I spåren av finanskrisen har under de senaste åren genomförts flertal större nyemissioner, bland annat för att rädda företag som har gjort stora förluster. Det har blivit vanligt att fysiska personer vid nyemissioner ställer upp som garanter och får ersättningar för sina garantiåtaganden i form av garantiprovision. Garanter i nyemissioner berättigas ersättning för sina garantiåtaganden i form av garantiprovision som överstiger marknadsräntor.  Garantiprovisionerna uppgår normalt till 5-6 procent av det garanterade beloppet men kan i vissa uppgå till upp till 12 procent. Ett relativt stort intresse vid många nyemissioner gjort att garanter sällan tvingas införliva sina åtagande för vilka de får relativ hög ersättning för utan att teckna aktier i nyemissionen.  Enligt 44 kap. 31§ andra stycket IL är ersättningen skattepliktig i inkomstslaget kapital som beskattas med en statlig skatt om 30 procent. Skatteverket har dock uppmärksammat oredovisade garantiprovisioner hos fysiska personer som inte tvingats fullfölja sina garantiåtaganden och köpa aktier till teckningskursen. Det visar därför brister i kontrollsystemet. Författaren vill genom studien dels öka läsarens kännedom om gällande rätt då flertal rapporter från ekobrottskämpande myndigheter som Finanspolisen, Ekobrottsmyndigheten samt Skatteverket pekar på oavsiktliga fel samt okunskap som orsak till skattebrott samt dels undersöka ett effektivare kontrollsätt. Skatteverkets vision är ”ett samhälle där alla vill göra rätt för sig”. Skatteverket utgår därför ifrån att medborgarna vill göra rätt för sig men gör även kontroller för att ge legitimitet åt skattesystemet samt motivera medborgarna till att medverka i beskattningen och finansieringen av de offentliga utgifterna.  För att effektivisera dessa kontroller föreslår författaren genom studien en skärpning av reglerna genom samverkan och införande av sanktionerade skyldigheter för aktörer för att motverka men även avslöja skattebrott i samband med nyemissioner. En modern och ändamålsenlig lagstiftning är nödvändigt för att förebygga, upptäcka, utreda och lagföra ekonomisk brottslighet då brotten är ofta både komplicerade och resurskrävande att utreda och lagföra. Höga ersättningar som undandras beskattning genom att garanter bland annat försvårar identifiering och i vissa fall med hjälp av medverkande bolag gör det aktuellt för lagstiftaren att se över reglerna. samtidigt som särskild kontroll inriktas av Skatteverket samt Finansinspektionen mot börsbolagen och andra aktörer för att förebygga fel i så stor utsträckning som möjligt, rätta befintliga fel och försöka förhindra att fel uppstår igen.

<p>Syftet med uppsatsen är att utreda vilka förutsättningar som ligger till grund för att företag ska välja att bära kostnaden för användandet av en garant i samband med en nyemission. Genom en kvantitativ och en kvalitativ studie utreds när företag använder garanter, hur garantiåtagandet utformas och vilka kostnader och effekter detta leder till.</p><p>Till den kvantitativa studien som baseras på utförda företrädesemissioner under perioden 2005-2009 ställs två hypoteser rörande när garanter används. Resultatet av den första hypotesen visar inget tydligt samband mellan användandet av garanter och motivet att tillföra rörelsekapital. Testet av hypotes två som söker ett samband mellan användandet av garanter och lågkonjunktur visade ett visst stöd för hypotesen. Efter storleksuppdelning visades ett starkt stöd för att större företag använder garanter mer vid både lågkonjunktur och för att få in rörelsekapital, medan samma studie inte ger något resultat för de mindre bolagen. Den kvalitativa studien som baseras på intervjuer med fyra värdepappersinstitut redogör för marknadens syn på garanter och används för att besvara hur garantiåtagandena utformas och vilka kostnader som följer av användandet. I spåren av finanskrisen som varit är det viktigt att garanter inte etableras som en norm vid nyemissioner där det automatiskt ses som negativt att inte använda ett garantiåtagande. Garanter fyller ett syfte men måste i varje fall tas i relation till företagets faktiska behov av dem.</p>

Syftet med uppsatsen är att utreda vilka förutsättningar som ligger till grund för att företag ska välja att bära kostnaden för användandet av en garant i samband med en nyemission. Genom en kvantitativ och en kvalitativ studie utreds när företag använder garanter, hur garantiåtagandet utformas och vilka kostnader och effekter detta leder till. Till den kvantitativa studien som baseras på utförda företrädesemissioner under perioden 2005-2009 ställs två hypoteser rörande när garanter används. Resultatet av den första hypotesen visar inget tydligt samband mellan användandet av garanter och motivet att tillföra rörelsekapital. Testet av hypotes två som söker ett samband mellan användandet av garanter och lågkonjunktur visade ett visst stöd för hypotesen. Efter storleksuppdelning visades ett starkt stöd för att större företag använder garanter mer vid både lågkonjunktur och för att få in rörelsekapital, medan samma studie inte ger något resultat för de mindre bolagen. Den kvalitativa studien som baseras på intervjuer med fyra värdepappersinstitut redogör för marknadens syn på garanter och används för att besvara hur garantiåtagandena utformas och vilka kostnader som följer av användandet. I spåren av finanskrisen som varit är det viktigt att garanter inte etableras som en norm vid nyemissioner där det automatiskt ses som negativt att inte använda ett garantiåtagande. Garanter fyller ett syfte men måste i varje fall tas i relation till företagets faktiska behov av dem.