No description available.

No description available.

<p>Flertalet händelser under 2000-talet, som Göteborgskravallerna, massgripanden av fotbollssupportrar för våldsamt upplopp och flera våldsamma upplopp i samband med Reclaim the city manifestationer, är oroande. Till exempel uppgav de gripna och omhändertagna Djurgårdssupportrarna att polisens handlande skall ha skett godtyckligt. Kan detta tyda på att det i samhället finns en tendens, att vi är på väg mot ett åsidosättande av individens skydd i form av fri- och rättigheter, till förmån för bekämpandet av brott.</p><p>Denna studie har till syfte att undersöka konflikten mellan individens fri- och rättigheter och myndigheternas befogenheter vid gripanden och omhändertaganden. Detta innebär att med Europakonventionens artikel 5 som utgångspunkt, undersöka överensstämmelsen med svensk rätt och eventuella konflikter mellan individens fri- och säkerhet och samhällets regler för bekämpning av brott.</p><p>Studien anger kriterier för hur en prövning kommer till och i viss mån även Europadomstolens funktion. Den presenterade lagtexten ur konventionen samt att konventionen och nationell rätt tolkas utifrån domstolens utlåtanden i ett antal relevanta mål.</p><p>Främst kan det sägas vara målen Kurt v. Turkey och Lawless v. Ireland, som kommit att bli vägledande för hur Europakonventionens artikel 5 skall tolkas. Skyddet mot frihetsberövande baseras på att det i den nämnda artikeln anges under vilka omständigheter frihetsberövanden får genomföras, dessa tillfällen är sex stycken och återfinns under första paragrafen i artikeln. Genom den rättspraxis domstolens utlåtanden ger, framgår det att skyddet har få kryphål, dock kan artikel 5 frångås i exceptionella fall. Exempel på detta kan vara i tillstånd av krig eller annan fara för nationens säkerhet, men även i fall av terrorism erhåller myndigheterna större spelrum.</p><p>Av fallen Fox, Campbell and Hartley v. UK och O’Hara v. The United Kingdom får man fram en tydligare definition av vad gränsen för godtycklighet vilar på. Att detta skydd, grovt betraktat, kan sägas utgöras av beviskravet och en för målet objektiva iakttagare.</p><p>Beträffande Sverige dröjde det innan Europakonventionen blev en del av svensk rätt, inkorporeringen skedde efter att 1993 års fri- och rättighetskommitté ansett att inga förändringar i svensk straffrätt var nödvändiga. Sedan den första januari 1995 (SFS 1994:1219), utgör därför Europakonventionen en del av den nationella rätten.</p><p>Som helhet kan den svenska lagstiftningen anses vara så välformulerad att det överensstämmer väl med artikel 5, detta mycket tack vare utformningen av skyddet för individen i regeringsformens kapitel 1, 2 och 8. Emellertid lämnar regleringen kring omhändertaganden en glipa som kan bli intressant att följa i eventuella framtida prövningar, även om svensk ståndpunkt är att reglerna i dessa fall inte är i strid med angivelserna i Europakonventionens artikel 5.</p><p>Slutsatsen för detta arbete är att det finns en skillnad mellan hur väl gripanden och omhändertaganden överensstämmer med Europakonventionen, och att det råder tveksamheter angående delar av regleringen kring omhändertaganden. Dessutom anses det i denna undersökning att det finns en tydlig konflikt mellan Europakonventionens artikel 5 och just polislagens paragraf 13, då tjänstemannabedömningen inte överensstämmer med domstolens tolkning i målet Assenov v. Bulgaria.</p><p>Att tendensen skulle gå mot att individens fri- och säkerhet får stå tillbaka till förmån för bekämpandet av brott är svårt att utläsa ur lagar och praxis då det gäller gripanden, men även omhändertagande. Däremot, beträffande omhändertaganden, kvarstår kritiken oavsett om dessa berör enskilda eller massomhändertaganden.</p>

<p>This dissertation examines the child’s right to participation in theory and practice within the context of the United Nations Convention on the Rights of the Child and other international human rights instruments. </p><p>Article 12 of the Convention establishes the right of the child to express views and to have those views respected and properly taken into consideration. The emphasis of the study is on the <i>democracy aspects</i> of child participation and on how the implementation of the right to participation could become more effective. For these purposes, the<i> theoretical underpinnings</i> of the child’s right to participation are examined with a particular focus on the impact of power structures. In order to clarify how state parties to the Convention have implemented article 12 and the way they argue regarding possible obstacles for implementation, jurisprudence and case law (practice) of the Committee on the Rights of the Child, as well as supervisory bodies of other international human rights instruments, are studied. In particular, the importance of <i>traditional attitudes</i> towards children on the realisation of participation rights for children is analysed. The case of India is presented as an example of how a state party to the Convention can argue on this matter. </p><p>The conclusion drawn from the analysis is that the problem lies not in certain societies/cultures (often labelled traditional) being less inclined to allow and facilitate matters for children to participate in decision-making than in other more “modern” societies. Instead, the same view of the child prevails, regardless of the society in question. The challenge thus lies in changing adult attitudes towards children and child participation. In the final chapter, suggestions are presented in relation to how state parties can be encouraged to find the political will essential for effective treaty implementation and for bridging the gap between theory and practice. </p>

This dissertation examines the child’s right to participation in theory and practice within the context of the United Nations Convention on the Rights of the Child and other international human rights instruments. Article 12 of the Convention establishes the right of the child to express views and to have those views respected and properly taken into consideration. The emphasis of the study is on the democracy aspects of child participation and on how the implementation of the right to participation could become more effective. For these purposes, the theoretical underpinnings of the child’s right to participation are examined with a particular focus on the impact of power structures. In order to clarify how state parties to the Convention have implemented article 12 and the way they argue regarding possible obstacles for implementation, jurisprudence and case law (practice) of the Committee on the Rights of the Child, as well as supervisory bodies of other international human rights instruments, are studied. In particular, the importance of traditional attitudes towards children on the realisation of participation rights for children is analysed. The case of India is presented as an example of how a state party to the Convention can argue on this matter. The conclusion drawn from the analysis is that the problem lies not in certain societies/cultures (often labelled traditional) being less inclined to allow and facilitate matters for children to participate in decision-making than in other more “modern” societies. Instead, the same view of the child prevails, regardless of the society in question. The challenge thus lies in changing adult attitudes towards children and child participation. In the final chapter, suggestions are presented in relation to how state parties can be encouraged to find the political will essential for effective treaty implementation and for bridging the gap between theory and practice.

Flertalet händelser under 2000-talet, som Göteborgskravallerna, massgripanden av fotbollssupportrar för våldsamt upplopp och flera våldsamma upplopp i samband med Reclaim the city manifestationer, är oroande. Till exempel uppgav de gripna och omhändertagna Djurgårdssupportrarna att polisens handlande skall ha skett godtyckligt. Kan detta tyda på att det i samhället finns en tendens, att vi är på väg mot ett åsidosättande av individens skydd i form av fri- och rättigheter, till förmån för bekämpandet av brott. Denna studie har till syfte att undersöka konflikten mellan individens fri- och rättigheter och myndigheternas befogenheter vid gripanden och omhändertaganden. Detta innebär att med Europakonventionens artikel 5 som utgångspunkt, undersöka överensstämmelsen med svensk rätt och eventuella konflikter mellan individens fri- och säkerhet och samhällets regler för bekämpning av brott. Studien anger kriterier för hur en prövning kommer till och i viss mån även Europadomstolens funktion. Den presenterade lagtexten ur konventionen samt att konventionen och nationell rätt tolkas utifrån domstolens utlåtanden i ett antal relevanta mål. Främst kan det sägas vara målen Kurt v. Turkey och Lawless v. Ireland, som kommit att bli vägledande för hur Europakonventionens artikel 5 skall tolkas. Skyddet mot frihetsberövande baseras på att det i den nämnda artikeln anges under vilka omständigheter frihetsberövanden får genomföras, dessa tillfällen är sex stycken och återfinns under första paragrafen i artikeln. Genom den rättspraxis domstolens utlåtanden ger, framgår det att skyddet har få kryphål, dock kan artikel 5 frångås i exceptionella fall. Exempel på detta kan vara i tillstånd av krig eller annan fara för nationens säkerhet, men även i fall av terrorism erhåller myndigheterna större spelrum. Av fallen Fox, Campbell and Hartley v. UK och O’Hara v. The United Kingdom får man fram en tydligare definition av vad gränsen för godtycklighet vilar på. Att detta skydd, grovt betraktat, kan sägas utgöras av beviskravet och en för målet objektiva iakttagare. Beträffande Sverige dröjde det innan Europakonventionen blev en del av svensk rätt, inkorporeringen skedde efter att 1993 års fri- och rättighetskommitté ansett att inga förändringar i svensk straffrätt var nödvändiga. Sedan den första januari 1995 (SFS 1994:1219), utgör därför Europakonventionen en del av den nationella rätten. Som helhet kan den svenska lagstiftningen anses vara så välformulerad att det överensstämmer väl med artikel 5, detta mycket tack vare utformningen av skyddet för individen i regeringsformens kapitel 1, 2 och 8. Emellertid lämnar regleringen kring omhändertaganden en glipa som kan bli intressant att följa i eventuella framtida prövningar, även om svensk ståndpunkt är att reglerna i dessa fall inte är i strid med angivelserna i Europakonventionens artikel 5. Slutsatsen för detta arbete är att det finns en skillnad mellan hur väl gripanden och omhändertaganden överensstämmer med Europakonventionen, och att det råder tveksamheter angående delar av regleringen kring omhändertaganden. Dessutom anses det i denna undersökning att det finns en tydlig konflikt mellan Europakonventionens artikel 5 och just polislagens paragraf 13, då tjänstemannabedömningen inte överensstämmer med domstolens tolkning i målet Assenov v. Bulgaria. Att tendensen skulle gå mot att individens fri- och säkerhet får stå tillbaka till förmån för bekämpandet av brott är svårt att utläsa ur lagar och praxis då det gäller gripanden, men även omhändertagande. Däremot, beträffande omhändertaganden, kvarstår kritiken oavsett om dessa berör enskilda eller massomhändertaganden.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.