Gemenskapsinterna förvärv är ett uttryck för handel mellan näringsidkare i olika medlemsstater inom Europeiska gemenskapen (EG). Enligt huvudregeln i mervärdesskattelagen (1994:200) (ML) ska ett förvärv beskattas i ursprungsstaten, varifrån transporten påbörjas. Vid gemenskapsinterna förvärv finns det dock speciella regler framtagna för beskattningen, i syfte att undvika dubbelbeskattning. Reglerna innebär att säljaren blir undantagen från skatteplikt i dennes etableringsland medan köparen beskattas för förvärvet i sitt etableringsland. Den svenska lagstiftningen anger att för att ett gemenskapsinternt förvärv ska undantas från beskattning måste varan transporteras av säljaren, köparen eller någon för deras räkning från ett EG-land till ett annat. Vidare måste köparen vara registrerad som skattskyldig till mervärdesskatt i ett annat EG-land än det som varan utgick ifrån. För att detta ska vara möjligt krävs dock att transporten ut ur ursprungslandet kan styrkas. Sedan 1993 finns det inte längre några fysiska tullkontroller som kontrollerar vilka varor som rör sig över landsgränserna. På grund härav har Skatteverket uppställt krav på dokumentation som ska kunna frambringas för att undanta det gemenskapsinterna förvärvet från beskattning. Syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida dokumentationskraven har konstitutionellt stöd och om de är förenliga med den skatterättsliga principen om neutralitet, samt om Skatteverkets rekommendation om att debitera mervärdesskatt som en försiktighetsåtgärd utgör ett hinder i den fria rörligheten. För att en bestämmelse ska anses ha konstitutionellt stöd krävs att det, enligt legalitetsprincipen, finns grundlagsstöd för bestämmelsen. Handlingar från Skatteverket får inte innebära en skärpning av en lagregel, eftersom de då riskerar att strida mot legalitetsprincipen. Dokumentationskraven utgör en otillåten utvidgning av lagtexten varför de inte kan sägas ha konstitutionellt stöd. För att en bestämmelse inte ska strida mot neutralitetsprincipen får olika handlingsalternativ inte innebära olikartad beskattning. Då det är olika svårt att frambringa tillräcklig dokumentation för att ett gemenskapsinternt förvärv ska kunna undantas från skatteplikt, beroende på vilket sätt en näringsidkare väljer att transportera varan, är dokumentationskraven inte förenliga med den skatterättsliga principen om neutralitet. Vidare utgör skatteverkets rekommendation om att, vid osäkerhet huruvida köparen kommer transportera varan ut ur landet, debitera mervärdesskatt på fakturan som en försiktighetsåtgärd en inskränkning i den fria rörligheten vilken inte kan rättfärdigas på grund av inbringandet av skatteintäkter till medlemsstaterna.

<p>Gemenskapsinterna förvärv är ett uttryck för handel mellan näringsidkare i olika medlemsstater inom Europeiska gemenskapen (EG). Enligt huvudregeln i mervärdesskattelagen (1994:200) (ML) ska ett förvärv beskattas i ursprungsstaten, varifrån transporten påbörjas. Vid gemenskapsinterna förvärv finns det dock speciella regler framtagna för beskattningen, i syfte att undvika dubbelbeskattning. Reglerna innebär att säljaren blir undantagen från skatteplikt i dennes etableringsland medan köparen beskattas för förvärvet i sitt etableringsland.</p><p>Den svenska lagstiftningen anger att för att ett gemenskapsinternt förvärv ska undantas från beskattning måste varan transporteras av säljaren, köparen eller någon för deras räkning från ett EG-land till ett annat. Vidare måste köparen vara registrerad som skattskyldig till mervärdesskatt i ett annat EG-land än det som varan utgick ifrån. För att detta ska vara möjligt krävs dock att transporten ut ur ursprungslandet kan styrkas. Sedan 1993 finns det inte längre några fysiska tullkontroller som kontrollerar vilka varor som rör sig över landsgränserna. På grund härav har Skatteverket uppställt krav på dokumentation som ska kunna frambringas för att undanta det gemenskapsinterna förvärvet från beskattning. Syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida dokumentationskraven har konstitutionellt stöd och om de är förenliga med den skatterättsliga principen om neutralitet, samt om Skatteverkets rekommendation om att debitera mervärdesskatt som en försiktighetsåtgärd utgör ett hinder i den fria rörligheten.</p><p>För att en bestämmelse ska anses ha konstitutionellt stöd krävs att det, enligt legalitetsprincipen, finns grundlagsstöd för bestämmelsen. Handlingar från Skatteverket får inte innebära en skärpning av en lagregel, eftersom de då riskerar att strida mot legalitetsprincipen. Dokumentationskraven utgör en otillåten utvidgning av lagtexten varför de inte kan sägas ha konstitutionellt stöd. För att en bestämmelse inte ska strida mot neutralitetsprincipen får olika handlingsalternativ inte innebära olikartad beskattning. Då det är olika svårt att frambringa tillräcklig dokumentation för att ett gemenskapsinternt förvärv ska kunna undantas från skatteplikt, beroende på vilket sätt en näringsidkare väljer att transportera varan, är dokumentationskraven inte förenliga med den skatterättsliga principen om neutralitet.</p><p>Vidare utgör skatteverkets rekommendation om att, vid osäkerhet huruvida köparen kommer transportera varan ut ur landet, debitera mervärdesskatt på fakturan som en försiktighetsåtgärd en inskränkning i den fria rörligheten vilken inte kan rättfärdigas på grund av inbringandet av skatteintäkter till medlemsstaterna.</p>

<p>Vid omsättning av varor ska svensk mervärdesskatt debiteras, vilket stipuleras i mervärdesskattelagen. Försäljning till andra EG-länder, s.k. gemenskapsinterna förvärv är undantagen svensk mervärdesskatt. Detta är reglerat i 3 kap. 30 a § ML. Vid ett gemenskapsinternt förvärv ska varorna transporteras ut ur Sverige och tillhandahållaren ska inte debitera köparen svensk mervärdesskatt för dessa. Vid s.k. avhämtningsköp, vilket innebär att köparen själv står för transporten från tillhandahållaren uppstår ett problem. För att undantagsregeln i 3 kap. 30 § ML ska bli tillämplig fordras att tillhandahållaren kan styrka att varorna har transporterats ut ur landet och att omsättningen således inte är att klassas som gjord i Sverige. Det är upp till tillhandahållaren att ta fram nödvändig dokumentation som gör det sannolikt att en korrekt gemenskapsintern försäljning har skett. Bevisningen har försvårats i och med avskaffandet av gränskontroller inom gemenskapen. Vid export kan tillhandahållaren erhålla ett tulldokument vilket inte är möjligt vid gemenskapsinterna transaktioner.</p><p>Det finns varken i lag eller i förarbeten några anvisningar på vad som utgör tillräcklig dokumentation. Vid otillräcklig dokumentation riskerar tillhandahållaren att få betala den uteblivna mervärdesskatten och kan dessutom åläggas skattetillägg. Det är Skatteverket som avgör om dokumentationen är tillräcklig och gör det sannolikt att de aktuella varorna har transporterats till en annan medlemsstat.</p><p>I vår uppsats utreder vi rättssäkerheten kring dessa dokumentationskrav. Framförallt är det förutsebarheten för den enskilde som vi undersöker. Vi har tittat på rättsfall från svenska regeringsrätten och EG-domstolen där detta har behandlats och vi har studerat de anvisningar som Skatteverket har gett på området. Vi har utrett dessa i ljuset av de rättsprinciper som är vedertagna för att kunna nå en slutsats. I uppsatsen behandlas även synen på god tro inom skatterätten.</p><p>Vi anser att rättssäkerheten för den enskilde vad gäller dokumentationskraven från Skatteverket har förbättrats genom tydligare information men att avsaknad av lagtext, förarbeten och rättsfall som tolkar dessa utgör en fara för densamma. Riskerna för tillhandahållaren gör sammantaget att denna handelsform kan hämmas. Vi ser lösningen i att lagstiftningen görs tydligare på detta område.</p>

Vid omsättning av varor ska svensk mervärdesskatt debiteras, vilket stipuleras i mervärdesskattelagen. Försäljning till andra EG-länder, s.k. gemenskapsinterna förvärv är undantagen svensk mervärdesskatt. Detta är reglerat i 3 kap. 30 a § ML. Vid ett gemenskapsinternt förvärv ska varorna transporteras ut ur Sverige och tillhandahållaren ska inte debitera köparen svensk mervärdesskatt för dessa. Vid s.k. avhämtningsköp, vilket innebär att köparen själv står för transporten från tillhandahållaren uppstår ett problem. För att undantagsregeln i 3 kap. 30 § ML ska bli tillämplig fordras att tillhandahållaren kan styrka att varorna har transporterats ut ur landet och att omsättningen således inte är att klassas som gjord i Sverige. Det är upp till tillhandahållaren att ta fram nödvändig dokumentation som gör det sannolikt att en korrekt gemenskapsintern försäljning har skett. Bevisningen har försvårats i och med avskaffandet av gränskontroller inom gemenskapen. Vid export kan tillhandahållaren erhålla ett tulldokument vilket inte är möjligt vid gemenskapsinterna transaktioner. Det finns varken i lag eller i förarbeten några anvisningar på vad som utgör tillräcklig dokumentation. Vid otillräcklig dokumentation riskerar tillhandahållaren att få betala den uteblivna mervärdesskatten och kan dessutom åläggas skattetillägg. Det är Skatteverket som avgör om dokumentationen är tillräcklig och gör det sannolikt att de aktuella varorna har transporterats till en annan medlemsstat. I vår uppsats utreder vi rättssäkerheten kring dessa dokumentationskrav. Framförallt är det förutsebarheten för den enskilde som vi undersöker. Vi har tittat på rättsfall från svenska regeringsrätten och EG-domstolen där detta har behandlats och vi har studerat de anvisningar som Skatteverket har gett på området. Vi har utrett dessa i ljuset av de rättsprinciper som är vedertagna för att kunna nå en slutsats. I uppsatsen behandlas även synen på god tro inom skatterätten. Vi anser att rättssäkerheten för den enskilde vad gäller dokumentationskraven från Skatteverket har förbättrats genom tydligare information men att avsaknad av lagtext, förarbeten och rättsfall som tolkar dessa utgör en fara för densamma. Riskerna för tillhandahållaren gör sammantaget att denna handelsform kan hämmas. Vi ser lösningen i att lagstiftningen görs tydligare på detta område.

Mervärdesskattebedrägerier inom den gemenskapsinterna handeln är idag ett utbrett problem. I och med den inre marknadens framväxt och det gemensamma mervärdesskattesystemets struktur har nya former av mervärdesskattebedrägerier uppstått. Då den inre marknaden öppnades 1993 togs den fysiska tullkontrollen bort och kvar återstod endast en administrativ kontroll. Till dess att en fullständig harmonisering kan genomföras på mervärdesskatteområdet tillämpas destinationslandsprincipen på gemenskapsintern handel mellan näringsidkare. För att undvika dubbelbeskattning har regler om gemenskapsinterna förvärv framtagits. Dessa innebär att köparen beskattas i sitt hemland och att säljaren undantas från skatteplikt i sitt hemland. En form av mervärdesskattebedrägeri som utnyttjar mervärdesskattesystemet och bristerna i informationsutbytet mellan medlemsstaterna är karusellbedrägerier. I stora drag kan karusellbedrägerier beskrivas som transaktioner med samma varor som säljs i rask takt mellan olika företag i olika länder. I samband med dessa försäljningar betalar något eller några av företagen inte in utgående mervärdesskatt, samtidigt som andra företag i kedjan har rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt. Staten förlorar därmed mervärdesskatteintäkter. Karusellbedrägerier har behandlats i rättspraxis. I Optigen-domen fastställs att avdragsrätten för en part i god tro inte påverkas av bedrägligt beteende i tidigare eller senare led i transaktionskedjan. I Kittel-domen stadgas att en skattskyldig person som kände till eller borde ha känt till att dennes transaktion ingick i ett mervärdesskattebedrägeri skall anses vara medgärningsman och därmed vägras avdragsrätt. I uppsatsen utreds huruvida principen om förbud mot förfarandemissbruk kan vara tillämplig på karusellbedrägerier. Principen om förbud mot förfarandemissbruk har utvecklats för att angripa konstruerade transaktioner vars enda syfte är att genom missbruk av gemenskapslagstiftningen erhålla förmåner. I Halifax-domen fastslås att denna princip är tillämpbar på mervärdesskatteområdet. Vår slutsats är att principen om förbud mot förfarandemissbruk inte kan tillämpas på någon part i ett karusellbedrägeri. Vi anser att varken en part i god tro eller en part i ond tro angående bedrägeriet kan uppfylla kriterierna för principen. Det finns olika tillvägagångssätt för att angripa karusellbedrägerier. Inom EG används främst informationsutbyte som strategi för bedrägeribekämpning. Organisationer såsom SCAF och OLAF har också betydelse för bekämpningen. Även medlemsstaterna har på olika sätt försökt bekämpa bedrägerierna. De har bland annat använt sig av omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar. Vi anser att de administrativa åtgärderna är avgörande för bekämpning av karusellbedrägerier. De mer genomgripande alternativen, såsom omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar, bör endast användas då det är uppenbart att de administrativa åtgärderna inte räcker till. / Today, VAT fraud is a widely spread problem among intra-Community trade. Due to the growth of the common market and the structure of the harmonized VAT system, new forms of VAT fraud have arisen. The opening of the common market, in 1993, led to the abolition of physical border controls. The combination of physical and administrative controls was replaced by only administrative control. Until the VAT system is completely harmonized the principle of destination will be applied to intra-Community business-to-business transactions. Regulations on intra-Community transactions have been developed to avoid double taxation. These regulations mean that the purchaser will be taxed in its state of origin, and that the seller will be exempted from taxation in its state of origin. Carousel fraud is a form of VAT fraud that makes use of the VAT system and the lack of exchange of information between the member states. In general terms VAT fraud can be described as transactions with the same goods that are being sold at high speed between different companies in different countries. In connection to these sales one or more of the companies do not pay the output VAT, at the same time other companies in the chain of supply have the right to deduct input VAT. Due to this, the state will loose VAT revenues. Carousel fraud has been dealt with in EC case law. It is established in the Optigen judgment that the right, of a taxable person, to deduct input VAT cannot be affected by any other taxable person’s fraudulent behavior in the chain of supply as long as the taxable person did not know or have any means of knowledge of the fraud in question. The Kittel judgment states that a taxable person, who knew or should have known that, by his purchase, he was participating in a transaction of VAT fraud, should be seen as a participant in that fraud and therefore be refused entitlement to the right to deduct. This thesis examines whether the principle of prohibiting abusive practice is applicable to carousel fraud. The Halifax judgment states that the principle also applies to the sphere of VAT. The principle of prohibiting abusive practice has been developed to attack transactions of purely artificial nature, which only purpose is to obtain advantages by abusing the Community law. However, our conclusion is that the principle of prohibiting abusive practice cannot be applied to anyone in a chain of transactions that constitutes carousel fraud. Our opinion is that neither a taxable person in god faith nor a taxable person in bad faith can meet the criteria of the principle. There are different ways to approach carousel fraud. Within the EC, exchange of information and various organisations for anti fraud are being used to deal with the problem. The member states have also, in various ways, tried to handle carousel fraud. They have for example used reverse charge and joint liability. We believe that administrative measures are crucial to combat carousel fraud. More radical alternatives such as reverse charge and joint liability should not be used unless it is obvious that the administrative measures do not suffice.

<p>Mervärdesskattebedrägerier inom den gemenskapsinterna handeln är idag ett utbrett problem. I och med den inre marknadens framväxt och det gemensamma mervärdesskattesystemets struktur har nya former av mervärdesskattebedrägerier uppstått. Då den inre marknaden öppnades 1993 togs den fysiska tullkontrollen bort och kvar återstod endast en administrativ kontroll. Till dess att en fullständig harmonisering kan genomföras på mervärdesskatteområdet tillämpas destinationslandsprincipen på gemenskapsintern handel mellan näringsidkare. För att undvika dubbelbeskattning har regler om gemenskapsinterna förvärv framtagits. Dessa innebär att köparen beskattas i sitt hemland och att säljaren undantas från skatteplikt i sitt hemland.</p><p>En form av mervärdesskattebedrägeri som utnyttjar mervärdesskattesystemet och bristerna i informationsutbytet mellan medlemsstaterna är karusellbedrägerier. I stora drag kan karusellbedrägerier beskrivas som transaktioner med samma varor som säljs i rask takt mellan olika företag i olika länder. I samband med dessa försäljningar betalar något eller några av företagen inte in utgående mervärdesskatt, samtidigt som andra företag i kedjan har rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt. Staten förlorar därmed mervärdesskatteintäkter. Karusellbedrägerier har behandlats i rättspraxis. I Optigen-domen fastställs att avdragsrätten för en part i god tro inte påverkas av bedrägligt beteende i tidigare eller senare led i transaktionskedjan. I Kittel-domen stadgas att en skattskyldig person som kände till eller borde ha känt till att dennes transaktion ingick i ett mervärdesskattebedrägeri skall anses vara medgärningsman och därmed vägras avdragsrätt.</p><p>I uppsatsen utreds huruvida principen om förbud mot förfarandemissbruk kan vara tillämplig på karusellbedrägerier. Principen om förbud mot förfarandemissbruk har utvecklats för att angripa konstruerade transaktioner vars enda syfte är att genom missbruk av gemenskapslagstiftningen erhålla förmåner. I Halifax-domen fastslås att denna princip är tillämpbar på mervärdesskatteområdet. Vår slutsats är att principen om förbud mot förfarandemissbruk inte kan tillämpas på någon part i ett karusellbedrägeri. Vi anser att varken en part i god tro eller en part i ond tro angående bedrägeriet kan uppfylla kriterierna för principen. Det finns olika tillvägagångssätt för att angripa karusellbedrägerier. Inom EG används främst informationsutbyte som strategi för bedrägeribekämpning. Organisationer såsom SCAF och OLAF har också betydelse för bekämpningen. Även medlemsstaterna har på olika sätt försökt bekämpa bedrägerierna. De har bland annat använt sig av omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar. Vi anser att de administrativa åtgärderna är avgörande för bekämpning av karusellbedrägerier. De mer genomgripande alternativen, såsom omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar, bör endast användas då det är uppenbart att de administrativa åtgärderna inte räcker till.</p> / <p>Today, VAT fraud is a widely spread problem among intra-Community trade. Due to the growth of the common market and the structure of the harmonized VAT system, new forms of VAT fraud have arisen. The opening of the common market, in 1993, led to the abolition of physical border controls. The combination of physical and administrative controls was replaced by only administrative control.</p><p>Until the VAT system is completely harmonized the principle of destination will be applied to intra-Community business-to-business transactions. Regulations on intra-Community transactions have been developed to avoid double taxation. These regulations mean that the purchaser will be taxed in its state of origin, and that the seller will be exempted from taxation in its state of origin.</p><p>Carousel fraud is a form of VAT fraud that makes use of the VAT system and the lack of exchange of information between the member states. In general terms VAT fraud can be described as transactions with the same goods that are being sold at high speed between different companies in different countries. In connection to these sales one or more of the companies do not pay the output VAT, at the same time other companies in the chain of supply have the right to deduct input VAT. Due to this, the state will loose VAT revenues. Carousel fraud has been dealt with in EC case law. It is established in the Optigen judgment that the right, of a taxable person, to deduct input VAT cannot be affected by any other taxable person’s fraudulent behavior in the chain of supply as long as the taxable person did not know or have any means of knowledge of the fraud in question. The Kittel judgment states that a taxable person, who knew or should have known that, by his purchase, he was participating in a transaction of VAT fraud, should be seen as a participant in that fraud and therefore be refused entitlement to the right to deduct.</p><p>This thesis examines whether the principle of prohibiting abusive practice is applicable to carousel fraud. The Halifax judgment states that the principle also applies to the sphere of VAT. The principle of prohibiting abusive practice has been developed to attack transactions of purely artificial nature, which only purpose is to obtain advantages by abusing the Community law. However, our conclusion is that the principle of prohibiting abusive practice cannot be applied to anyone in a chain of transactions that constitutes carousel fraud. Our opinion is that neither a taxable person in god faith nor a taxable person in bad faith can meet the criteria of the principle.</p><p>There are different ways to approach carousel fraud. Within the EC, exchange of information and various organisations for anti fraud are being used to deal with the problem. The member states have also, in various ways, tried to handle carousel fraud. They have for example used reverse charge and joint liability. We believe that administrative measures are crucial to combat carousel fraud. More radical alternatives such as reverse charge and joint liability should not be used unless it is obvious that the administrative measures do not suffice.</p>