No description available.

Bakgrund: Distriktssköterskor på BVC möter ibland våldutsatta kvinnor och deras barn i sitt arbete. Följder av våld i nära relationer kan vara försämrad psykosocial hälsa både hos kvinnor och barn. Att tidigt upptäcka och hjälpa en sådan kvinna och hennes barn är ett viktigt uppdrag som distriktssköterskan har på BVC. Syftet med studien var att undersöka distriktssköterskornas upplevelser av möten med våldutsatta kvinnor och deras barn på BVC samt ta reda på vad som saknas kunskaps- och metodmässigt i deras arbete när det gäller att hjälpa denna patientkategori. Metod: Sju distriktssköterskor på BVC intervjuades och kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. Resultat: Intervjuinnehållet delades i fyra huvudkategorier och sexton underkategorier. Huvudkategorierna var följande: Upplevelser av möten med våldutsatta kvinnor och deras barn, Tillvägagångssätt vid mötet med våldutsatta kvinnor med barn, Upplevelser av möten med barn till den våldutsatta kvinnan på BVC, Förslag på förbättringar inom arbetet med våldutsatta kvinnor och deras barn. Slutsats: Tydliga riktlinjer och metoder för screening för våldutsatthet behövs på BVC. Fördjupad utbildning inom olika kulturer och om våld i nära relationer är nödvändiga för ett mer effektivt och förebyggande arbete med våldutsatta kvinnor och deras barn på BVC. Mer tid och förståelse från ledningen är viktiga aspekter när det gäller att hjälpa våldutsatta kvinnor och deras barn. Nyckelord: Distriktssköterska, sjuksköterska, våldutsatta kvinnor, våld i nära relationer, BVC, kultur. / Background: Public health nurses working at child health clinics sometimes meet abused women and their children in their work. Consequences of domestic violence can be impaired psychosocial health in both women and children. To identify and help such a woman and her children early is an important mission that a public health nurse has at child health care. The  Aim of this study was to investigate the public health nurses' experiences of meetings with abused women and their children at child health care and what knowledge and methods are lacking in terms of their work in terms of helping this group.Method: Semi structured interviews with seven public health nurses at child health care were carried out and qualitative content analysis was used to analyze data. Results: The content of the interviews were divided into four main categories and sixteen sub-categories. The main categories were: Public health nurses’ experiences of meetings with abused women and their children, Approach the meeting with abused women and their children, Experiences of meetings with children of the abused woman at child health care, Suggestions for improvements in work with abused women and their children.Conclusion: Explicit guidelines and methods for screening for violence exposure needed within child health care. Deeper knowledge about different cultures, and domestic violence is necessary for a more effective and preventive work with abused women and their children. More time and understanding from management are important aspects when it comes to helping domestically violated women and their children. Keywords: District nurse, nurse, domestically violated women, IPV (intimate partner violence), child health care, culture.

本文以藝術社會學觀點出發，將台灣「新電影」視為一藝術「群體」行動所建構之現象，並分析「新電影」之論述形構過程。 本文認為「新電影」與60年代後逐漸傳入台灣的西方「藝術」電影典範，以及「作者電影」影評之系譜間，有若干思想及美學觀方面之傳承關係，其次回溯「新電影」現象初期，支持者如何藉由電影論述與策略運用，在與各種敵對勢力之批判論爭中，建構出一套「新電影」論述，以求存續發展。 本文並分析「新電影」群體與三種「電影評鑑」機制之間的關係，這包括了「新電影」勢力難以掌握的《金馬獎》、由其主導之《中時晚報電影獎》系譜、以及「新電影」派不斷嘗試接軌的國際「藝術」電影鑑賞機制。分析結果，本文認為「新電影」派由於無法掌握《金馬獎》，便逐漸與其疏離，《中晚電影獎》此一系譜之評鑑機制則並未成功替代《金馬獎》，而「新電影」之藝術正當性來源，則是藉由國際影展策略而達成。 「新電影」派之國際影展策略，在90年代與國家機器之外交宣傳目的逐漸契合，政府態度便由80年代的消極轉為積極地藉由「輔導金」、「電影年」、及鼓勵國際影展路線等方式，來收編「新電影」勢力。「新電影」派亦藉「國際路線」漸受官方重視的脈絡，在論述及實踐上逐漸將「新電影」建構為「台灣」電影唯一存在之國際代表（representation），藉由與官方之需求達成某種程度之契合，「新電影」得到80年代以來從未有過之藝術正當性。 然而此一策略，在國家機器缺乏對電影發行及映演部門之干預下，使「新電影」逐漸在市場與美學評鑑兩個層次上，與台灣本土之脈絡產生疏離，於此同時，則是若干導演已獲得電影「作者」之地位，具有吸引國際投資之能力，但卻難以與台灣電影工業產生良性聯繫，且有淪為跨國資本「研發」單位的可能。本文在分析過「新電影」派於不同時期之各種論述策略後，最後認為除了形成一股集體力量，對台灣電影工業進行政策面之思考與改造外，「新電影派」目前之論述策略，皆不足以改變目前台灣電影業之困境。