Läderindustrin har funnits i flera århundraden och läder används ofta tack vare materialets slitstarka egenskaper. De senaste åren har kunskapen och även intresset kring hållbarhet och djurs rättigheter ökat. Detta har lett till ökande efterfrågan på veganska alternativ till läder. Begreppet “veganskt läder” definieras som alla läderimiterade material tillverkade utan animalistiska produkter. Det vanligaste veganska lädret är PU-läder, tillverkat av polyuretan. Piñatex är ett nonwoven-material tillverkat av ananasblad som annars brukar brännas. Reishiär ett material producerat av företaget MycoWorks, tillverkat av mycel; den vegetativa delen hos svamp. Syftet med studien är att analysera kromgarvat och vegetabiliskt garvat läder med deras veganska substitut, PU-läder, Piñatex och Reishi utifrån fyra olika parametrar; ekonomi, hållbarhet, funktionella egenskaper och djuretik. Studiens resultat visar att kromgarvat läder är det starkaste materialet, men det har även stornegativ påverkan på miljön. Anledningen till att PU-läder är det vanligaste veganska lädret är på grund av de låga produktionskostnaderna, detta avspeglas på materialets lågt presterandefunktionella egenskaper. Reishi är ett mycket innovativt material, med minst miljöpåverkan och bra egenskaper. Med stigande efterfrågan finns stort potential till att materialet kan utvecklas och användas i fler sammanhang. Ur ett djuretiskt perspektiv kan inte konventionellt läder vinna över veganskt läder. Produktionen av veganskt läder kräver inte direkt att några djur slaktas, men veganskt läder är inte helt utan negativ miljöpåverkan. Slutligen faller valet av material och dess etiska värde till var enskild individ och slutproduktens önskade egenskaper. / The leather industry has been around for centuries and leather is frequently used due to the materials durable qualities. In the past few years environmental responsibility and interest in the wellbeing of animals has increased. This has led to an increase in demand for vegan substitutes for leather. Vegan leather is defined as any leather imitating material that is produced completely without animal products. The most commonly used vegan leather today is polyurethane leather, also known as pleather. Piñatex is a nonwoven fabric produced by pineapple leaves which would otherwise be discarded. Reishi is a material produced by the company MycoWorks, made from fine mycelium, the vegetative part of a fungus. The purpose of this study is to analyze chrome tanned leather and vegetable tanned leather with their vegan counterparts, pleather, Piñatex and Reishi from four different perspectives; economic, environmental, functional and ethical perspectives. The result of the study shows that chrome tanned leather is by far the most durable of the materials, but it also has a high, negative environmental impact. The reason pleather is the most common vegan leather, is the low production cost of the fabric. This is mirrored by the low performance qualities of the fabric. Reishi is an incredibly innovative material, having the lowest environmental impact and with growing demand, the fabric has great potential to evolve and become more frequently used. Ethically speaking, vegan leather has an advantage over conventional leather, since no animals are harmed in the production process, but vegan leather is not without environmental impact. Ultimately, the choice and ethical value of each fabric comes down to the consumer and the desired qualities of the intended product.

Safety-critical applications employed in automotive, avionics and aerospace domains are placed under strict demands for performance, power efficiency and fault tolerance. Development of system hardware and software satisfying all criteria is challenging and time-consuming. System co-design based on specifications and desired high-performance requirements, is one solution to this problem, however, it remains a largely unexplored territory. Currently at KTH Royal Institute of Technology, a co-design framework in relation to theoretical system design models is being researched with the objective to move the embedded system design to a higher abstraction level. Presently, it focuses on correct-by-construction design of low power and reliable safety-critical systems. This thesis intends to assess the accuracy of this framework in comparison to conventional design approaches. The accuracy is evaluated empirically in terms of extra functional requirements - average total power consumption and Mean Time Between Failure (MTBF). A simple payload Central Direct Memory Access (CDMA) application is integrated with Xilinx Soft Error Mitigation (SEM) IP Core and source of system failure is a Single Event Upset (SEU) which occurs due to ionizing radiations. Measurements obtained from this reference system are compared to results determined theoretically from model related equations for the same system. Comparison of measured MTBF values with theoretical estimations shows that measured ones are higher by an average huge difference of 324.63%. Similarly for power consumption, measurements were found to be higher than estimated ones by 0.4465 Watts. In conclusion, it can be said that theoretical model design framework is not accurate and models must somehow take into account implementation dependent factors. Nevertheless, this case study provided a good insight and pathways for enhancements and optimizations to turn this reference into a dependable platform. Finally, future work required for desirable experiment system improvements are identified. / Säkerhetskritiska applikationer som används inom fordons-, flyg- och flygindustrin ställs strikta krav på prestanda, energieffektivitet och feltolerans. Utveckling av systemhårdvara och mjukvara som uppfyller alla kriterier är utmanande och tidskrävande. Systemdesign baserad på specifikationer och önskade högpresterande krav är en lösning på detta problem, men det är fortfarande ett i stort sett outforskat område. För närvarande vid KTH Royal Institute of Technology undersöks ett ramverk för samdesign i relation till teoretiska systemdesignmodeller undersöks med målet att flytta den inbyggda systemdesignen till en högre abstraktionsnivå. Nuvarande, den fokuserar på korrekt konstruktion av låg effekt och pålitliga säkerhetskritiska system. Denna avhandling avser att bedöma riktigheten i detta ramverk i jämförelse med konventionella designmetoder. Noggrannheten utvärderas empiriskt när det gäller extra funktionskrav - genomsnittlig total strömförbrukning och medeltid mellan misslyckande (MTBF). En enkel nyttolast central direktminnesåtkomst (CDMA) applikation är integrerad med Xilinx begränsning av en händelse (SEM) IP kärnan och källan till systemfel är en singelhändelse upprörd (SEU) som uppstår på grund av joniserande strålning. Mätningar erhållna från detta referenssystem jämförs med resultat som bestämts teoretiskt från modellrelaterade ekvationer för samma system. Jämförelse av uppmätta MTBF -värden med teoretiska uppskattningar visar att uppmätta värden är högre med en genomsnittlig enorm skillnad på 324,63%. På samma sätt för strömförbrukning befanns mätningarna vara högre än beräknade med 0,4465 Watt. Sammanfattningsvis kan man säga att det teoretiska ramverket för modelldesign inte är korrekt och att modellerna på något sätt måste ta hänsyn till implementeringsberoende faktorer. Ändå gav denna fallstudie en bra insikt och vägar för förbättringar och optimeringar för att göra denna referens till en pålitlig plattform. Slutligen identifieras framtida arbete som krävs för önskvärda experimentsystemförbättringar.