Many studies on mobile technology are based on the assumption that a mobile phone can be understood as a technical tool, a neutral technical solution with which, in the absence of physical presence, one can interact at a distance. However, there are studies that point to mobile technology as a highly bodily phenomenon capable of affecting time and space. In this qualitative interview study, experiences of intimacy in female friendship are explored and interpreted through direct communication via mobile phone trough a queer phenomenological perspective. The results show that direct communication through the phone is an action that takes place between friends, often using messaging features in applications such as snapchat or messenger. Friendship intimacy can be created and manifested in a way that confirms mobile technology that has become an integral part of self and an independent form of communication that either replaces or can be replaced by other communication, but adds its own value and constitutes an additional version of friendship and closeness.

Motivet bakom studien är att lyfta ickebinära röster som sällan ges plats i samhällsdiskursen kring kön- och transrelaterade frågor. De svenska och europeiska rapporter som visar att ickebinära som grupp generellt mår sämre än andra grupper och även har svårare att leva i enlighet med sin könsidentitet, ligger till grund för studiens syfte. Fem semistrukturerade intervjuer genomfördes för att undersöka upplevelser av könseufori, som kan beskrivas som positiva upplevelser av att bli bekräftad i sin könsidentitet. Sara Ahmeds queer-fenomenologi och Judith Butlers teoretisering kring genusbegriplighet kontra identitet utgör studiens teoretiska ramverk. Forskningsfrågorna lyder: “Hur, när och på vilka sätt kan könseufori uppkomma hos ickebinära personer?” samt “Vilka sociala faktorer kan påverka uppkomsten av könseufori?”. Studien har två övergripande slutsatser. Den första är hur könseufori hänger ihop med ett existensberättigande som social varelse. Könseuforin kan då upplevas som ett lugn, att bara få vara och att slippa förhandla med omvärlden för att anses begriplig. Det andra är hur könseufori har att göra med en stor kontrast till en tidigare stark känsla av disidentifikation med kroppen, där kontrasten i sig skapar tydlighet inför sig själv i förhållande till könsidentiteten och därmed bidrar till könseufori.

In this thesis, I explore how eight homosexual men who are pensioners orient and perceive their retirement in relation to their life stories. I have conducted six individual interviews and one pair interview with two informants using life course interview as method. How they perceive their lives as pensioners and life before retirement becomes visible through life course interviews. With queer phenomenology as theory, I analyse how the informants can move through time and space in their life stories. In addition to how normative lifelines effect what choices can be made for a non-normative individual and how they need to relate to heterosexual norms. Throughout the thesis, age and generation effect how the informants talk about their lives, no matter if it is “now” or in the past. Time and space are made visible through norms regarding family, marriage, and children, as well as through collective holding points such as memories, places, or events. In conclusion, the eight men have had to deal with both hetero and homo normative lifelines throughout their working life and retirement. What these lifelines have included has shifted over time, but, for most of them, in relation to sexuality and age.

No description available.

Med utgångspunkt i kvalitativa intervjuer och queerteori lyfter uppsatsen fram fyra personer som identifierar sig som queera och deras upplevelser kring ballroomscenen i Sverige. I studien undersöks de såväl möjliggörande som begränsande mekanismerna som finns i ballroom. Det finns ingenting skrivet om ämnet i Sverige, därför är uppsatsens syfte att fylla det gapet. Materialet synliggör de komplexa intersektionella samverkningarna som finns i rummet, dess postmoderna karaktär, samt hur praktikerna i rummet delvis görs utifrån normativa premisser men att de ändå resulterar i ett motstånd och ett mothegemoniskt ifrågasättande.

No description available.

In this essay I aim to examine how camp could be used as a method in the reading of camp as a theory. This will be followed by an analysis of how The Watermelon Woman (Cheryl Dunye, 1996) could be seen as an expression of camp. I am intending to do so by using camp as a method combined with queer phenomenology and theory about social abjection. By having a phenomenological base I hope to show how camp is contextual - and how its resistance is fluid. In my analysis I will look closer at the relationship between Dunye, the director, Cheryl, the protagonist - played by Dunye, and Fae - the actress who has been lost in the archives. Together, they show how camp becomes a method in the film itself, as a film, as well as a film within the film. Camp will be my method in the reading of The Watermelon Woman, claiming that the film as well uses camp as a method - both as an aesthetic expressions and as a (re)writer of history.

Denna studie undersöker relationen mellan hår, kön, kropp och rum. Specifikt undersöks hur relationen mellan maskulinitet och hår i form av skägg framträder på tre raksalonger i Stockholm våren 2019. Detta analyseras främst med Sara Ahmeds (2006) begrepp orienteringar och linjer, som beskriver hur vi kroppsligt erfar omvärlden. Judith Butlers (2007) performativa genus är också tolkningsgrundande. Intervjuer med en barberare och kund från var observerad raksalong, har synliggjort informanters strävan efter svåruppnåeliga maskulina ideal, som ett fylligt skägg. Studien berör även nutida historiebruk. Två av tre raksalongers miljö har bidragit till maskulina gestaltningar, orienterade mot nostalgisk känsla av brittisk herrklubb från förra sekelskiftet. Raksalongernas genuina kvalitetsupplevelse, har kontrasterats mot damsalongers sämre service och expertis. Två barberare och kunder eftersträvar dock känslomässig öppenhet, vilket kan sägas ta spjärn från stereotypa maskuliniteter. Detta har möjliggjort omorienteringar mot maskuliniteter med traditionellt sett mer mjuka, feminina värden. / This research examines the relation between hair, body and place. Specifically, it investigates how the relation between masculinity and hair such as beard takes shape in three different barbershops in Stockholm spring 2019. This is foremost being analysed with Sara Ahmed's (2006) use of orientations and lines, which describe how we bodily experience our surroundings. Judith Butler's (2007) gender performativity is also at the foundation of the analysis. Interviews with one barber and customer from each observed barbershop, has shed light on informants' strivings to reach elusive masculine ideals, such as a full beard. Two of the three barbershop milieus have contributed to masculine formations, orientated towards nostalgic sense of brittish men's club from the turn of last century. The barbershops' genuine luxury treatments have by some informants been contrastated against lady hair salons' poorer service and expertise. However, two barbers and customers seek emotional openness, which can be said to deviate from stereotypical masculinities. This has enabled reorientations towards masculinities with traditionally more soft, feminine values.

Bisexualitet och pansexualitet har osynliggjorts både inom HBTQ-rörelsen och inom forskningen. Syftet med min uppsats är att undersöka hur kvinnor som har förmågan att attraheras sexuellt och/eller romantiskt av fler än ett kön upplever olika rum och temporaliteter för att förstå osynliggörandet av bi/pansexualitet. Denna undersökning utgår från ett fenomenologiskt perspektiv. För att undersöka detta har jag gjort en intervjustudie med tre kvinnor som orienterar sig som bisexuella och pansexuella. Analysen har visat på att informanterna använder sig av begreppen bisexualitet och pansexualitet som ett verktyg som hjälper dem att navigera mellan rä(t)ta och queera livslinjer. Osynliggörandet av bisexualitet och pansexualitet är ett resultat av att nuet innehar en hegemonisk position i förståelsen av sexuella orienteringar. Det innebär att informanternas sexuella orienteringar förstås av omvärlden utifrån ifall de är i en monogam relation eller ej och vilket kön partnern isåfall har. Jag har även undersökt informanternas rörelse mellan heteronormativa och queera temporaliteter och kommit fram till att det finns möjlighet att följa båda. De bisexuella och pansexuella orienteringarna tillgängliggör till viss del queer temporalitet för informanterna. Vilken temporalitet informanterna följer begränsas även det av det hegemoniska nueteftersom en följer olika livslinjer beroende på om en har partner och vilket kön partnern har. Slutligen har jag kommit fram till att det hegemoniska nuet även påverkar informanternas upplevelser av att röra sig i olika heteronormativa och queera rum. Det är inte helt självklart att de har möjlighet att ta plats i varken heteronormativa eller queera rum eftersom de sällan är formade efter bisexuella och pansexuella kroppar. Det finns olika sorters queera rum, varav några fåtal är formade efter bi/pansexuella kroppar och i de rummen uttryckte informanterna att de kunde känna sig trygga. Således var de hemmavarande där.

Hälsodiskursen i dagens Sverige kretsar till stor del kring kroppsligt utseende, där en smal kropp är det normativa. Ansvaret för kroppen läggs på individen och de personer som inte följer normen kommer märka av detta på olika sätt i sitt liv. Allt från att de blir särbehandlade i klädaffärer till att bli nekad jobb på grund av att du är tjock. Denna uppsats syftar till att genom antropologiska metoder och queer fenomenologi utforska självidentifierade tjocka kvinnors upplevda verklighet av att vara tjock i ett samhälle som framhåller den smala kroppen, och på så sätt ställa sig kritisk till den befintliga hälsodiskursen i Sverige. Vidare lyfts porträtteringen av den tjocka kvinnokroppen i det offentliga rummet, exempelvis genom tidningar inom välmående och hälsa, och hur tjocka personer kan bli bemötta i offentliga rummet. Uppsatsen bygger främst på intervjuer med fyra självidentifierade tjocka kvinnor och det är dessa intervjuer som ligger till grund för analysen. Det huvudsakliga resultatet pekar på att den upplevda verkligheten som tjock är lika varierad som antal tjocka personer, men gemensamt är att alla har behövt förhålla sig till det offentliga rummets porträttering och behandling av den tjocka kroppen. Det sker genom en rad olika praktiker och mentala tankemönster vilka har fått jobbas fram av individen själv. Vidare visar resultatet att den tjocka kvinnokroppen fortfarande endast får ta en liten plats i magasin inom kategorin hälsa och välmående. När en tjock kropp finns med i tidningarna porträtteras den i bästa fall som neutral och i annat fall som ett mellanstadie där det klargörs att alla kan och borde ha en smal kropp för att vara hälsosam, ett påstående som kan kontrasteras med intervjupersonernas upplevelser av att må fysiskt och psykiskt bra oavsett kroppsstorlek.