I denna framställning redogörs för den nya amerikanska skattelagstiftningen Foreign Account Tax Compliance Act (FATCA). Lagen syftar till att motverka skatteflykt och underlätta för den amerikanska skattemyndigheten IRS att beskatta utländska finansiella tillgångar. FATCA förmår utländska finansiella institut världen över att regelbundet rapportera information till IRS om deras amerikanska kontohavare och ägare. Den globala implementeringen av FATCA har kritiserats av finansinstitut och regeringar runt om i världen eftersom FATCA är en lag med extraterritoriell verkan. Uppsatsens syfte är därför att utreda hur FATCA påverkar svenska finansiella institut. De frågor som föranleder min framställning lyder huruvida FATCA är förenlig med folkrättsliga regler för extraterritoriell jurisdiktion samt om FATCA strider mot den rådande banksekretessen i Sverige. FATCA:s extraterritoriella tillämpning innebär att svenska finansiella institut ställs inför en utmaning när de ska efterleva FATCA på ett korrekt vis utan att samtidigt bryta mot svenska regler om banksekretess. Det resultat jag kommit fram till är att FATCA strider mot flera folkrättsliga principer, däribland territorialitetsprincipen, den personella suveräniteten och politisk suveränitet. Vidare strider FATCA även mot den svenska banksekretessen eftersom ett svenskt finansiellt institut inte kan upprätthålla en betryggande sekretess gentemot sina kunder om de väljer att sluta ett avtal om informationsutlämnande med IRS. Finansiella institut i Sverige får inte lämna ut inhämtade uppgifter till en myndighet i utlandet. Ett informationsutlämnande ska ske genom en svensk myndighet eftersom avvikelser från sekretessbestämmelsen endast bör göras i fall som kan godtas av den svenska rättsordningen. Den svenska finansbranschen väntar på att den svenska regeringen ska ingå ett bilateralt avtal med USA som tillåter finansiella institut att rapportera information, som bestämmelserna enligt FATCA kräver, direkt till Skatteverket. Målsättningen med ett sådant avtal är att förenkla implementeringen av FATCA och undvika lokala legala problem. Avtalet tillåter Sverige att använda ett lokalt angreppsätt för regelefterlevnad och sänker kostnader som kommer att uppstå när FATCA nu ska tillämpas av finansinstitut i Sverige och över hela världen.

Sammanfattning Tanken på en internationell brottmålsdomstol växte sig starkare under andra halvan av 1900- talet mycket på grund av andra världskriget. Medvetenheten om brottsoffren och krigsbrottstribunalernas framgång bidrog till att detta arbete påskyndades och 2002 hade tanken blivit verklighet. På grund av att domstolens stadga är en överrenskommelse mellan stater är den fylld av kompromisser. Den är inte heller allmänt accepterad. Domstolen har satt upp ett flertal mål för sin verksamhet. Den ska verka för minskad straffrihet, rättvisa, ha avskräckande verkan men också påverka de nationella domstolarna. Enligt stadgan har dessa fortfarande huvudansvaret att utreda brott. Den internationella brottmålsdomstolen kompletterar nationella domstolar då de inte vill eller kan ta sig an ett fall. Brotten som domstolen kan utreda är folkmord, brott mot mänskligheten, krigsbrott och aggressionsbrott, vilka ansetts vara bland de mest allvarliga och som hotar internationell fred och säkerhet. Det är också domstolen själv som avgör när de bör ta över ett fall, detta för att inte stater ska kunna skydda individer från straffansvar. Domstolen är beroende av att stater är villiga att samarbeta med den. I en av domstolens pågående utredningar finns en situation där staten i fråga vägrar samarbeta och detta gör att domstolen inte kan utföra sitt jobb fullt ut. Det i sin tur påverkar också rättvisan och möjligheten att ställa de ansvariga inför rätta. Dock kan inte domstolens effektivitet endast mätas efter hur många personer den lyckas döma, eftersom den endast ska fungera som ett komplement till nationella domstolar. Målen kanske uppnås genom att fler personer ställs inför rätta nationellt, och en del personer kanske helt avskräcks ifrån att begå dessa brott. Som kan ses i de situationer domstolen utreder så finns det andra aspekter som kan göra att en utredning försenas. Hur tillståndet ser ut i landet i fråga kan vara en orsak till att det tar tid. Domstolen utreder just nu situationen i Uganda, Sudan, Kongo och Centralafrikanska republiken. Alla situationer utom den i Sudan hänvisades av staterna själva. Sudan, som vägrar samarbeta med domstolen, hänvisades till domstolen av säkerhetsrådet. I dessa fall blir det tydligt hur viktigt samarbetet är för att få till stånd en utredning och rättegång. Den enda personen från Sudan som sitter häktad hos domstolen överlämnade sig frivilligt. Detta kan jämföras med Kongo, där landet överlämnat tre misstänkta och rättegångarna mot dessa påbörjats. I Uganda har man fört fredsförhandlingar med rebellerna, vilka kan leda till att rebellerna döms i nationell domstol istället. Centralafrikanska republiken hänvisade situationen till domstolen eftersom de ansåg att de inte hade resurser för att själva åtala de misstänkta. Den första rättegången i den situationen är satt till april 2010. Domstolen har inte hunnit verka så länge och det är svårt att redan nu avgöra huruvida den kommer lyckas med sina mål eller inte. Dock är det viktigt att alla är medvetna om hur domstolen fungerar och vilka syften den har, för att inte väcka falska förhoppningar som sedan leder till missnöje med domstolen när de inte infrias. Trots att en internationell brottmålsdomstol har etablerats har staterna fortfarande huvudansvaret att bestraffa internationella brott. Men eftersom domstolen har etablerats och fått in många kommunikationer, visar det att den är nödvändig. Förhoppningsvis kan den fylla det tomrum som hittills funnits när det gäller internationella brott.

No description available.

No description available.

The debate regarding the relationship between state sovereignty and the protection of the hu-man rights was at its peak during the 1990’s. Never again the world wanted to witness the atrocities committed in Rwanda, but at the same time some states argued in favor of a strict interpretation of the principle of state sovereignty and non-intervention. In 2001, ICISS was created – a commission with the aim to find consensus in the question of how the world should respond to mass atrocities committed by a state against their own people. Their work resulted in a report which presented a new view to the state sovereignty: “the responsibility to protect” (R2P). The purpose of this essay is to study the development and appliance of the concept since 2001. According to ICISS, every state has a responsibility to protect its citizens against mass atrocities. If the state is unwilling, or incapable to live up to this responsibility, the international community has the secondary responsibility to protect the people in that state. At the time of ICISS:s report, R2P had a limited legal value and could only be consid-ered as a soft law-principle consisting of arguments de lege ferenda. During the World Sum-mit in 2005, the principle evolved into an international normative concept consisting of the state’s opinio iuris, as R2P was implemented in two paragraphs in the Outcome Document. The definition of the concept now became narrower than the original principle, since R2P only applied to genocide, crimes against humanity, ethnic cleansing and war crimes. The ap-pliance of R2P has been fairly inconsequent in practice. Although usus has not been reached in the area, R2P is now an established concept, and the debate has led from if the international community should act, to how it should act. In the future, regional organizations will probably play an extended role in the work for international peace. Interventions without the Security Council’s mandate is not a desirable outcome, but nevertheless a possibility if the Council doesn’t become more effective when facing mass atrocities and humanitarian disasters.

I mars 1999 inledde NATO operationen Allied Force i dåvarande Förbundsrepubliken Jugoslavien. Operationen blev kritiserad för att ha tillfogat s.k. ”collateral damage” och vissa ickestatliga organisationer hävdade att brott mot krigets lagar begåtts.Specifika dokument, som reglerar luftkrigföring, har historiskt sett saknats. Detta har inneburit problem för bedömningar av enskilda fall. År 2009 presenterades av bland annat denna anledning HPCR Manual on International Law Applicable to Air and Missile Warfare, innefattande 175 regler med bäring på luftkrigföring. Syftet med studien är att genom kvalitativ textanalys undersöka om NATO, utifrån relevanta regler i HPCR Manual on International Law Applicable to Air and Missile Warfare, bröt mot krigets lagar vid attacken mot ett persontåg vid Grdelica den 12 april 1999, samt vid attacken mot en flyktingkonvoj vid Djakovica den 14 april 1999. Resultatet visar att det utifrån HPCR:s manual kan argumenteras för att NATO bröt mot krigets lagar under attackerna vid Grdelica och Djakovica. Dock innehåller manualen begrepp, vilka till sin natur ger utrymme för flera tolkningsmöjligheter.  Därmed kvarstår enligt författaren problematiken med att en viss händelse kan bedömas på olika sätt och således svårigheten att ge entydiga svar.

NGO:s roll och inflytande inom folkrätten har ökat de senaste decennierna. De har påverkat  utvecklingen av folkrättsliga regler och normer på ett antal olika sätt. Ett forum för påverkan är internationella domstolar. Men vilka möjlighetr har NGO:s att utöva påverkan på folkrätten genom agerande i internationella domstolar? Kan NGO:s påverka folkrätten i lagskapande riktning genom sitt deltagande i internationella domstolar - och kan denna påverkan ses som lagskapande?

En undersökning av ICC:s jurisdiktion över aggressionsbrottet med grund i artikel 15 bis Romstadgan.

The peoples’ right to self-determination as well as the principle of territorial integrity of states are two of the most fundamental principles of international law. The two principles can be seen as counterparties, but at the same time they both conclude similarities and depend on each other. Throughout history, the world has seen a number of conflicts, in which one party claims the peoples’ right to self-determination, while the other party relies on the principle of territorial integrity. Furthermore, the parties to a conflict might have different views on what the two principles actually mean. Both principles are included in the Charter of the United Nations. The people’s right to self-determination is expressed in Article 1 (2) and the principle of territorial integrity of states derives from Article 2 (4). However, neither the Charter of the United Nations, nor any other international convention handles the relation between the two principles or explains their precise meanings. Because of this frequently occurring conflict of interest, the United Nations have adopted resolutions on the topic at several occasions. The International Court of Justice has issued Judgements and Advisory Opinions, most lately in the case of Kosovo in 2010. Lawyers have expressed their opinions on the two principles and its relation to each other in a number of works of international legal literature. Yet still, the statuses as well as the exact significations of the principles within international law are not clear. The Nagorno-Karabagh conflict is an ongoing international conflict involving Armenia and Azerbaijan. It comprises the conflict of interest between the people’s right to self-determination and the territorial integrity of states. In this essay, the two principles as well as their relation to each other will be described. With the purpose of analyzing the legal arguments of the different parties to the Nagorno-Karabagh conflict, the essay will also include an application of the legal principles to the conflict.

No description available.