No description available.

No description available.

No description available.

Background: Strength training is often used as a complement to refine certain qualities in athletes, like sprinting and jumping. Previous studies have shown a correlation between squat performance and jump height. However, most of these studies has used quarter or half squat. Several studies done on football and performance have mostly used men as test subject, leading to training recommendations for woman based on male performance. Aim: The aim of this study was to examine the correlation between lower extremity strength, power and jump performance in the female football players. Method: 32 female participants with a mean weight 60,5kg and mean height of 166,3cm. All participants came from the same football club in the Kalmar region. The participants did a one repetition max (1RM) squat. To assess relative repetition maximum (R1RM) the weights weight lifted divided by the weights of the participants calculated (1RM/bodyweight=RRM). A test of muscular power was conducted where 60%of the subject’s 1RM was used. The aim of this test the explosiveness of the participants. Finally, the participants performed a vertical jump without arm swing. To investigate the correlation between muscular strength, power and jump height a Pearson’s correlation coefficients test was used. Results: A moderate positive correlation was noted between R1RM and vertical jump (r = 0.56, p = 0.0003). No correlations could be noted between 1RM and vertical jump (r = 0.343, p = 0.055) or vertical jump and Power squat (r = 0.177, p = 0.33). A weak correlation between Power squat and 1RM (r = 0.468, p = 0.007). Power squats and R1RM showed a medium strong relationship (r = 0.579, p = 0.001)Conclusion: The result showed a moderate correlation between relative strength in the lower extremity and jump performance. No correlations could be found in absolute strength, power and jump height.

No description available.

Individuals mature at different rates regardless of their chronological age, a phenomenon known as biological maturation. This variability in biological maturation creates significant differences among individuals in football. However, research on biological maturation in youth football remains limited in Sweden. Studies conducted outside Sweden have highlighted substantial differences in biological maturation among players, with early maturing players often gaining advantages. Given the lack of exploration in Sweden, this study aims to compare the biological maturation levels among boys categorized as early, late, or normally biologically matured within the age group of 11–15 years in youth football. Identifying these differences in maturation between player groups may reduce dropout rates for late maturing players and create a fairer assessment system, enabling players to reach their full potential. The study examines the biological maturation levels of boys aged 11–15 years playing football (soccer). Khamis & Roche's method was employed, which involves measuring an individual's height, weight, and parents' heights to estimate expected adult height. 161 players were tested from three different clubs. Results indicate differences in biological maturation within Swedish youth football among 11–15-year-olds. For the age group of 11 and 12 years, there is minimal variation, with 88% for 11-year-olds and 100% for 12-year-olds being normally developed. Normal development predominates in all age groups but is less pronounced. For the age groups of 13, 14, and 15 years, there is a wider variation between different maturation stages, with early maturing players outnumbering late maturing ones. Thus, the study reveals differences in Swedish youth football for boys aged 13–15 years but minimal difference for the ages of 11 and 12 years. / Människor mognar olika fort oberoende av deras kronologiska ålder. Detta kallas för den biologiska mognaden. Den biologiska mognaden skapar stora skillnader från individ till individ inom fotbollen. Biologisk mognad inom ungdomsfotbollen har inte utforskats avsevärt i Sverige. Studier på akademier utanför Sverige har visat stora skillnader i biologisk mognad hos spelare där tidigt biologiskt utvecklade spelare tenderar att dra fördel av detta. Då detta är ett outforskat ämne i Sverige är syftet med denna studie att jämföra den biologiska mognadsgraden mellan pojkar som är tidigt, sent eller normalt biologiskt utvecklade inom pojkungdomsfotbollen inom åldersgruppen 11–15 år. Genom att identifiera dessa skillnader i mognad mellan olika spelargrupper kan drop-out för spelare med sen biologisk mognad minska samt skapa en mer rättvis bedömning som möjliggör spelare att uppnå sin fulla potential.  Studien undersöker den biologiska mognadsgraden för pojkar mellan 11–15 år som spelar fotboll. För att undersöka detta har Khamis & Roche metoden använts. Metoden innebär mätning av en individs längd, vikt och föräldrars längd för att uppskatta förväntad vuxen längd. Individens nuvarande längd i relation till detta bestämmer individens biologiska mognadsstatus och benämns som sen biologisk utveckling, normal biologisk utveckling samt tidig biologisk utveckling. 161 spelare testades från tre olika klubbar i Skåne. Studien visar att det finns skillnader i biologisk mognadsgrad inom svensk ungdomsfotboll i åldrarna 11–15 år. För ålderskategorin 11 och 12 år visas ingen stor spridning där 88% för ålderskategorin 11 år och 100% av ålderskategorin 12 år är normalt utvecklade. Normalt utvecklade spelare har majoritet i alla ålderskategorier men är inte lika tydlig. För ålderskategorin 13, 14 och 15 år visas en större spridning mellan de olika mognadsstadierna där tidigt utvecklade spelare är fler än de sent utvecklade spelarna. Studien visar alltså att det finns skillnader inom svensk ungdomsfotboll för pojkar i åldrarna 13–15 år men ingen större skillnad för åldrarna 11 och 12 år. Spridningen på mognadsstatus i de övriga grupperna visar på studiens vikt då mognadsstatus kan kopplas till kortsiktiga prestationsskillnader där tidigt utvecklade spelare har en fördel. Spelare av olika mognadsgrad behöver även belastas på olika sätt vilket stärker vikten av denna information.

No description available.

Syfte: Studien hade som syfte att erbjuda några pensionärer 65+ intensiv styrketräning två gånger per vecka i åtta veckors för att undersöka effekten på olika fystester bland annat maximal muskelstyrka. Flera varierande fysiologiska för- och eftertester utfördes. Vidare var en målsättning att undersöka om detta upplägg med intensiv styrketräning ger bättre resultat i jämförelse med hälsoprojektet från vt23 där motsvarande 8-veckorsträning innehöll både konditions- och styrketräning. Metoder: Under projektets gång var de nio individer som genomförde det nya projektet, sju kvinnor och två män (medelålder 74,2±5,7 år), som tränade speciellt intensiv styrketräning under åtta veckor i GIH:s gym två gånger per vecka (=Gr 1). Denna grupps data jämfördes med vår hälsoprojektgrupp vt23 (65-84 år, medelålder 72,3±5,5 år, 34 kvinnor och 12 män) som utförde en kombination av konditions- och styrketräning under lika lång period på åtta veckor med två pass per vecka i mars-april 2023 (=Gr 2). Testerna vi genomförde i detta arbete var framför allt en blandning av maximal isometrisk styrka och dynamisk styrka, inklusive uthållighetsstyrka. Fyra tester utförda i GIHs gym med 1RM (one-repetition maximum) genomfördes enbart av Gr 1. För att detektera signifikanta förändringar (p<0,05) användes parat t-test och RM-ANOVA. Resultat: Resultatet av träningsperioden visade signifikanta förbättringar på flera olika 1RM-tester för Gr 1 (= gruppen som utförde enbart intensiv styrketräning) enligt t-test. I bilateral benspark såg en signifikant ökning i snitt från 42 kg till 54 kg vilket är en 29% ökning (p=0,013). Även vid 1RM-bencurl sågs också en signifikant ökning från 43 kg till 47 kg, en ökning med 9% (p=0,005). Likaså vid 1RM-magstyrketest såg vi en signifikant ökning från 41 kg till 49 kg vilket var en ökning på 20% (p=0,004). Vid 1RM-latsdrag framkom ingen signifikant förbättring (från 35,1 kg till 36,1, p=0,29). Bland de övriga testerna (som båda grupperna utförde och jämfördes) framkom en signifikant förbättring (via RM-ANOVA) vid efter- gentemot förtestet för det isometriska ryggtestet Bellyback både för Gr 1 (från i snitt 167 s till 220 s, p<0,001) och Gr 2 (från 79 s till 102 s, p=0,002). Vid det isometriska Buk-/höftböj-testet sågs för Gr1 en signifikant förbättring med 38% från 135 s till 186 s (p<0,01). Däremot Gr 2 visade i detta test inte någon ökning som var signifikant (från 82,4 s till 97,9 s). Bara i de två styrketesterna Bellyback och Buk-/höftböj sågs en större signifikant förbättringar för Gr 1 jämfört med Gr 2 (tid x gruppinteraktion, p<0,05). Ingen av de båda grupperna visade en signifikant förbättring på fystesterna: gripstyrka (hö/vä hand), hastighet vid 50 bensresningar från stol, alternerande axelpress (3kg kvinnor/5kg män) eller klivhöjd (hö/vä ben). Slutsats: Det är uppmuntrande att se att deltagarna med intensiv styrketräning under två månader positivt påverkades i flera av de utförda styrketesterna. Deltagarna uppgav att de kände sig inspirerade att fortsätta träna för att bibehålla och även att försöka uppnå ännu bättre fysisk hälsa. Det sociala sammanhanget som skapades under träningen berättade de vara avgörande för deltagarnas upplevelse och motivation, vilket ledde till en positiv och stöttande gruppdynamik. Som ett resultat av detta projekt med intensiv styrketräning planerar de flesta att fortsätta träna och använda träningsinnehållet även efter programperiodens slut.

I propose to design a facility that will be both a fitness center and a community center. The building will integrate a fragmented site, making the site a cohesive whole and making all parts of the site navigable through extensive terracing, inside and outside the structure. Emphasis will be placed on making the community center more important visually than its larger counterpart, the fitness center. / Master of Architecture

The aim of this research project was to conduct a manual development study and an open clinical trial in order to demonstrate the feasibility and efficacy of a mindfulness and acceptance based intervention for increasing cardiorespiratory fitness (CRF) in sedentary adults through adherence to a fitness walking program. Development of the treatment manual followed a 3-phase process (literature review and initial draft preparation, expert review, draft revision) based on expert systems analysis, and organizational structure was derived from Carroll and Nuro's Stage Model for Psychotherapy Manual Development. Field experts (N=3) were provided with the manual draft, as well as a semi-structured interview form for revision data. The manual included treatment introduction sections for the therapist and the participant, as well as 8 topic modules. In the10-week open trial, sedentary adults (N=24) engaged in a fitness walking program, while attending regular group therapy sessions whose content was based primarily on Acceptance and Commitment Therapy (ACT). Results indicated a large significant decrease in total walk test time [t(18) = 4.61, p = .0002, d = 0.64], with a mean decrease of 64.69 seconds. A moderate significant increase in estimated V0₂max [t(18) = -4.05, p = .0007, d = -0.43] was also evidenced, with a mean increase of 2.9 ml/kg/min. Analyses indicate a moderate non-significant increase in general experiential acceptance as measured by the AAQ-II [t(18) = 1.18, p = .26, d = 0.37], and a large significant increase in experiential acceptance of exercise-related internal experiences [t(18) = -9.19, p < .0001, d = -2.09] as measured by the PA-AAQ. Finally, feasibility and acceptability of the intervention were demonstrated through high levels of adherence to the walking program, group attendance, and measures of comprehension. This study demonstrated the usefulness of ACT in the field of behavioral medicine, particularly with health behavior change. / Ph. D.