Den här uppsatsen handlar om sexualitet och sexuella normer i vårt samhälle och kring sexuella bilder på spelfilmer. Om man kan visa starka sexuella bilder i spelfilmer utan att man går över normernas gränser och hur långt man kan gå innan man gör det. När lagstiftningen anser att bilderna blir ett brott emot lagen eller när censur lagen går in och klipper bort scener. Det ingår även en analys på Larry Clarks filmer Kids, Bully och Ken Park, där alla filmerna har starka sexscener med tonåringar. Jag har valt att sätta bilderna i olika kontexter för att finna ut vart gränsen går innan en erotisk bild blir pornografi.

The essay aims to show n interpretation of Vampyr and Ordet; seen from a viewpoint Kierkegaards christian existentialism can enhance the understanding of mentioned movies. Central notions from Ks philosophy are explained and then the author points to examples of how this corresponds with the essence of the two movies. The argumentation is based on Ks thoughts on faith and human existence. Other theories concerning Dreyers movies, and to some extent his background, is also discussed. Finally the author concludes that he was right in his hypothesis: that it is possible to show an influence from Kierkegaards christian, existentialistic thoughts in the two movies. Moreover the author thinks that the chosen perspective works as a complement to other written material on the movies and that other writers on the subject have some problems summing up the contents of the movies from their different perspectives. The final conclusion is thus that an interpretation of the movies from a Kierkegaardian viewpoint increases the understanding of the same movies.

Svarta vågen är en filmgenre som är en naturlig konsekvens av

Denna uppsats syftar till att diskursanalytiskt kritiskt granska den sorts amerikanska TV-program som tematiserar underhållande välgörenhet för att påvisa att de ur flera aspekter understödjer en kapitalistisk marknadsekonomi. Med stöd av bland annat Norman Faircloughs diskursteori och analysmetod samt Pierre Bourdieus sociologiska teoribygge om klass och smak så har jag valt att i tre näranalyser söka reda på hur olika deltagares utsatthet och klasstillhörighet gestaltas och hur programmens åtgärder iscensätts och rättfärdigas. Uppsatsen söker besvara flera frågor som syftar till att åskådliggöra de sätt på vilka utsatthet och klass manifesteras i programmen. Jag adresserar även frågan om man i programmen reflekterar över någon aspekt av USAs socialpolitik. I min forskning fann jag dels att programmen genomsyras av olika klassfrågor och dels att de gynnar den socialpolitik med kapitalistiska förtecken som företräds av president George W Bush. Samtliga programserier undviker dessutom att sätta sin produktion i en större och samhällskritisk kontext och de problematiserar inte de bakomliggande, socialpolitiska, implikationer som föreligger i det amerikanska samhället.

Uppsatsens syfte är att utifrån en analys av Pedro Almodóvars film och en överskådlig sammanfattning av queerteoretiska resonemang, undersöka hur kön, genus och sexualitet avslöjas som konstruktioner samt hur genusnormer, heteronormativitet och dikotomier problematiseras i Almodóvars film. Metoden består av att analysera filmerna utifrån ett queerteoretiskt perspektiv. Uppsatsen redogör för centrala delar i queerteorin med inriktning på Judith Butlers resonemang kring den heterosexuella matrisen och genusperformativitet. Ett fokus ligger också på filmrepresentation och subversiv potential i queerteorin med inriktning på subversiv genusperformativitet, genusvariationer, transsexualism och camp. Relevant forskning kring Almodóvars filmrepresentation redogörs och problematiseras för att sedan övergå till fyra självständiga analyser av utvalda filmer: Bind mig! Älska mig! (1989), Höga klackar (1991), Allt om min mamma (1999) och Dålig uppfostran (2004). Slutsatsen blir att Almodóvars film synliggör kön, genus och sexualitet som sociala, kulturella och normativa konstruktioner samtidigt de avslöjar kopplingar mellan dessa kategorier i den heterosexuella matrisen. Dessutom konstateras det att samtliga filmer ger uttryck för ett avståndstagande från dikotom kategorisering. Dessa faktorer resulterar tillsammans i att Almodóvars film ger uttryck för de subversiva potential queerteorin förespråkar. De erbjuder möjligheter för en dekonstruktion av kategorier och dikotomier samtidigt som de öppnar uppför för en rekonstruktion av kön, genus och sexualitet och en möjlighet för dem att existera utanför normativa maktstrukturer.

Dokumentärfilmens villkor och form har förändrats under åren. I det ökande bildflödet från TV och andra media har publiken vant sig att se dokumentära uttryck med allt från övervakningskameror och amatörfilm till elaborerade rekonstruktioner med skådespelare. Möjligheten att datormanipulera bilder gör att relevant källkritik blir allt svårare och den centrala frågan om en viss dokumentär har något alls att berätta om verkligheten kan bli obesvarad. Gränsen mellan dokumentär och fiktion är oklar. Inför en dokumentär som använder material från många olika källor kan man fråga sig vilken av alla dess upphovsmän som svarar för den samlade, subjektiva sanning som filmen vill visa. Det är lätt att känna sig tveksam inför en dokumentärfilm, vilken per definition ju utger sig för att säga åtminstone något om verkligheten, när informationen som ges förefaller ofullständig eller fabricerad. Därför lånade jag rubriken till denna uppsats från ett arbete av Brian Winston (2000) som travesterat ett känt citat som tillskrivs både Disraeli och Mark Twain: ”Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.” Och om det går att ljuga med statistik som bygger på siffror, hur lätt kan det inte vara att ljuga med en sammanställning av bilder, ljud och ord? Skillnaden mellan fakta och fiktion är ytterst osäker även om en gränsdragning ju görs i och med dessa båda etiketter. Under de senaste årtiondena kan man notera ett ökat intresse för att öppet exponera mänskliga beteenden och relationer i västerländska massmedia. Samma beredvillighet att öppna sig framför kameran finner man idag såväl i konventionella personporträtterande dokumentärer som i självbiografiska s.k. videodagböcker. Denna ”bekännelsetrend” har utvecklats inom västerländsk dokumentärfilm och TV. Trenden har till stor del varit avhängig av utvecklingen mot bärbar digital produktionsteknik som också blivit allt mer lättskött och billig, överkomlig för amatörer. Familjefilmarna hade redan skapat och spritt egna konventioner för att skildra sin motivkrets när televisionen i femtiotalets USA tog vara på dessa för att skapa nya TV-underhållningsformat med ”familjen” som motiv. Idag är det klart att hela bildspråket från TV:n i vardagsrummet präglar medvetandet hos var och en som fattar en videokamera. Naturligtvis har även den nämnda bekännelsetrenden börjat avspeglas i amatörfilmares verk. Hans/hennes tekniska resurser närmar sig yrkesfilmarens, motivkretsen består men publiken har vidgats. Jag har i denna uppsats studerat vad som brukar kallas ”bekännelsekulturen” och dess omfattning i dag samt den förändring som videotekniken undergått på senare år. I relation till detta har jag resonerat kring vilka kriterier på realitet och ”sanning” som idag anses gälla för dokumentärfilmbegreppet.

Denna kandidatuppsats tar upp tankar kring hur de svenska biograferna kan komma att förändras i framtiden. Uppsatsen innehåller en historisk bakgrund om biografen, en enkätundersökning om film och biografvanor i Skövde och intervjuer med ett flertal personer inom den svenska filmbranschen. Uppsatsen fokuserar sig i grund och botten på tankar kring hur biografen kommer att förändras för biografpubliken där visningsförhållanden och tillgång till film är två viktiga aspekter. Uppsatsen lägger extra stor vikt vid vad som kommer att förändras i och med att den svenska biografen går in i en ny digitaliseringsera.

En undersökning för hur en films theme song representerar narrationen. För att ta reda på detta har låten kopplats ihop med filmens tema.

Filmen "The Truman show" har använts som utgångspunkt för att diskutera hur människor uppfattar verkligheten utifrån sin livssituation. Tankar angående verklighet, media och tillvaro används för att diskutera filmens karaktärers medvetenhet och kunskap om sin egen situation. Då filmen handlar om Truman som filmas dygnet runt och sänds i en direktsänd TV-show över hela världen, utan att han vet om det, diskuteras även vilken roll media har för att skapa mening i människors vardagliga liv. Media används också för att förklara, enligt Truman, konstiga händelser vilket är meningen för att kunna hålla honom fortsatt omedveten om sin sanna tillvaro. Då personerna i filmen har olika kunskaper och erfarenheter om sin tillvaro, tas även tankar om detta upp för att visa på vad det är som gör att människor accepterar eller ifrågasätter sin situation. Med utgång från Trumans situation diskuteras även om människan har något fritt val att välja sin tillvaro.

In the immediate post-war years, the war is curiously, although not totally, absent in British film, which seem to be occupied with “getting on” with life and offering distraction from the realities of post-war life. It is the time of the celebrated Ealing comedies, such as Kind Hearts and Coronets (1949) and The Ladykillers (1955), Dickens adaptations, and the Archers’ most ambitious projects. Critics tend to ignore these films that suppress the presence of the war when drawing connections to the post-war situation. However, the impact of the war is very much present in these films through the types of characters portrayed and common themes of displacement and isolation. In looking at representation of middle-class women and men in British film of the post-war period, I examine the screen personae of Celia Johnson and Deborah Kerr, and Michael Redgrave and Alec Guinness. I look at how, through their various film incarnations, these four actors create screen personae of solid, dependable middle-class men and women, with their accompanying ideals of duty, community responsibility and obligation. I contextualize these identities in hardships of post-war life, using Angus Calder’s The People’s War. Focussing on Carol Reed’s The Third Man (1949) and Jules Dassin’s Night and the City (1951), I re-examine British film noir, suggesting these films reveal British vulnerability and anxieties about their own displacement by America during the so-called “American Occupation” of Britain. In these films, maladjusted, childlike American protagonists disrupt and upset the social stability of the ancient cities – London and Vienna – where they find themselves. The structural damage of these cities creates liminal space that allows outsiders like Holly Martins, Harry Lime, and Harry Fabian the room to operate and to disturb. The final chapter speculates on the possible reason for re-casting and adapting the iconic British narrative of Charles Dickens: Great Expectations (1946), Nicholas Nickleby (1947), Oliver Twist (1948) and Scrooge (1951). Drawing connections between the post-war study The Neglected Child and His Family and D.W. Winnicott’s theories on childhood development, I suggest that these narratives consider the problem of neglected children in post-war Britain through the safety of historical and literary distancing. / May 2007