I denna uppsats undersöks hur synen på skolan och vad eleverna lär sig framställs i svenska dagstidningar: 1982, då omfattande förändringar ägde rum i den svenska skolan och inrikespolitiken och 2013 då skolan var i fokus med anledning av de negativa Pisa-resultaten. Syftet med uppsatsen är att studera hur debatten om skolkrisen har förändrats i dagstidningar i anslutning till valrörelserna 1982 och 2013. Ett övergripande syfte är också att undersöka om debatten har givit upphov till en specifik skolkrisgenre. De frågeställningar som jag utgår ifrån är: Hur framförs synen på skolans problem och vem som är ansvarig för dem? Hur framförs synen på eleverna och vad de lär sig i skolan? Vilka diskurser kommer till uttryck i debatten om skolan? Jag använder två analysmetoder eftersom dessa metoder kompletterar varandra och gör analysen heltäckande. För att förtydliga argumentationen i texterna använder jag den pragmadialektiska argumentationsanalysen. För att identifiera vilka diskurser som aktiveras i debatten använder jag Faircloughs tredelade modell inom den kritiska diskursanalysen. Resultatet skiljer sig åt mellan materialet från de två tillfällena. 1982 är uppfattningen att skolan var sämre förr men det finns samtidigt ett starkt hopp om att utvecklingen ska gå att vända till det bättre. Eleverna anses drabbade av skolpolitiska reformer som gör det svårt för dem att klara skolan. Den politiska diskursen är förhållandevis lågmäld och kritiken mot skolan riktas ofta mot en grupp eller mot något som inte riktigt kan specificeras. 2013 finns en motsatt uppfattning, som pekar på att skolan var bättre förr och att den negativa utvecklingen kan bli mycket svår att vända. Den skolpolitiska debatten har en betydligt hårdare ton och utbildningsminister Jan Björklund får stå till svars för mycket av skolans misslyckande. Efter det dåliga Pisa-resultatet får eleverna representera skolkrisen, som på längre sikt ses som ett hot mot Sveriges framtid.