Frihandelsavtalet Nafta (North American Free Trade Agreement) slöts den 1:a januari 1994 mellan USA, Kanada och Mexiko.Synen på fri handel har alltid varit en laddad ideologisk fråga och det var främst fackföreningsrörelsen och miljörörelsen som kom att rikta den skarpaste kritiken mot Nafta. Den handlade bland annat om den höga mexikanska immigrationsnivån till USA, ökad arbetslöshet, att miljöfrågorna inte prioriterades och att avtalet skulle leda fram till större ekonomiska klyftor. Syftet med uppsatsen är att med enkomparativ ansats undersöka hur det mediala språkbruket i New York Times konstruerar och ramar in bilden av Nafta under åren 1993 och 2009/2010 och vilken ideologisk konsensus som dras.Genom att använda Entmans inramningsanalys (framing), van Dijks kritiska diskursanalys och Fowlers konsensusideologi, kunde bakomliggande ideologier och diskurser komma upp till ytan och intressanta iakttagelser av Nafta göras. Problemdefinitionen 1993 speglade ett Mexiko i djup ekonomisk- och social kris och USA:s ekonomiska problem med bland annat hög arbetslöshet och stora mexikanska immigrationsvågor. Problemet låg främst i den okunnighet och rädsla som genomsyrade den amerikanska befolkningens inställning till Nafta. I 1993 års artiklar fanns en genomgående repetition av den dominerande och homogena inramningen som bestod av en liberal marknadssyn där frihandel lyftes fram som det främsta framgångsreceptet och därmed blev Nafta den enda utvägen ur krisen. Genom ”salience” repeterades detta budskap genom nyhetsdiskursen, till exempel genom referenser till elitpersoner och USA som elitnation. Problemdefinitionen 2009/2010 fokuserade på president Obama och den ekonomiska krisen som hade drabbat USA mycket hårt. Problemet låg i Obamas osäkerhet och ambivalens inför att genomföra viktiga och nödvändiga reformer inom Nafta. Den moraliska utvärderingen var delvis homogen, där samtliga artiklar var överens om att Nafta var i behov av nya reformer. Men synen på Obamas ledarskap skiljde sig åt. Den dominerande inramningen bestod fortfarande av en liberal marknadssyn, men som ställde sig mycket kritisk till frihandelns utformning. Vad som skedde i källanvändningen 1993 var att en gränsdragning gjordes mellan anhängare och motståndare till Nafta, som i högsta grad exkluderades på grund av att de ifrågasatte den rådande politiska konsensus. Främst skedde en gränsdragning till de aktörer som ställde sig mycket kritiska till Nafta och såg avtalet som ett hot, här ingick arbetare och fackföreningsrörelsen. Konsensusideologin var inte lika självklar i artiklarna från 2009/2010. Den segmenterade politisk elit som tillhörde förespråkarna av Nafta som tidigare hade uteslutande majoritet i källanvändningen hade nu fått kliva åt sidan. Artiklarna skiljde sig åt och gränsdragningarna mellan ”Vi” och ”de andra” var inte lika tydlig. Här fick de kritiska Nafta-rösterna ett bredare respekterat utrymme, men det skulle inte gälla för alla, samma aktörer som var uteslutna i periferin 1993 var också utelämnade från källanvändningen under 2009/2010, nämligen arbetare och fackföreningsrörelsen. Trots detta är förhoppningen att 2009/2010 års artiklar ändå är ett tecken på att den nya tiden har lett fram till en ödmjukare, mindre cynisk och kapitalistiskt styrd amerikansk journalistik, som låter de stigmatiserade grupperna ta ett större medialt utrymme.