<p>Problemformulering: Den huvudsakliga fråga jag ställt mig inför detta arbete är:"Skall kostnaden för att återställa den av konkursgäldenären förhyrda lokalen betraktas som en fordran för vilken konkursboet är betalningsansvarigt, eller skall kostnaden få göras gällande i konkursen av hyresvärden - och i sådant fall som en prioriterad eller oprioriterad fordran ?"</p><p>Syfte: Mitt syfte med denna uppsats är att klargöra om kostnader för återställning av en lokal skall ses som en massafordran eller en konkursfordran samt om, för det fall den kan göras gällande i konkursen, hyresborgenären har förmånsrätt för sin fordran.</p><p>Metod: Jag har utgått från lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin inom områdena hyresrätt och obeståndsrätt, med bäring på min frågeställning, för att på så sätt skapa en grund för mina slutsatser inom ett delvis oreglerat område.</p><p>Avgränsningar: Jag har begränsat mitt arbete till att omfatta endast svenska juridiska personers konkurs inträffade i Sverige. Vad gäller hyreslägenheter har jag endast tagit upp frågor rörande lokaler förhyrda för bedrivande av hyresgästens näringsverksamhet.</p><p>Resultat: Kostnaderna för återställning av lokal är en fordran som hyresvärden får göra gällande i konkursen. I den mån fordran ryms inom ett beloppmotsvarande tre månadshyror exklusive mervärdesskatt, är hyresborgenären berättigad till förmånsrätt för sin fordran. Träder konkursboet in i hyresavtalet kommer dock samtliga avtalsförpliktelser att omfattas av massaansvar för boet eftersom rätt till partiellt inträde saknas i svensk rätt. Ett inträde i hyresavtalet förutsätter en uttrycklig förklaring från konkursboets sida. Omfattningen av återställningskostnaderna är svår att fastställa till någon förutsägbar nivå, men hyresgästen är i princip skyldig att återställa lokalen i det skick den var i vid tillträdet, dock med hänsyn tagen till förslitning genom avtalsenligt nyttjande.</p>

Problemformulering: Den huvudsakliga fråga jag ställt mig inför detta arbete är:"Skall kostnaden för att återställa den av konkursgäldenären förhyrda lokalen betraktas som en fordran för vilken konkursboet är betalningsansvarigt, eller skall kostnaden få göras gällande i konkursen av hyresvärden - och i sådant fall som en prioriterad eller oprioriterad fordran ?" Syfte: Mitt syfte med denna uppsats är att klargöra om kostnader för återställning av en lokal skall ses som en massafordran eller en konkursfordran samt om, för det fall den kan göras gällande i konkursen, hyresborgenären har förmånsrätt för sin fordran. Metod: Jag har utgått från lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin inom områdena hyresrätt och obeståndsrätt, med bäring på min frågeställning, för att på så sätt skapa en grund för mina slutsatser inom ett delvis oreglerat område. Avgränsningar: Jag har begränsat mitt arbete till att omfatta endast svenska juridiska personers konkurs inträffade i Sverige. Vad gäller hyreslägenheter har jag endast tagit upp frågor rörande lokaler förhyrda för bedrivande av hyresgästens näringsverksamhet. Resultat: Kostnaderna för återställning av lokal är en fordran som hyresvärden får göra gällande i konkursen. I den mån fordran ryms inom ett beloppmotsvarande tre månadshyror exklusive mervärdesskatt, är hyresborgenären berättigad till förmånsrätt för sin fordran. Träder konkursboet in i hyresavtalet kommer dock samtliga avtalsförpliktelser att omfattas av massaansvar för boet eftersom rätt till partiellt inträde saknas i svensk rätt. Ett inträde i hyresavtalet förutsätter en uttrycklig förklaring från konkursboets sida. Omfattningen av återställningskostnaderna är svår att fastställa till någon förutsägbar nivå, men hyresgästen är i princip skyldig att återställa lokalen i det skick den var i vid tillträdet, dock med hänsyn tagen till förslitning genom avtalsenligt nyttjande.

Uppsatsen utreder om panträtt säkrar ränta på den pantsäkrade fordringen utan att parterna särskilt avtalat om saken. Undersökningen berör ett antal alternativ för att besvara frågan: bevispresumtioner, fördelning av bevisbörda, avtalstolkning, analogier från befintliga utfyllande rättsregler, samt systematisk-teleologisk rättstillämpning. Undersökningen har kommit fram till att legal avkastningsränta, avtalad avkastningsränta och avtalad dröjsmålsränta i princip säkras av panten enligt dispositiv rätt, även om parterna inte har avtalat om att panten ska säkra sådan ränta. Däremot säkrar panten bara den del av den legala dröjsmålsräntan som avser att kompensera för inflation genom avtalstolkning.