Syftet med denna undersökningen är att synliggöra högstadieelevers upplevelser av formativa och summativa bedömningsformer i skolan. Vi vill även undersöka huruvida deras upplevelser kan påverka deras psykiska hälsa utifrån Banduras (1977; 1982) teori om självskattning. “Psykisk hälsa” i det här arbetet förklaras inte som psykologiska diagnoser utan snarare behandlar arbetet elevers “vardagsstress” och andra aversiva upplevelser som hör till vardagen. Två av frågeställningarna som studien undersöker är: Vilka bedömningsformer uppger elever används inom bildämnet respektive teoretiska ämnen? Hur upplever elever i årskurs 9 olika bedömningsformer? Undersökningen är av kvalitativ karaktär och utgår från semistrukturerade intervjuer för att belysa elevers individuella upplevelser och berättelser om bedömning. Resultatet visar att elever upplever att de använder mest formativa bedömningsformer inom bildämnet, där de även förklarar att de inte erfarar några aversiva upplevelser. I kontrast till detta berättar eleverna att de använder sig främst av summativa bedömningsformer i de teoretiska ämnena, och uppger olika aversiva upplevelser de erfarar inför dessa. Slutsatsen är att eftersom eleverna erfarar aversiva upplevelser kring summativa bedömningsformer, men inte formativa, behöver bildlärare och lärare i teoretiska ämnen samspela mer. Ett förslag är att Skolverket skriver in förtydligande och högre krav på formativ bedömning i de teoretiska ämnena. Lärare i generell aspekt behöver också ta elevernas psykiska hälsa på allvar och kanske fråga sig själva varför eleverna erfarar aversiva upplevelser om bedömningsformer och hur man kan motarbeta detta.