Det här är ett examensarbete som behandlar svenskämnets litteraturundervisning. Syftet är att genom intervjuer undersöka vad sju svensklärare på gymnasiet säger om sin litteraturundervisning, på både yrkes- och studieförberedande program, utifrån ett främmandegörande perspektiv. De forskningsfrågor som använts för att nå syftet är: 1. Hur resonerar svensklärarna kring sitt arbete med främmandegörande perspektiv i litteraturundervisningen på olika gymnasieprogram? 2. Vilka normer ger svensklärarna uttryck för gällande litteraturundervisningens främmandegörande potential? För att nå syftet och besvara forskningsfrågorna har svensklärarnas svar transkriberats och analyserats utifrån ett teoretiskt ramverk bestående av Vygotskijs sociokulturella perspektiv (Säljö 2020 & 2022), Gadamers (1997) främmandegörande bildning och Ziehes (2003) egenvärldar. Studiens resultat tyder på att de intervjuade svensklärarna upplever att elevernas skönlitterära läsvana har minskat över tid. Som en följd av det verkar svensklärarna anknyta litteraturundervisningens texturval och uppgifter till elevernas personliga erfarenheter. Den skönlitterära läsningen kopplas därför till elevernas programinriktning (på yrkesprogram) och ålder (på studieförberedande program). Utifrån min analys av svensklärarnas intervjusvar drar jag tre slutsatser. För det första tycker jag mig se att de intervjuade svensklärarna – som en följd av att de upplever att elevernas skönlitterära läsvana har minskat – prioriterar igenkänning framför främmandegöring i sin litteraturundervisning. För det andra drar jag slutsatsen att svensklärarna över lag ser positivt på litteraturundervisningens främmandegörande potential, men att olika organisatoriska faktorer – såsom tidsbrist och begränsad litteraturtillgång – försvårar elevernas appropriering av sådana förmågor i praktiken. För det tredje menar jag därför att skolans materiella och personella resurser får betydelse för elevernas möjligheter att lämna sina egenvärldar via svenskämnets litteraturundervisning.

Det här är en systematisk litteraturstudie som behandlar gymnasieskolans litteraturundervisning. Syftet är att undersöka tidigare forskning gällande hur litteraturundervisningen på gymnasiets yrkes- respektive studieförberedande program ger eleverna möjlighet att lämna sina egenvärldar och möta en främmandegörande bildning. De forskningsfrågor som används för att nå syftet är: - Vilka läsarter kopplade till elevernas lämnande av egenvärldar verkar stå i fokus på gymnasiets yrkes- respektive studieförberedande program? - Vilka ämneskonceptioner relaterade till en främmandegörande bildning för eleverna förefaller framträda inom litteraturundervisningen på gymnasiets yrkes- respektive studieförberedande program? För att nå syftet och besvara forskningsfrågorna har relevant litteratur eftersökts och sammanställts. Studiens resultat tyder på att efferenta och handlingsorienterade läsarter dominerar på yrkesprogrammen, medan de studieförberedande programmen i större utsträckning erbjuder estetiska och betydelseorienterade läsarter (för definition av begrepp se Tengberg 2011). Vidare tycks yrkeseleverna i sin litteraturundervisning möta ett färdighetsämne, till skillnad från eleverna på studieförberedande program som i stället möter ett litteraturhistoriskt bildningsämne. Utifrån det material jag läst och analyserat drar jag två slutsatser. För det första menar jag att yrkeseleverna kan komma att erbjudas färre möjligheter att via litteraturundervisningen lämna det som Ziehe (2003) kallar för egenvärldar – vilket förefaller problematiskt ur ett likvärdighetsperspektiv. För det andra verkar det som att de studieförberedande programmens litteraturundervisning inte alltid erbjuder eleverna möjligheten att lämna sina egenvärldar. Utifrån detta drar jag slutsatsen att ett litteraturhistoriskt bildningsämne inte automatiskt bidrar med den främmandegörande bildning som Gadamer (1997) menar är central.