Frågan om utvisning som straffrättslig påföljd är av högst aktuell och relevant karaktär, vilket diskuteras frekvent både ur ett politiskt perspektiv samt i media. Genom att undersöka olika faktorer som har betydelse för bedömningen av utvisning på grund av brott har syftet med uppsatsen varit att producera kunskap om hur frågan om utvisning i brottmål hanteras, med särskild hänsyn till vistelsetid och anknytning till Sverige. Med hjälp av en traditionell rättsdogmatisk metod är uppsatsens analys baserad på allmänt accepterade rättskällor. En viktig grundpelare i uppsatsen har varit migrationslagstiftningens utveckling ur ett historiskt perspektiv. Det har konstaterats att flera betydelsefulla lagändringar avseende bestämmelserna om utvisning på grund av brott successivt har gjorts genom åren. Uppsatsens analys påvisar att risken för fortsatt brottslighet samt brottets allvar tillsammans med beaktning av utlänningens vistelsetid och anknytning till Sverige är avgörande för domstolens bedömning av utvisning i brottmål.

I föreliggande studie har nio socialsekreterare intervjuats i syfte att undersöka hur de ser på socialtjänstens bemötande av våldsutsatta kvinnor utan permanent uppehållstillstånd (PUT). I studien är det socialsekreterarnas föreställningar om våldsutsatta kvinnor utan PUT och den hjälp de kan få som står i centrum. Intervjumaterialet har analyserats utifrån ett intersektionellt perspektiv. I studien skildras kvinnor utan PUT som särskilt sårbara när de utsätts för våld. Denna sårbarhet kan både förstås som ett uttryck för kvinnornas våldserfarenheter och det faktum att de inte har rätt till samma stöd från socialtjänsten som andra våldsutsatta kvinnor.