Syftet med denna studie är att belysa bråkräkningens roll i den svenska respektive finska skolan genom att undersöka matematiska läromedel för elever. Bråkräkningen är en matematisk baskunskap som ligger till grund för andra områden inom matematiken som algebra, procenträkning samt att de aktuella räknereglerna för decimaltal motsvarar reglerna för bråk (Ma, 1999, s. 55; Löwing, 2008, s. 229). Trots att Sverige och Finland är grannländer uppvisar de vitt skilda skolresultat, bland annat i matematik, och det är möjligt att läromedlens framställning av bråkräkning har en central roll i detta. En innehållsanalys har därför gjorts av tre läromedel från respektive land där avgränsning gällande årskurser gjordes till årskurs fyra. Genom att använda en komparativ metod granskades de utvalda läromedlen (Denk, 2002, ss. 7,31). Böckernas innehåll, språkbruk, symboler samt kreativa matematiska resonemang har analyserats för att åskådliggöra likheter respektive skillnader läromedlen emellan. Jämförelsen baserades på didaktikforskaren Madeleine Löwing modell över människors uppfattningar av bråktal (2008, ss. 249–253). Resultatet som framkom var att de finska matematiska läromedlen gynnar inlärning av matematik i större utsträckning än de svenska. Analysen visade att de finska läromedlen är mer komplexa till innehållet. Finland börjar med mer avancerad bråkräkning redan i lågstadiet, något som inte sker förrän under mellanstadiet i Sverige. Detta då endast lättare bråkräkning berörs under årskurserna 1–3 i svensk skola, vilket framkommer om man granskar de olika ländernas läroplaner. En snabbare progression i de finska läromedlen kan även skönjas. Deras matematiska språk blir mer avancerat i snabbare takt, något som verkar gynna de finska elevernas inlärning inom matematiken. I de svenska materialen uppmanar läromedlen att undervisningen kan vara ämnesintegrerat genom ett större omfång av flytande text. Vilket har lett till att Pixel (2007) och Mattespanarna (2011) även har ett mer varierat bildspråk i form av olika modeller som tillhandahålls eleverna, vilket i sig är positivt. Men de finska läromedlen var däremot mer innovativa samt omfattade en större grad komplexitet innehållande olika typer av uppgifter, svårigheter samt konkret material.

Denna studie syftar till att undersöka hur förskollärare respektive barnskötare reflekterar över sitt arbete med barnlitteratur för att stimulera barnens språkutveckling. Vi vill även förstå pedagogers förhållningssätt till barnlitteratur, deras förståelse gällande verksamhetens uppdrag samt deras synsätt på läsmiljöns betydelse. Delstudie 1 fokuserar på det svenska språkets utveckling på en svenskspråkig förskola och delstudie 2 på utveckling av det finska språket på två förskolor med finskspråkig profil i Sverige. Barnlitteratur bör vara en central del i förskolan vilket betyder att förskollärare och barnskötare behöver ha kunskap om hur barnlitteratur ska användas för att främja språkutveckling, oavsett vilket modersmål barnet har. Läroplanen klargör vilka strävansmål förskolan ska arbeta utifrån men inte hur arbetet i verksamheten ska gå till. Av denna anledning är detta intressant att undersöka.  Studien är kvalitativ och forskningsmetoden som vi använder oss av är semistrukturerade intervjuer. Materialet har analyserats med tematisk analys som metod, där vi har utgått från det sociokulturella perspektivet och dess centrala begrepp. Av studien framgår att utöver barnlitteratur betonar pedagoger samspelet som betydelsefullt för språkutveckling. Pedagoger visar intresse att utforma läsmiljön på ett kreativt sätt, bland annat med digitala verktyg. Vidare visar få av respondenter kunskap om verksamhetens uppdrag gällande språkutveckling och barnlitteratur. Diskussionen fokuserar på att jämföra hur pedagogerna i delstudierna uppger att de arbetar med barnlitteratur på en- och tvåspråkiga avdelningar.