet is useful to make the hydrological calculations required to identify streams and dikes. In order to evaluate the accuracy of the streams, a number of reference stretches of streams and dikes were surveyed in areas with different terrain and vegetation types. The area deviation per meter reference stretch and the proportion below approved accuracy was calculated. The results shows that Lantmäteriet’s mapped watercourses under dense vegetation, mainly coniferous forest, have a lower accuracy than on open fields. Lantmäteriet’s height models with 1 meter resolution have been shown to perform best or equivalent to other models under these conditions, and generate broads with greater accuracy than finding marked pelvic lines. However, the method is dependent on supplementary information about the streams distribution from, for example, aerial photographs or field studies, as generated streams must be manually selected. This means that watercourses cannot be mapped accurately with this method. It is therefore recommended that the method should only be used for supplement already mapped streams and dikes.