Syftet och frågeställning. Syftet var att undersöka sambandet mellan användning av sociala medier, psykiskt välbefinnande, kroppsideal, kroppsuppfattning och fysisk aktivitet hos unga vuxna. Följande frågor ställdes: 1) Finns det ett samband mellan användning av sociala medier och det subjektiva psykiska måendet hos kvinnor och män mellan 18-30 år? Finns det skillnader mellan kvinnor och män? 2) Finns det ett samband mellan fysisk aktivitetsnivå och det subjektiva psykiska måendet hos kvinnor och män mellan 18-30 år? Finns det skillnader mellan kvinnor och män? 3) Finns det ett samband mellan användning av sociala medier och kroppsuppfattningen hos kvinnor och män mellan 18-30 år? Finns det skillnader mellan kvinnor och män?   Metod. Kvantitativ ansats och tvärsnittsstudie med enkäter som metod. Enkäten inkluderade totalt 99 deltagare, 42 män och 57 kvinnor i åldrarna 18-30 år i Stockholm. Enkäten bestod av bakgrundsfrågor (ålder, kön och sysselsättning), GHQ-12 som mäter subjektivt psykiskt mående, PAUM som mäter passiv och aktiv användning av sociala medier, SMEQ som mäter tid på sociala medier samt två frågor om kroppsuppfattning och kroppsideal kopplat till sociala medier. Dataanalys gjordes i statistikprogrammet SPSS med hjälp av t-tester och korrelationsanalyser.   Resultat. Frågeställning 1: inget signifikant samband finns mellan subjektivt psykiskt mående och användning av sociala medier mätt med SMEQ (totalt; r=0,06, p= 0,55, kvinnor; r=0,13, p=0,35, män; r=-0,13, p=0,94) och PAUM (totalt; r=0,09, p=0,40, kvinnor; r=0,04, p=0,74, män; r=0,09, p=0,55). Frågeställning 2: Signifikant negativt samband finns mellan grad av fysisk aktivitet och subjektivt psykiskt mående för alla deltagare totalt (r=-034, p=0,001) samt för kvinnor (r=0,41, p=0,002). Inget signifikant samband finns för män (r= -0,15, p= 0,34). Frågeställning 3:  Signifikant positivt samband finns mellan kroppsuppfattning och användning av sociala medier för kvinnor mätt med SMEQ (r=0,316, p=0,017). Inget signifikant samband finns för hela gruppen totalt (r=0,06, p=0,557, män; r=-0,163, p=0,302) mätt med SMEQ. Inget signifikant samband finns för någon av grupperna mätt med PAUM (totalt; r=0,163, p=0,106, kvinnor; r= 0,093, p=0,494, män; r=0,04, p=0,801.   Slutsats. Det finns samband mellan användning av sociala medier och dess påverkan på kroppsuppfattning samt mellan fysisk aktivitet och subjektivt psykiskt mående.

Introduction Successful training is a key for athletes to make progress in their development. Training must not just involve overload, but also must prevent the combination of excessive overload plus inadequate recovery. Athletes can experience short-term performance decrement without severe psychological or lasting other negative symptoms. Too much hard exercise or too little sleep can cause overtraining, a condition in which the subject can prevent to be away from the sport for several weeks or months. Previous studies have detected that it is important to avoid overtraining. A reliable method is currently not available to detect the warning signs in time to prevent it. AIM:  When physical performance deteriorates with overtraining is the purpose of the current study to determine whether impaired explosive strength performance (CMJ) is related to the change in HRV and static strength (grip strength) between the best and worst test day during one season. Purpose and Methods: Variation in CMJ was investigated in eight elite floorball players (four women and four men). Heart rate variability (HRV) was measured using a heart rate monitor. The subjects were in supine position for ten minutes and changed into a standing position for eight minutes when HRV was recorded. After the mentees had performed HRV recording, three CMJ jumps and grip strength test was made where the best result was noted. This jump and grip strength was done to check upper and lower body strength. Results: Significant differences were detected in CMJ, HRV, but not in grip strength. In HRV occurred the significance of all the variables, but the most obvious differences were detected in average heart lying/standing and resting heart rate. Conclusions: Significant differences were detected in CMJ, HRV but not in the grip strength. Impaired explosive strength (CMJ) is related to changes in HRV, but not static strength. Keywords: Heart rate variability, Overreaching, Overtraining.

Bakgrund: Ishockey är en av de största idrotterna i Sverige med cirka 80 000 licensieradespelare. Fysiologiska krav i ishockey inkluderar både anaerob och aerob uthållighet. Träningsbelastning, som mäts både internt (hjärtfrekvens, upplevd ansträngning) och externt (hastighet, distans), är avgörande för att undvika överträning och optimera prestation. Syftet är att undersöka träningsbelastning i jämförelse med matchbelastning för ishockeyspelare med hjälp av objektiva och subjektiva mått i form av intern belastning samt undersöka korrelationen mellan hjärtfrekvens och Borg CR10. Metod: Tillfrågade att delta i studien uppgick till 44 elitishockeyspelare fördelat på damer(n=18) och herrjuniorer (n=26). Analys inkluderade data från mätningar av hjärtfrekvens och skattningar av upplevd ansträngning efter träningar och matcher. Exklusionskriterier bestod av sjukdom eller frånvaro från träning/match. Hjärtfrekvens samlades in med hjälp av PolarH10 pulsband och upplevd ansträngning med hjälp av Borg CR10-skalan. Ett etiskt förhållningssätt genom pseudonymiserad data säkerställde deltagarnas säkerhet och analysergenomfördes i separat Excelfil utan namn och ålder på deltagare. Resultat: Av de 44 tillfrågade så resulterade det slutligen i 22 deltagare bestående avherrjuniorer (n=11) samt damer (n=11). Analysen visade på en signifikant högre maximal hjärtfrekvens (HFmax) under matcher jämfört med träningar hos herrjuniorerna (p<0,05). Däremot sågs ingen signifikant skillnad hos damerna (p=0,68). Det visade på en måttlig korrelation mellan medelhjärtfrekvens och upplevd ansträngning genom Borg CR10 (r=0,52;r=0,68). Konklusion: Studien visade att herrjuniorer har signifikant högre fysisk belastning (HFmax) under match jämfört med träning (p <0.05), medan ingen signifikant skillnad sågs i damlaget(p=0.68). Det fanns en måttlig korrelation mellan HFmedel och upplevd ansträngning (BorgCR10) i båda grupperna. Framtida forskning bör inkludera fler deltagare för bättre generaliserbarhet.

Abstract  Background: In today's society, the sports movement has a great impact on children's lives. However, many children are not active at all or quit at an early age. The purpose of the study is to investigate whether Floorball Flex can be used to lower the barriers for children to play floorball. The method used is a qualitative research method conducted through observations and semi-structured interviews in focus groups. The results show that children had more time with the ball in Floorball Flex and that the game flowed more smoothly. The pace in Floorball Flex was slightly lower than traditional floorball, which made this form less stressful. The children's experiences were positive and they could consider performing the activity again. The discussion shows that the children understood and grasped Floorball Flex. They showed an ability to understand and follow the rules both in Floorball Flex and traditional floorball. The children felt less stressed and more competent in Floorball Flex compared to regular floorball, resulting in a more positive game experience. They appreciated the freedom and that the game was more focused on having fun and doing their best instead of winning. Allowing children to explore and experience the sport without too much adult control also contributed to a meaningful activity for them. Therefore, Floorball Flex can be a valuable activity for children, even for those who are not used to being physically active.

No description available.

Syfte Syftet med denna studie är att undersöka eventuella skillnader i självrapporterad självkänsla och fysisk aktivitetsnivå beroende på kön och skolnivå. Syftet är också att undersöka hur sambandet mellan fysisk aktivitetsnivå och självkänsla ser ut på en studiepopulation högstadieelever och högskolestudenter samt män och kvinnor, och hur detta samband skiljer sig åt beroende på skolnivå och kön. Ett ytterligare syfte med studien är att undersöka om sambandet mellan fysisk aktivitetsnivå och självkänsla påverkas av socioekonomi. Metod Denna studie har en kvantitativ ansats i form av en enkätundersökning. Enkäten för denna studie har 19 frågor som innehåller bakgrundsfrågor om kön, ålder, rökning och socioekonomi. För att mäta respondenternas självkänsla användes Rosenbergs Self-esteem Scale (RSES). För att mäta respondenternas fysiska aktivitetsnivå valdes frågor ut från Socialstyrelsens frågor om fysisk aktivitet och Gymnastik- och Idrottshögskolans hälsoenkät. Enkäten besvarades av 102 högskolestudenter från Gymnastik- och Idrottshögskolan (n = 71) och Kungliga Tekniska Högskolan (n = 31), och 110 högstadieelever från Ribbyskolan. Studiepopulationen bestod av 110 män och 102 kvinnor. Inför den officiella publiceringen av enkäten gjordes en testomgång, genom en pilotenkät som besvarades av fem oberoende respondenter. Datan analyserades genom icke-parametriska testet Mann-Whitney U, korrelationsanalyser och linjär regressionsanalys. Resultat Signifikanta skillnader kunde ses i självrapporterad självkänsla mellan män (34) och kvinnor (30), pojkar (34) och flickor (28) i högstadiet. De samband som blev signifikanta var summapoäng FA och summapoäng RSES för män, vardagsmotion och summapoäng RSES för män, måttlig intensitet och summapoäng RSES för kvinnor. Även sambandet mellan fysisk träning och summapoäng RSES för totala studiepopulationen och för högstadieelever var signifikant. Samtliga signifikanta samband var generellt svaga. Slutsats Vår studie påvisade en del signifikanta men svaga samband mellan fysisk aktivitet och självkänsla samt att män skattade generellt högre självkänsla än kvinnor. Det kan vara intressant för vidare forskning att ha mer omfattande fokus på bestämningsfaktorer såsom socioekonomi, fetma och större studiepopulation.

No description available.

No description available.

This qualitative study examines what educators think about the implementation of inclusion practices within the Physical and Health Education (PHE) curriculum at a high school renowned for its commitment to physical education. This School is renowned for its commitment to physical education, a distinction earned through a sustained dedication to fostering environments where physical activity is not just encouraged but woven into the very fabric of student life. The schools approach according to the principle is characterized by a diverse array of programs that not only prioritize physical health and wellness but also champion the values of teamwork, perseverance, and inclusivity. Such commitment is manifested the development of a curriculum that caters to a wide spectrum of abilities and interests. Through semi-structured interviews with two PHE teachers and the principal, the research aims to uncover the specific strategies employed to foster an inclusive learning environment, identify the challenges faced by educators in this endeavor. Grounded in Vygotsky's socio-cultural theory and Slee's inclusive education framework, the study offers insights into the adaptability of teaching methods, the necessity of specialized training for inclusion, and the educators' commitment to addressing the diverse needs of students, including those with gender dysphoria. The specific mention of gender dysphoria underscores the recognition of the nuanced challenges certain students may face in physical education environments. By identifying and addressing these challenges head-on, the school tries to craft an inclusive space that respects and accommodates the diverse identities of the student body. This commitment to inclusivity is not merely about compliance with nondiscrimination policies but is rooted in a deeper understanding that every student's experience is unique. The findings reveal a significant discrepancy between the principal’s perception and teachers' experiences regarding inclusion training, underscoring a need for clearer communication and targeted professional development. The research contributes to the discourse on effective inclusion strategies in PHE, suggesting avenues for future research and policy development to enhance inclusivity across educational settings. / Denna kvalitativa studie undersöker vad lärare tycker om implementeringen av inkluderingspraxis inom ämnet idrott och hälsa på en gymnasieskola som är känd för sitt engagemang för fysisk utbildning. Denna skola är berömd för sitt engagemang för fysisk utbildning, en utmärkelse som tjänats genom ett ihållande engagemang för att skapa miljöer där fysisk aktivitet inte bara uppmuntras utan är invävt i själva studentlivets väv. Skolans tillvägagångssätt enligt principen kännetecknas av en mångfald av program som inte bara prioriterar fysisk hälsa och välmående utan också främjar värden som lagarbete, uthållighet och inkludering. Ett sådant åtagande manifesteras i utvecklingen av en läroplan som tillgodoser ett brett spektrum av förmågor och intressen. Genom semistrukturerade intervjuer med två lärare i idrott och hälsa samt rektorn, syftar forskningen till att avtäcka de specifika strategier som används för att främja en inkluderande lärmiljö, identifiera de utmaningar som lärare står inför i detta strävan. Grundad i Vygotskys sociokulturella teori och Slee's ramverk för inkluderande utbildning, erbjuder studien insikter i anpassningsbarheten av undervisningsmetoder, nödvändigheten av specialiserad träning för inkludering, och lärarnas engagemang för att tillgodose de mångfaldiga behoven hos elever, inklusive de med könsdysfori. Det specifika omnämnandet av könsdysfori understryker igenkännandet av de nyanserade utmaningar som vissa elever kan möta i idrottsundervisningen. Genom att identifiera och direkt ta itu med dessa utmaningar, försöker skolan skapa ett inkluderande utrymme som respekterar och tillgodoser de mångfaldiga identiteterna hos elevkroppen. Detta åtagande för inkludering handlar inte bara om att följa icke-diskrimineringspolicys utan är rotat i en djupare förståelse för att varje elevs upplevelse är unik. Resultaten avslöjar en betydande skillnad mellan rektorns uppfattning och lärarnas erfarenheter gällande inkluderingsutbildning, vilket understryker ett behov av tydligare kommunikation och riktad professionell utveckling. Forskningen bidrar till diskursen om effektiva inkluderingsstrategier i idrott och hälsa, och föreslår vägar för framtida forskning och policyutveckling för att förbättra inkluderingen över utbildningsinställningar.

No description available.