Hälsodiskursen i dagens Sverige kretsar till stor del kring kroppsligt utseende, där en smal kropp är det normativa. Ansvaret för kroppen läggs på individen och de personer som inte följer normen kommer märka av detta på olika sätt i sitt liv. Allt från att de blir särbehandlade i klädaffärer till att bli nekad jobb på grund av att du är tjock. Denna uppsats syftar till att genom antropologiska metoder och queer fenomenologi utforska självidentifierade tjocka kvinnors upplevda verklighet av att vara tjock i ett samhälle som framhåller den smala kroppen, och på så sätt ställa sig kritisk till den befintliga hälsodiskursen i Sverige. Vidare lyfts porträtteringen av den tjocka kvinnokroppen i det offentliga rummet, exempelvis genom tidningar inom välmående och hälsa, och hur tjocka personer kan bli bemötta i offentliga rummet. Uppsatsen bygger främst på intervjuer med fyra självidentifierade tjocka kvinnor och det är dessa intervjuer som ligger till grund för analysen. Det huvudsakliga resultatet pekar på att den upplevda verkligheten som tjock är lika varierad som antal tjocka personer, men gemensamt är att alla har behövt förhålla sig till det offentliga rummets porträttering och behandling av den tjocka kroppen. Det sker genom en rad olika praktiker och mentala tankemönster vilka har fått jobbas fram av individen själv. Vidare visar resultatet att den tjocka kvinnokroppen fortfarande endast får ta en liten plats i magasin inom kategorin hälsa och välmående. När en tjock kropp finns med i tidningarna porträtteras den i bästa fall som neutral och i annat fall som ett mellanstadie där det klargörs att alla kan och borde ha en smal kropp för att vara hälsosam, ett påstående som kan kontrasteras med intervjupersonernas upplevelser av att må fysiskt och psykiskt bra oavsett kroppsstorlek.