Introduktion: Smärta rapporteras av upp till 75% av barnen med cerebral pares och är därmed en vanlig komplikation till följd av den primära skadan. Tidigare studier har undersökt fördelningen av fysioterapeutiska insatser hos barn med cerebral pares men inte specifikt fysioterapeutisk insats för smärta.  Syfte: Att undersöka sambandet mellan fysioterapeutisk insats mot smärta hos barn och ungdomar med cerebral pares och ålder, kön, grovmotorisk funktionsnivå respektive sjukvårdsregion.  Metod: Registerstudie baserad på data från nationella kvalitetsregistret för cerebral pares, CPUP, för åren 2018 och 2019 (n=2484). Sambandet mellan fysioterapeutisk insats för smärta och ålder, kön, grovmotorisk funktionsnivå respektive sjukvårdsregion analyserades med bivariat regression samt multivariat logistisk regression, där resultatet justerades för grovmotorisk funktionsnivå. Referensnivåer var GMFCS-E&R-nivå I samt Sydöstra sjukvårdsregionen, båda med lägst andel som fått fysioterapeutisk intervention för smärta. Resultat: Signifikanta samband sågs mellan fysioterapeutisk insats för smärta och ökad ålder (OR=1.06, CI 95% 1.03-1.09), GMFCS-E&R-nivå III (1.89, 1.29-2.78), IV (2.26, 1.67-3.07), V (4.42, 3.35-5.82) samt Norra Sjukvårdsregionen (1.67, 1.02-2.75) och Uppsala-Örebro sjukvårdsregion (2.16, 1.44-3.25). För kön sågs inga samband. Sambanden var oberoende av grovmotorisk funktionsnivå.  Slutsats: Studien visar signifikanta samband mellan ålder, grovmotorisk funktionsförmåga respektive sjukvårdsregion och fysioterapeutisk insats för smärta. Vidare forskning bör undersöka skillnader i fysioterapeutisk insats framför allt mellan sjukvårdsregioner för att säkerställa en jämlik vård.

Introduktion: Ankyloserande spondylit är en typ av kronisk inflammatorisk ledsjukdom. Förutom Ankyloserande spondylit benämns den även Bechterews eller Axial spondylartrit. De initierande symtomen är molvärk i ländrygg och bäckenleder vilket gör det svårt att skiljafrån andra tillstånd. Detta leder till en fördröjning på 6-9 år för att bli diagnostiserad. Fysioterapeuten har en viktig roll då träning i form av styrka, kondition och rörlighet är enstandardiserad intervention som behöver individanpassas och kan kompletteras med andrainterventioner. Behandlingens mål är att bromsa sjukdomsförloppet och minskafunktionsnedsättningarna. Syftet med studien var att belysa patienternas perspektiv påvårdprocessen vid Ankyloserande spondylit samt självskattningen av fysioterapeutiskainterventioner. Metod: En kvantitativ studie med empirisk ansats och retrospektiv design medinslag av kvalitativ innehållsanalys utfördes. En egenkonstruerad enkät delgavs i enFacebookgrupp för personer med diagnosen. Resultat: 181 personer deltog i studien. Flestsökte läkare och fysioterapeuter vid symtomdebut, 69,6% respektive 11,1%. Majoriteten i debåda grupperna fick vänta mer än 3 år på remiss och medianvärdet för diagnostisering var 7-10 år. 27,1% väntade max sex månader med att söka vård vid symtomdebut medan 29,8%väntade mer än 3 år. 84,7% hade fysisk träning som behandling och det var den behandlingsom flest upplevde gav bäst effekt. Av deltagarna var det 60% som skattade lägre än 5/10 påupplevelsen av diagnosticeringsprocessen. Konklusion: Studiens resultat belyser det storamissnöjet hos denna patientgrupp. Det sker en stor fördröjning för att få remiss, diagnos ochrätt behandling, därför uppmanar vi till vidare forskning kring hur vården kan bli effektivare.Studien visar att fysioterapeutiska insatser upplevs ha effekt på smärta, funktion och rörelse.

Bakgrund: Långvarig smärta har konsekvenser på såväl individ- som samhällsnivå och är ett stort folkhälsoproblem. Forskning har visat måttligt till starkt vetenskapligt stöd för multimodal rehabilitering (MMR) vid komplex smärtproblematik. Vad fysioterapeuten använder för åtgärder inom MMR och hur samarbetet med andra yrkeskategorier ser ut finns dåligt beskrivet. Syfte: Att kartlägga fysioterapeutens arbete inom ramen för multimodal smärtrehabilitering inom specialistvården (MMR2). Metod: Webbenkätstudie där data samlades in från 71 fysioterapeuter som arbetade på enheter anslutna till Nationella registret över smärtrehabilitering (NRS). Resultat: Fysioterapeuternas arbete bestod framförallt av undervisning/råd och olika former av träning. Strategier för beteendeförändring, övningar i medveten närvaro/kroppsmedvetenhet och hemövningar var andra vanliga åtgärder. Acceptance and Commitment Therapy (ACT) och Kognitiv beteendeterapi (KBT) användes i flera moment av rehabiliteringen på många enheter. Rehabilitering i grupp var vanligast med aktiva åtgärder som till exempel träning. Rehabiliteringsperioden var vanligen 8-11 veckor, under vilken patienten träffade en fysioterapeut flera gånger i veckan. Teamen hade ett tätt samarbete med regelbundna teamträffar, uppföljningar och gemensamma åtgärder. Slutsats: Fysioterapeutens arbete inom MMR2 utgår från ett biopsykosocialt perspektiv där tyngdpunkten ligger i att återställa och/eller förbättra kroppsfunktion. Fysioterapeuterna har bred kompetens och lång erfarenhet vilket möjliggör att deras kunskaper om kroppen och rörelsesystemet kan integreras med åtgärder för beteendeförändring. Tillsammans med övriga yrkeskategorier täcker fysioterapeutens arbete in alla domäner i Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF). För en ökad förståelse kring vad som styr valet av fysioterapeutiska åtgärder inom MMR2 och hur arbetet med dessa åtgärder ser ut i den kliniska vardagen behövs fortsatt forskning. / Background: Chronic pain is a common cause for patients seeking care. The consequences of chronic pain can be seen at both individual and social level. Research has shown moderate to strong scientific support for multimodal rehabilitation (MMR) in complex pain problems. What the physiotherapist uses for interventions within MMR and how the collaboration with other occupational categories works is poorly described. Aim: To study what interventions physiotherapist’s use in multimodal pain rehabilitation in specialist care settings (MMR2) in Sweden. Methods: Web survey study where data was collected from 71 physiotherapists working at units connected to the Swedish Quality Registry for Pain Rehabilitation (SQRP). Results: The most common interventions were teaching/counseling and various forms of exercise. Strategies for behavioral change, mindfulness/body awareness and homework exercises are other commonly used interventions. Acceptance and Commitment Therapy (ACT) and Cognitive Behavioral Therapy (CBT) were used in several stages of rehabilitation on many units. Rehabilitation in group were the most common form of work and the interventions are primarily patient active as physical activity. The rehabilitation period were usually 8-11 weeks, where the patient saw a physiotherapist several times a week. The teams worked closely with regular team meetings, follow-ups and sometimes joint actions such as patient education and group training. Conclusion: The physiotherapist's work in MMR2 is based on a biopsychosocial perspective where the focus lies in restoring and/or improving body function. Physiotherapists have broad competence and long experience, enabling their knowledge about the body and the movement system to be integrated with behavioral change technics. Together with other occupational categories, the physiotherapist's work covers all domains in the Functional Classification, Disability and Health Classification (ICF). For increased understanding of the choice of physiotherapeutic interventions within MMR2, and how these interverventions works in the clinical setting, further research is needed.