Bakgrund: Knäböj är en av de mest vanligt förekommande övningarna vid träning av nedre extremitet och används både som vardagsträning, i rehabiliteringssyfte och inom styrkesporter. Två vanliga varianter av knäböj är knäböj, med skivstången bakom huvudet vilande på trapeziusmuskulaturen, och frontböj, med skivstången på framsidan på kroppen vilandes under clavikeln och på främre delen av axeln. EMG-mätningar visar på skillnad i muskelaktivering mellan de olika övningarna och även hur bålmuslukaturen aktiveras och påverkas av träning med respektive övning. För att utföra en knäböj krävs det att kroppens motoriska och posturala funktioner är intakt. Studier visar på att stärkande övningar för nedre extremitet har en positiv effekt på balans. Syfte: Syftet med denna pilotstudie var att undersöka hur styrketräning med knäböj och frontböj påverkar isometrisk styrka i bålmuskulaturen, respektive effekter på posturalt svaj. Metod: Studien hade en kvantitativ experimentell design i form av randomiserad kontrollerad studie där deltagarna (n=10) har delats upp i två grupper, där den ena gruppen har fått träna knäböj, och den andra gruppen har tränat frontböj. Träningen skulle utföras två gånger i veckan under fyra veckor med sin respektive övning. Varje träningspass bestod av 4 set med 8 repetitioner med en belastning på 60% av deras 1 repetition maximum. Deltagarna bestod av sex män och fyra kvinnor, med en medelålder på 26 år (SD±4). Tester på balans och bålstyrka utfördes före och efter interventionstiden. Resultat: Båda grupperna förbättrade sina resultat gällande isometrisk bålstyrka, där gruppen som utfört knäböj fick störst förbättring. Förändringarna i stillastående balans var marginella hos båda grupperna. Konklusion: Knäböj och frontböj kan vara ett sätt att förbättra isometrisk bålstyrka. Som enskild balansövning kunde det inte ses någon märkbar förbättring hos unga aktiva individer. Vidare behövs fler studier med större urval för att kunna avgöra effekterna av knäböj respektive frontböj på stillastående balans och isometrisk bålstyrka.

Bakgrund: Studier visar ett starkt samband mellan sprintprestation på bar mark och styrka i konventionella knäböj. Knäböj återfinns även i många styrkeprogram för hockeyspelare, men en potentiell nackdel med övningen är att den utsätter ländryggen för höga kompressionskrafter, något som minskar om man i stället utför en så kallad frontböj. Författaren av den här uppsatsen saknar kännedom om huruvida forskning finns gällande ett potentiellt samband mellan frontböj och sprintprestation på is. Skulle ett sådant samband finnas kan frontböj vara en alternativ övning till konventionella knäböj, detta för att minska belastningen på ländryggen utan att göra avkall på prestation. Syfte: Att avgöra om maxstyrkan i frontböj och vertikal hopphöjd korrelerar med sprintprestationen på is, hos manliga juniorhockeyspelare på elitnivå. Metod: Experimentiell studiedesign. Tretton ishockeyspelare på juniorelitnivå (ålder 17,1 ± 1,1 år; längd = 180,8 ± 7,8 cm; kroppsvikt 79,5 ± 8,8 kg) testades för maximal styrka i frontböj, vertikal hopphöjd och sprintprestation (0-10 meter) på is. Resultat: Pearson´s korrelation visade ett signifikant måttligt samband mellan maximal styrka i frontböj och sprintprestation på is (r = - 0,55, p = 0,050) samt mellan vertikalhopp (CMJ) och sprintprestation på is (r = - 0,67, p = 0,012). Det var ingen signifikant korrelation mellan 10 meter sprint och kvoten 1RM/kroppsvikt (r = - 0,48, p = 0,095). Konklusion: Den här studien pekar mot ett starkare samband mellan hopprestation och sprintprestation på is än mellan maximal styrka och sprintprestation, även om skillnaden inte är signifikant i den här studien.