Avsikten med denna uppsats var att granska hur bedömningen av psykiatrisk tvångsvård av barn och ungdomar i Sverige, motiverades under året 2002-07-01 - 2003-06-30. Genom en kvalitativ ansats har en textinnehållsanalys av journaler genomförts, i syftet att bidra till att ge en överblickbar beskrivning av materialet. Uppsatsen grundar sig på journaler som tidigare insamlats från chefsöverläkare vid samtliga barn- och ungdomspsykiatrikliniker i Sverige, vilket resulterade i 142 patienter och 159 vårdtillfällen som journalfördes. Patienterna utgjordes av barn och ungdomar i åldrarna 10-18 år. Motiveringarna till tvångsvården analyserades därefter utifrån sex stycken, redan befintliga etiska kategorier. Resultaten av uppsatsen visar att motiveringen av psykiatrisk tvångsvården oftast förekommer i form av multimotiveringar och att det är sällan som det förekommer motargumentationer i bedömningen till beslut. Vanligt förekommande är istället att så kallade övertalningsargument används, i syftet att klargöra att det inte finns någon alternativ vård till den psykiatriska tvångsvården. / The purpose of this paper was to review how the assessment of compulsory psychiatric treatment of children and adolescents in Sweden, was motivated by the year 2002-07-01 - 2003-06-30. Through a qualitative approach, a content analysis of records was made with the purpose to help provide a transparent description of the material. The essay is based on records that were previously collected from all child- and adolescent psychiatry clinics in Sweden, which resulted in 142 patients aged 10-18 years and 159 records. The results from this paper, was then analyzed based on six ethical categories that justified the compulsory psychiatric treatment. The results shows that the justification of compulsory psychiatric care is usually evidenced by multi-justifications and that it’s seldom that there is arguments against the compulsory psychiatric treatment in the assessment decision. Persuasive arguments are used to clarify that there is no alternative care then compulsory psychiatric treatment.

This ethnographic study explores treatment practices and staff-resident interaction at a detention home for young men, drawing on video recorded conversations and interviews. It investigates ideological dilemmas inherent in the institutional setting and how these produce complex subject positions to uptake, negotiate or refuse. Study I explores a core treatment dilemma: coercion vs. freedom, involving the dual institutional goal of coercing residents into norm abiding behavior and of producing individuals who behave "properly" out of their own free will. It focuses on staff members’ talk about token economy, illuminating rhetorical resources deployed to avoid the troubled subject position of a disciplinarian. Study II investigates disciplinary humor, illuminating how humor is used both to impose and disrupt social order. It shows how staff members and youths skillfully deploy humor in negotiating local hierarchies related to authority, generation, and age. Humor was also found to be a useful way of navigating ideological dilemmas. Study III explores behavior modification practices, focusing on how selfassessment practices can be conceptualized as responsibilization that emphasizes self-regulation. It documents the participants’ engagement in strategic deployment of specific subject position relations, “young boy”-caregiver rather than delinquent-disciplinarian. In brief, the thesis shows that subject positions are essentially co-constructed, and how positions related to age are highly relevant in this institutional setting. Paradoxical aspects of subject positions provide discursive resources that can be deployed to navigate ideological dilemmas such as that of coercion vs. freedom, but also to handle issues of authenticity. / Denna etnografiska studie undersöker behandlingspraktiker och interaktion mellan personal och ungdomar på ett särskilt ungdomshem för unga män. Materialet består framförallt av videoinspelad interaktion och intervjuer. I studien utforskas ideologiska dilemman samt hur dessa producerar komplexa subjektspositioner att uppta, förhandla om eller neka. Studie I undersöker ett huvuddilemma: tvång vs. frihet, vilket involverar de dubbla institutionella målen att tvinga ungdomarna till önskvärt beteende och att producera individer som beter sig ”korrekt” av egen fri vilja. Fokus ligger på personalens tal om teckenekonomi och studien synliggör retoriska resurser som används för att undvika positionen ”disciplinär personal”. Studie II utforskar disciplinerande humor och synliggör hur humor används både för att skapa och omskapa den sociala ordningen. Studien visar hur personal och ungdomar skickligt använder humor i förhandlingar om lokala hierarkier relaterade till auktoritet, generation och ålder. Humor var också ett sätt att navigera ideologiska dilemman. Studie III undersöker beteendemodifieringspraktiker, med fokus på hur självutvärdering kan förstås som responsibilisering med fokus på själv-reglering. Studien dokumenterar deltagarnas strategiska användning av specifika subjektspositionsrelationer, ”liten pojke”-vårdare snarare än ungdomsbrottsling-disciplinär personal. Sammantaget visar avhandlingen att subjektspositioner i grunden är samkonstruerade och att positioner rörande ålder är ytterst relevanta i denna kontext. Paradoxala aspekter av subjektspositioner bidrar med diskursiva resurser vilka kan användas för att hantera ideologiska dilemman och för att hantera frågor rörande autenticitet.

This theoretical thesis employs critical discourse analysis to scrutinise the construction of video game addiction in Swedish press from 1991 to 2017, and examines its potential contribution to a moral panic. Our research is based on the assumption that media discourse influences societal norms, which in turn, can profoundly affect individuals and groups. Our primary results suggest that a small group of moral entrepreneurs, mainly treatment providers for gambling disorders, were given an ideological near-monopoly over the conceptualization of video game addiction in the Swedish press. They popularised diagnostic criteria and screening tools by paraphrasing those developed for substance addiction, thus implying that this new disorder was just like substance addiction and therefore warranted similarly aggressive interventions and possibly clinical treatment. Additionally, we found that the often alarmist concerns over players' health, education, social life and other presumed harms of video game addiction were not primarily rooted in the games themselves. Our sample shows that the discourse seamlessly expanded to incorporate new sources of addiction, treating video games, the Internet, computers, social media, smart phones, and, most recently, screens as functional synonyms.  Our analysis suggests that the moral panic might be a manifestation of deeper societal factors, including traditional patriarchal family values, prejudice against youth, expectations of neuro-normativity, and conservative views on digital media. Recognizing the influence of these underlying factors may help parents, teachers, social workers and gamers themselves navigate the still-ongoing media trend of using pop psychology and amateur neuroscience to justify patriarchal and capitalist morality tales.