Principen om förfarandemissbruk är en EG-rättslig princip som efter hand vuxit fram ur EGDs praxis och vilken numera är tillämplig inom EGmervärdesskatterätten. Principen innebär att konstruerande transaktioner vars enda syfte är att uppnå skattefördelar skall underkännas och istället bli beskattade som om de konstruerade transaktionerna inte hade företagits. De kriterier som EGD har ställt upp i praxis, främst i Halifax-fallet, för att principen om förfarandemissbruk skall bli tillämplig på mervärdesskatteområdet är att ett objektivt och ett subjektivt kriterium skall vara uppfyllda. Det subjektiva kriteriet innebär att trots att relevanta bestämmelser i mervärdesskattedirektivet har uppfyllts, kan förfarandemissbruk konstateras om förfarandet får till följd att den skattefördel som uppnås strider mot bestämmelsernas syfte. Det krävs dock även att det huvudsakliga syftet med transaktionerna har varit att uppnå en skattefördel. En tillämpning av principen om förfarandemissbruk skulle innebära att aggressiva skatteupplägg och skatteflykt på mervärdesskatteområdet skulle kunna stoppas. En stopplagstiftning på detta område är inte att finna i varken EG-rätt eller svensk rätt, varför principen om förfarandemissbruk kan tyckas utgöra en viktig del av rättsutvecklingen gällande mervärdesskatteflykt. EGD har uttalat att de nationella domstolarna har till uppgift att pröva huruvida det föreligger förfarandemissbruk eller inte. Den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen kräver att det finns stöd i lag för möjligheten att skatt skall kunna påföras en enskild, vilket innebär problem att tillämpa principen om förfarandemissbruk i svensk skatterätt. Principen om förfarandemissbruk finns inte lagstadgad i svensk rätt varför KamR i Göteborg hittills har konstaterat att principen inte skall tillämpas i Sverige. Detta resonemang kan dock sägas stå emot EG-rätten då EGD har uttalat att principen om förfarandemissbruk skall anses vara en allmän rättsgrundsats och därmed tillhöra den EG-rättsliga primärrätten. Rättsläget är idag till viss del oklart då något prövningstillstånd till RegR ännu inte meddelats. KamR har en uppfattning som strider mot gällande EG-rätt och den praxis som utvecklats från EGD. Denna oklarhet visar att en prövning av principens tillämplighet i nationell rätt är nödvändig för ett klargörande och för ett upprätthållande av rättsäkerheten. SKV har i sitt ställningstagande antagit EGDs uppfattning om hur och när principen om förfarandemissbruk skall vara tillämplig i nationell rätt. SKV delar även EGDs mening att principen är en allmän rättsgrundsats som är tillhörande primärrätten, vilket skulle innebära att det inte krävs att principen om förfarandemissbruk lagstadgas i svensk mervärdesskatterätt för att bli tillämpbar. Vår åsikt är att EGDs praxis är klar och tydlig gällande principens tillämplighet och då den är av primärrättslig art och inte behöver skrivas in i nationell lag, skall principen om förfarandemissbruk enligt oss även vara gällande i svensk rätt. För att undvika problematiken med den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen anser vi att ett lagstadgande genom en generalklausul i ML skulle kunna göras. Den föreslagna generalklausulen bör innehålla de kriterier som EGD ställt upp i Halifax- fallet, vilket skulle innebära att tillämpningen av principen om förfarandemissbruk i svensk rätt skulle förenklas.

Gemenskapsinterna förvärv är ett uttryck för handel mellan näringsidkare i olika medlemsstater inom Europeiska gemenskapen (EG). Enligt huvudregeln i mervärdesskattelagen (1994:200) (ML) ska ett förvärv beskattas i ursprungsstaten, varifrån transporten påbörjas. Vid gemenskapsinterna förvärv finns det dock speciella regler framtagna för beskattningen, i syfte att undvika dubbelbeskattning. Reglerna innebär att säljaren blir undantagen från skatteplikt i dennes etableringsland medan köparen beskattas för förvärvet i sitt etableringsland. Den svenska lagstiftningen anger att för att ett gemenskapsinternt förvärv ska undantas från beskattning måste varan transporteras av säljaren, köparen eller någon för deras räkning från ett EG-land till ett annat. Vidare måste köparen vara registrerad som skattskyldig till mervärdesskatt i ett annat EG-land än det som varan utgick ifrån. För att detta ska vara möjligt krävs dock att transporten ut ur ursprungslandet kan styrkas. Sedan 1993 finns det inte längre några fysiska tullkontroller som kontrollerar vilka varor som rör sig över landsgränserna. På grund härav har Skatteverket uppställt krav på dokumentation som ska kunna frambringas för att undanta det gemenskapsinterna förvärvet från beskattning. Syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida dokumentationskraven har konstitutionellt stöd och om de är förenliga med den skatterättsliga principen om neutralitet, samt om Skatteverkets rekommendation om att debitera mervärdesskatt som en försiktighetsåtgärd utgör ett hinder i den fria rörligheten. För att en bestämmelse ska anses ha konstitutionellt stöd krävs att det, enligt legalitetsprincipen, finns grundlagsstöd för bestämmelsen. Handlingar från Skatteverket får inte innebära en skärpning av en lagregel, eftersom de då riskerar att strida mot legalitetsprincipen. Dokumentationskraven utgör en otillåten utvidgning av lagtexten varför de inte kan sägas ha konstitutionellt stöd. För att en bestämmelse inte ska strida mot neutralitetsprincipen får olika handlingsalternativ inte innebära olikartad beskattning. Då det är olika svårt att frambringa tillräcklig dokumentation för att ett gemenskapsinternt förvärv ska kunna undantas från skatteplikt, beroende på vilket sätt en näringsidkare väljer att transportera varan, är dokumentationskraven inte förenliga med den skatterättsliga principen om neutralitet. Vidare utgör skatteverkets rekommendation om att, vid osäkerhet huruvida köparen kommer transportera varan ut ur landet, debitera mervärdesskatt på fakturan som en försiktighetsåtgärd en inskränkning i den fria rörligheten vilken inte kan rättfärdigas på grund av inbringandet av skatteintäkter till medlemsstaterna.

<p>Principen om förfarandemissbruk är en EG-rättslig princip som efter hand vuxit</p><p>fram ur EGDs praxis och vilken numera är tillämplig inom EGmervärdesskatterätten.</p><p>Principen innebär att konstruerande transaktioner vars enda</p><p>syfte är att uppnå skattefördelar skall underkännas och istället bli beskattade som om</p><p>de konstruerade transaktionerna inte hade företagits. De kriterier som EGD har ställt</p><p>upp i praxis, främst i Halifax-fallet, för att principen om förfarandemissbruk skall bli</p><p>tillämplig på mervärdesskatteområdet är att ett objektivt och ett subjektivt kriterium</p><p>skall vara uppfyllda. Det subjektiva kriteriet innebär att trots att relevanta bestämmelser</p><p>i mervärdesskattedirektivet har uppfyllts, kan förfarandemissbruk konstateras om</p><p>förfarandet får till följd att den skattefördel som uppnås strider mot bestämmelsernas</p><p>syfte. Det krävs dock även att det huvudsakliga syftet med transaktionerna har varit</p><p>att uppnå en skattefördel.</p><p>En tillämpning av principen om förfarandemissbruk skulle innebära att aggressiva</p><p>skatteupplägg och skatteflykt på mervärdesskatteområdet skulle kunna stoppas. En</p><p>stopplagstiftning på detta område är inte att finna i varken EG-rätt eller svensk rätt,</p><p>varför principen om förfarandemissbruk kan tyckas utgöra en viktig del av rättsutvecklingen</p><p>gällande mervärdesskatteflykt.</p><p>EGD har uttalat att de nationella domstolarna har till uppgift att pröva huruvida det</p><p>föreligger förfarandemissbruk eller inte. Den svenska grundlagstadgade skatterättsliga</p><p>legalitetsprincipen kräver att det finns stöd i lag för möjligheten att skatt skall kunna</p><p>påföras en enskild, vilket innebär problem att tillämpa principen om förfarandemissbruk</p><p>i svensk skatterätt. Principen om förfarandemissbruk finns inte lagstadgad i</p><p>svensk rätt varför KamR i Göteborg hittills har konstaterat att principen inte skall</p><p>tillämpas i Sverige. Detta resonemang kan dock sägas stå emot EG-rätten då EGD</p><p>har uttalat att principen om förfarandemissbruk skall anses vara en allmän rättsgrundsats</p><p>och därmed tillhöra den EG-rättsliga primärrätten.</p><p>Rättsläget är idag till viss del oklart då något prövningstillstånd till RegR ännu inte</p><p>meddelats. KamR har en uppfattning som strider mot gällande EG-rätt och den</p><p>praxis som utvecklats från EGD. Denna oklarhet visar att en prövning av principens</p><p>tillämplighet i nationell rätt är nödvändig för ett klargörande och för ett upprätthållande</p><p>av rättsäkerheten. SKV har i sitt ställningstagande antagit EGDs uppfattning</p><p>om hur och när principen om förfarandemissbruk skall vara tillämplig i nationell rätt.</p><p>SKV delar även EGDs mening att principen är en allmän rättsgrundsats som är tillhörande</p><p>primärrätten, vilket skulle innebära att det inte krävs att principen om förfarandemissbruk</p><p>lagstadgas i svensk mervärdesskatterätt för att bli tillämpbar.</p><p>Vår åsikt är att EGDs praxis är klar och tydlig gällande principens tillämplighet och</p><p>då den är av primärrättslig art och inte behöver skrivas in i nationell lag, skall principen</p><p>om förfarandemissbruk enligt oss även vara gällande i svensk rätt. För att undvika</p><p>problematiken med den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen</p><p>anser vi att ett lagstadgande genom en generalklausul i ML skulle kunna göras.</p><p>Den föreslagna generalklausulen bör innehålla de kriterier som EGD ställt upp i Halifax-</p><p>fallet, vilket skulle innebära att tillämpningen av principen om förfarandemissbruk</p><p>i svensk rätt skulle förenklas.</p>

<p>Gemenskapsinterna förvärv är ett uttryck för handel mellan näringsidkare i olika medlemsstater inom Europeiska gemenskapen (EG). Enligt huvudregeln i mervärdesskattelagen (1994:200) (ML) ska ett förvärv beskattas i ursprungsstaten, varifrån transporten påbörjas. Vid gemenskapsinterna förvärv finns det dock speciella regler framtagna för beskattningen, i syfte att undvika dubbelbeskattning. Reglerna innebär att säljaren blir undantagen från skatteplikt i dennes etableringsland medan köparen beskattas för förvärvet i sitt etableringsland.</p><p>Den svenska lagstiftningen anger att för att ett gemenskapsinternt förvärv ska undantas från beskattning måste varan transporteras av säljaren, köparen eller någon för deras räkning från ett EG-land till ett annat. Vidare måste köparen vara registrerad som skattskyldig till mervärdesskatt i ett annat EG-land än det som varan utgick ifrån. För att detta ska vara möjligt krävs dock att transporten ut ur ursprungslandet kan styrkas. Sedan 1993 finns det inte längre några fysiska tullkontroller som kontrollerar vilka varor som rör sig över landsgränserna. På grund härav har Skatteverket uppställt krav på dokumentation som ska kunna frambringas för att undanta det gemenskapsinterna förvärvet från beskattning. Syftet med uppsatsen är att undersöka huruvida dokumentationskraven har konstitutionellt stöd och om de är förenliga med den skatterättsliga principen om neutralitet, samt om Skatteverkets rekommendation om att debitera mervärdesskatt som en försiktighetsåtgärd utgör ett hinder i den fria rörligheten.</p><p>För att en bestämmelse ska anses ha konstitutionellt stöd krävs att det, enligt legalitetsprincipen, finns grundlagsstöd för bestämmelsen. Handlingar från Skatteverket får inte innebära en skärpning av en lagregel, eftersom de då riskerar att strida mot legalitetsprincipen. Dokumentationskraven utgör en otillåten utvidgning av lagtexten varför de inte kan sägas ha konstitutionellt stöd. För att en bestämmelse inte ska strida mot neutralitetsprincipen får olika handlingsalternativ inte innebära olikartad beskattning. Då det är olika svårt att frambringa tillräcklig dokumentation för att ett gemenskapsinternt förvärv ska kunna undantas från skatteplikt, beroende på vilket sätt en näringsidkare väljer att transportera varan, är dokumentationskraven inte förenliga med den skatterättsliga principen om neutralitet.</p><p>Vidare utgör skatteverkets rekommendation om att, vid osäkerhet huruvida köparen kommer transportera varan ut ur landet, debitera mervärdesskatt på fakturan som en försiktighetsåtgärd en inskränkning i den fria rörligheten vilken inte kan rättfärdigas på grund av inbringandet av skatteintäkter till medlemsstaterna.</p>

No description available.

<p>The VAT Directive (2006/112/EC) does not regulate Member States’ opportunities to intervene against tax evasion. The European Court of Justice has clarified the situation in case C-255/02 Halifax. This case establish that the universal principle against the abuse of rights applies to VAT, which means that Member States have the opportunity to redefine transactions not involving a breach of law but nevertheless goes past what the legislature envisaged at the introduction of the provision.</p><p>A debate has risen as to whether the principle against the abuse of rights is equally ap-plicable in Swedish domestic law on VAT. The administrative court of appeal in Go-thenburg, Case No. 622-05, has ascertained that the principle is not applicable when it derives from the Directive and the provision has not been implemented in Swedish law as it should. Hence there is no basis for applying the principle. The Swedish tax authori-ty has released a statement asserting that the principle applies to Swedish domestic law on VAT. They believe that the principle has its basis in primary legislation and there-fore does not require legal basis in domestic law to be applicable. Most of the Swedish literature agree with the tax authority and establish that the principle should be regarded as applicable in Swedish domestic law.</p><p>The Swedish tax authority is an investigating and taxing authority and they are to follow their own positions and orientations and the principle against the abuse of rights should therefore be regarded as applicable is in Swedish domestic law on VAT.</p><p>The interpretation of legal certainty and predictability should prevail in Swedish tax law. When applying the purpose of the principle against the abuse of rights, there may be a collision between the principle against the abuse of rights and the principle of pre-dictability. The conflict is based on the state´s interest of taxation that the principle</p><p>against the abuse of rights could be considered to intend to protect and a taxpayer's right to certainty in taxation.</p><p>For the taxpayer’s certainty to be fulfilled, she shall with reasonable reliability be able to predict the tax consequences of her actions. This means that the law must be followed due to the principle of legality and future cases should be consistent with previous deci-sions. Predictability is rarely perfect and should be considered more gradually. When a taxpayer has taken an active action to maximize her tax benefits the action should be considered as a choice to give up some of the predictability provided by the taxation system. For that reason it should not be regarded as disproportionate that the principle against the abuse of rights must prevail over the principle of predictability. The ECJ has suggested it to be done like this within European Law, in case C-255/02 Halifax.</p> / <p>Då mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG) ej reglerar medlemsstater möjlighet att ingripa mot skatteflykt har Europeiska unionens domstol i Mål C-255/02 Halifax klargjort denna situation. Den allmängiltiga principen mot rättsmissbruk anses vara tillämplig på mervärdesskatteområdet. Detta innebär att medlemsstater har möjlighet att omdefiniera transaktioner som i sig inte innebär ett lagbrott men likväl går förbi vad lagstiftaren åsyftat vid införandet av bestämmelsen.</p><p>Det har uppkommit en diskussion gällande huruvida principen mot rättsmissbruk är tillämplig även inom svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. Kammarrätten Göteborg har i mål nr. 622-05 konstaterat att principen ej är tillämplig då den härstammar från direktiv och att bestämmelsen ej har implementerats i svensk rätt som sig bör. Det finns därför ingen grund för att tillämpa principen. Skatteverket har publicerat ett ställningstagande som hävdar att principen är tillämplig i svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. De anser att principen har sin grund i primärrätten och därför inte kräver lagstöd i intern rätt för att vara tillämpningsbar. Större delen av svensk doktrin anser, likt Skatteverket, att principen ska anses vara tillämpningsbar i svensk intern rätt.</p><p>Då Skatteverket är utredande och beskattande myndighet och de har att följa sina egna ställningstaganden och riktlinjer måste det anses vara konstaterat att principen mot rättsmissbruk är tillämpningsbar i svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. Detta då de baserar sitt ställningstagande på att principen härrör från primär EU-rätt.</p><p>Inom svensk skattelagstillämpning ska rättssäkerhet och förutsebarhet vara rådande. Vid tillämpning av principen mot rättsmissbruk kan det uppkomma en kollision mellan nämnda princip och förutsebarhetsprincipen.  Intressekonflikten grundas i statens beskattningsintresse som principen mot rättsmissbruk bör kunna anses ha som syfte att skydda, och den skatteskyldiges rätt till förutsebarhet inom beskattningen.</p><p>För att den skatteskyldiges förutsebarhet ska anses vara uppfylld ska denne med rimlig säkerhet kunna förutse skattekonsekvenserna av sitt handlande. Detta innebär att lagen måste följas, legalitetsprincipen, och att ny praxis går i linje med tidigare avgöranden.  Förutsebarheten är sällan fullkomlig utan bör betraktas mer gradmässigt. Vid skatteflykt har man gjort ett aktiv handlande att maximera sin skattefördel och bör därför anses ha valt bort en del av den förutsebarhet som systemet erbjuder.  Det bör därför inte anses vara oproportionerligt att man låter principen mot rättsmissbruk får företräde framför förutsebarhetsprincipen, så som man i målet C-255/02 Halifax antytt att det ska ske inom EU-rätten.</p>

The VAT Directive (2006/112/EC) does not regulate Member States’ opportunities to intervene against tax evasion. The European Court of Justice has clarified the situation in case C-255/02 Halifax. This case establish that the universal principle against the abuse of rights applies to VAT, which means that Member States have the opportunity to redefine transactions not involving a breach of law but nevertheless goes past what the legislature envisaged at the introduction of the provision. A debate has risen as to whether the principle against the abuse of rights is equally ap-plicable in Swedish domestic law on VAT. The administrative court of appeal in Go-thenburg, Case No. 622-05, has ascertained that the principle is not applicable when it derives from the Directive and the provision has not been implemented in Swedish law as it should. Hence there is no basis for applying the principle. The Swedish tax authori-ty has released a statement asserting that the principle applies to Swedish domestic law on VAT. They believe that the principle has its basis in primary legislation and there-fore does not require legal basis in domestic law to be applicable. Most of the Swedish literature agree with the tax authority and establish that the principle should be regarded as applicable in Swedish domestic law. The Swedish tax authority is an investigating and taxing authority and they are to follow their own positions and orientations and the principle against the abuse of rights should therefore be regarded as applicable is in Swedish domestic law on VAT. The interpretation of legal certainty and predictability should prevail in Swedish tax law. When applying the purpose of the principle against the abuse of rights, there may be a collision between the principle against the abuse of rights and the principle of pre-dictability. The conflict is based on the state´s interest of taxation that the principle against the abuse of rights could be considered to intend to protect and a taxpayer's right to certainty in taxation. For the taxpayer’s certainty to be fulfilled, she shall with reasonable reliability be able to predict the tax consequences of her actions. This means that the law must be followed due to the principle of legality and future cases should be consistent with previous deci-sions. Predictability is rarely perfect and should be considered more gradually. When a taxpayer has taken an active action to maximize her tax benefits the action should be considered as a choice to give up some of the predictability provided by the taxation system. For that reason it should not be regarded as disproportionate that the principle against the abuse of rights must prevail over the principle of predictability. The ECJ has suggested it to be done like this within European Law, in case C-255/02 Halifax. / Då mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG) ej reglerar medlemsstater möjlighet att ingripa mot skatteflykt har Europeiska unionens domstol i Mål C-255/02 Halifax klargjort denna situation. Den allmängiltiga principen mot rättsmissbruk anses vara tillämplig på mervärdesskatteområdet. Detta innebär att medlemsstater har möjlighet att omdefiniera transaktioner som i sig inte innebär ett lagbrott men likväl går förbi vad lagstiftaren åsyftat vid införandet av bestämmelsen. Det har uppkommit en diskussion gällande huruvida principen mot rättsmissbruk är tillämplig även inom svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. Kammarrätten Göteborg har i mål nr. 622-05 konstaterat att principen ej är tillämplig då den härstammar från direktiv och att bestämmelsen ej har implementerats i svensk rätt som sig bör. Det finns därför ingen grund för att tillämpa principen. Skatteverket har publicerat ett ställningstagande som hävdar att principen är tillämplig i svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. De anser att principen har sin grund i primärrätten och därför inte kräver lagstöd i intern rätt för att vara tillämpningsbar. Större delen av svensk doktrin anser, likt Skatteverket, att principen ska anses vara tillämpningsbar i svensk intern rätt. Då Skatteverket är utredande och beskattande myndighet och de har att följa sina egna ställningstaganden och riktlinjer måste det anses vara konstaterat att principen mot rättsmissbruk är tillämpningsbar i svensk intern rätt på mervärdesskatteområdet. Detta då de baserar sitt ställningstagande på att principen härrör från primär EU-rätt. Inom svensk skattelagstillämpning ska rättssäkerhet och förutsebarhet vara rådande. Vid tillämpning av principen mot rättsmissbruk kan det uppkomma en kollision mellan nämnda princip och förutsebarhetsprincipen.  Intressekonflikten grundas i statens beskattningsintresse som principen mot rättsmissbruk bör kunna anses ha som syfte att skydda, och den skatteskyldiges rätt till förutsebarhet inom beskattningen. För att den skatteskyldiges förutsebarhet ska anses vara uppfylld ska denne med rimlig säkerhet kunna förutse skattekonsekvenserna av sitt handlande. Detta innebär att lagen måste följas, legalitetsprincipen, och att ny praxis går i linje med tidigare avgöranden.  Förutsebarheten är sällan fullkomlig utan bör betraktas mer gradmässigt. Vid skatteflykt har man gjort ett aktiv handlande att maximera sin skattefördel och bör därför anses ha valt bort en del av den förutsebarhet som systemet erbjuder.  Det bör därför inte anses vara oproportionerligt att man låter principen mot rättsmissbruk får företräde framför förutsebarhetsprincipen, så som man i målet C-255/02 Halifax antytt att det ska ske inom EU-rätten.

Mervärdesskattebedrägerier inom den gemenskapsinterna handeln är idag ett utbrett problem. I och med den inre marknadens framväxt och det gemensamma mervärdesskattesystemets struktur har nya former av mervärdesskattebedrägerier uppstått. Då den inre marknaden öppnades 1993 togs den fysiska tullkontrollen bort och kvar återstod endast en administrativ kontroll. Till dess att en fullständig harmonisering kan genomföras på mervärdesskatteområdet tillämpas destinationslandsprincipen på gemenskapsintern handel mellan näringsidkare. För att undvika dubbelbeskattning har regler om gemenskapsinterna förvärv framtagits. Dessa innebär att köparen beskattas i sitt hemland och att säljaren undantas från skatteplikt i sitt hemland. En form av mervärdesskattebedrägeri som utnyttjar mervärdesskattesystemet och bristerna i informationsutbytet mellan medlemsstaterna är karusellbedrägerier. I stora drag kan karusellbedrägerier beskrivas som transaktioner med samma varor som säljs i rask takt mellan olika företag i olika länder. I samband med dessa försäljningar betalar något eller några av företagen inte in utgående mervärdesskatt, samtidigt som andra företag i kedjan har rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt. Staten förlorar därmed mervärdesskatteintäkter. Karusellbedrägerier har behandlats i rättspraxis. I Optigen-domen fastställs att avdragsrätten för en part i god tro inte påverkas av bedrägligt beteende i tidigare eller senare led i transaktionskedjan. I Kittel-domen stadgas att en skattskyldig person som kände till eller borde ha känt till att dennes transaktion ingick i ett mervärdesskattebedrägeri skall anses vara medgärningsman och därmed vägras avdragsrätt. I uppsatsen utreds huruvida principen om förbud mot förfarandemissbruk kan vara tillämplig på karusellbedrägerier. Principen om förbud mot förfarandemissbruk har utvecklats för att angripa konstruerade transaktioner vars enda syfte är att genom missbruk av gemenskapslagstiftningen erhålla förmåner. I Halifax-domen fastslås att denna princip är tillämpbar på mervärdesskatteområdet. Vår slutsats är att principen om förbud mot förfarandemissbruk inte kan tillämpas på någon part i ett karusellbedrägeri. Vi anser att varken en part i god tro eller en part i ond tro angående bedrägeriet kan uppfylla kriterierna för principen. Det finns olika tillvägagångssätt för att angripa karusellbedrägerier. Inom EG används främst informationsutbyte som strategi för bedrägeribekämpning. Organisationer såsom SCAF och OLAF har också betydelse för bekämpningen. Även medlemsstaterna har på olika sätt försökt bekämpa bedrägerierna. De har bland annat använt sig av omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar. Vi anser att de administrativa åtgärderna är avgörande för bekämpning av karusellbedrägerier. De mer genomgripande alternativen, såsom omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar, bör endast användas då det är uppenbart att de administrativa åtgärderna inte räcker till. / Today, VAT fraud is a widely spread problem among intra-Community trade. Due to the growth of the common market and the structure of the harmonized VAT system, new forms of VAT fraud have arisen. The opening of the common market, in 1993, led to the abolition of physical border controls. The combination of physical and administrative controls was replaced by only administrative control. Until the VAT system is completely harmonized the principle of destination will be applied to intra-Community business-to-business transactions. Regulations on intra-Community transactions have been developed to avoid double taxation. These regulations mean that the purchaser will be taxed in its state of origin, and that the seller will be exempted from taxation in its state of origin. Carousel fraud is a form of VAT fraud that makes use of the VAT system and the lack of exchange of information between the member states. In general terms VAT fraud can be described as transactions with the same goods that are being sold at high speed between different companies in different countries. In connection to these sales one or more of the companies do not pay the output VAT, at the same time other companies in the chain of supply have the right to deduct input VAT. Due to this, the state will loose VAT revenues. Carousel fraud has been dealt with in EC case law. It is established in the Optigen judgment that the right, of a taxable person, to deduct input VAT cannot be affected by any other taxable person’s fraudulent behavior in the chain of supply as long as the taxable person did not know or have any means of knowledge of the fraud in question. The Kittel judgment states that a taxable person, who knew or should have known that, by his purchase, he was participating in a transaction of VAT fraud, should be seen as a participant in that fraud and therefore be refused entitlement to the right to deduct. This thesis examines whether the principle of prohibiting abusive practice is applicable to carousel fraud. The Halifax judgment states that the principle also applies to the sphere of VAT. The principle of prohibiting abusive practice has been developed to attack transactions of purely artificial nature, which only purpose is to obtain advantages by abusing the Community law. However, our conclusion is that the principle of prohibiting abusive practice cannot be applied to anyone in a chain of transactions that constitutes carousel fraud. Our opinion is that neither a taxable person in god faith nor a taxable person in bad faith can meet the criteria of the principle. There are different ways to approach carousel fraud. Within the EC, exchange of information and various organisations for anti fraud are being used to deal with the problem. The member states have also, in various ways, tried to handle carousel fraud. They have for example used reverse charge and joint liability. We believe that administrative measures are crucial to combat carousel fraud. More radical alternatives such as reverse charge and joint liability should not be used unless it is obvious that the administrative measures do not suffice.

<p>Mervärdesskattebedrägerier inom den gemenskapsinterna handeln är idag ett utbrett problem. I och med den inre marknadens framväxt och det gemensamma mervärdesskattesystemets struktur har nya former av mervärdesskattebedrägerier uppstått. Då den inre marknaden öppnades 1993 togs den fysiska tullkontrollen bort och kvar återstod endast en administrativ kontroll. Till dess att en fullständig harmonisering kan genomföras på mervärdesskatteområdet tillämpas destinationslandsprincipen på gemenskapsintern handel mellan näringsidkare. För att undvika dubbelbeskattning har regler om gemenskapsinterna förvärv framtagits. Dessa innebär att köparen beskattas i sitt hemland och att säljaren undantas från skatteplikt i sitt hemland.</p><p>En form av mervärdesskattebedrägeri som utnyttjar mervärdesskattesystemet och bristerna i informationsutbytet mellan medlemsstaterna är karusellbedrägerier. I stora drag kan karusellbedrägerier beskrivas som transaktioner med samma varor som säljs i rask takt mellan olika företag i olika länder. I samband med dessa försäljningar betalar något eller några av företagen inte in utgående mervärdesskatt, samtidigt som andra företag i kedjan har rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt. Staten förlorar därmed mervärdesskatteintäkter. Karusellbedrägerier har behandlats i rättspraxis. I Optigen-domen fastställs att avdragsrätten för en part i god tro inte påverkas av bedrägligt beteende i tidigare eller senare led i transaktionskedjan. I Kittel-domen stadgas att en skattskyldig person som kände till eller borde ha känt till att dennes transaktion ingick i ett mervärdesskattebedrägeri skall anses vara medgärningsman och därmed vägras avdragsrätt.</p><p>I uppsatsen utreds huruvida principen om förbud mot förfarandemissbruk kan vara tillämplig på karusellbedrägerier. Principen om förbud mot förfarandemissbruk har utvecklats för att angripa konstruerade transaktioner vars enda syfte är att genom missbruk av gemenskapslagstiftningen erhålla förmåner. I Halifax-domen fastslås att denna princip är tillämpbar på mervärdesskatteområdet. Vår slutsats är att principen om förbud mot förfarandemissbruk inte kan tillämpas på någon part i ett karusellbedrägeri. Vi anser att varken en part i god tro eller en part i ond tro angående bedrägeriet kan uppfylla kriterierna för principen. Det finns olika tillvägagångssätt för att angripa karusellbedrägerier. Inom EG används främst informationsutbyte som strategi för bedrägeribekämpning. Organisationer såsom SCAF och OLAF har också betydelse för bekämpningen. Även medlemsstaterna har på olika sätt försökt bekämpa bedrägerierna. De har bland annat använt sig av omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar. Vi anser att de administrativa åtgärderna är avgörande för bekämpning av karusellbedrägerier. De mer genomgripande alternativen, såsom omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar, bör endast användas då det är uppenbart att de administrativa åtgärderna inte räcker till.</p> / <p>Today, VAT fraud is a widely spread problem among intra-Community trade. Due to the growth of the common market and the structure of the harmonized VAT system, new forms of VAT fraud have arisen. The opening of the common market, in 1993, led to the abolition of physical border controls. The combination of physical and administrative controls was replaced by only administrative control.</p><p>Until the VAT system is completely harmonized the principle of destination will be applied to intra-Community business-to-business transactions. Regulations on intra-Community transactions have been developed to avoid double taxation. These regulations mean that the purchaser will be taxed in its state of origin, and that the seller will be exempted from taxation in its state of origin.</p><p>Carousel fraud is a form of VAT fraud that makes use of the VAT system and the lack of exchange of information between the member states. In general terms VAT fraud can be described as transactions with the same goods that are being sold at high speed between different companies in different countries. In connection to these sales one or more of the companies do not pay the output VAT, at the same time other companies in the chain of supply have the right to deduct input VAT. Due to this, the state will loose VAT revenues. Carousel fraud has been dealt with in EC case law. It is established in the Optigen judgment that the right, of a taxable person, to deduct input VAT cannot be affected by any other taxable person’s fraudulent behavior in the chain of supply as long as the taxable person did not know or have any means of knowledge of the fraud in question. The Kittel judgment states that a taxable person, who knew or should have known that, by his purchase, he was participating in a transaction of VAT fraud, should be seen as a participant in that fraud and therefore be refused entitlement to the right to deduct.</p><p>This thesis examines whether the principle of prohibiting abusive practice is applicable to carousel fraud. The Halifax judgment states that the principle also applies to the sphere of VAT. The principle of prohibiting abusive practice has been developed to attack transactions of purely artificial nature, which only purpose is to obtain advantages by abusing the Community law. However, our conclusion is that the principle of prohibiting abusive practice cannot be applied to anyone in a chain of transactions that constitutes carousel fraud. Our opinion is that neither a taxable person in god faith nor a taxable person in bad faith can meet the criteria of the principle.</p><p>There are different ways to approach carousel fraud. Within the EC, exchange of information and various organisations for anti fraud are being used to deal with the problem. The member states have also, in various ways, tried to handle carousel fraud. They have for example used reverse charge and joint liability. We believe that administrative measures are crucial to combat carousel fraud. More radical alternatives such as reverse charge and joint liability should not be used unless it is obvious that the administrative measures do not suffice.</p>

<!-- /* Font Definitions */ @font-face {font-family:"Cambria Math"; panose-1:2 4 5 3 5 4 6 3 2 4; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:roman; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-1610611985 1107304683 0 0 159 0;} @font-face {font-family:Garamond; panose-1:2 2 4 4 3 3 1 1 8 3; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:roman; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:647 0 0 0 159 0;} /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-unhide:no; mso-style-qformat:yes; mso-style-parent:""; margin-top:0cm; margin-right:0cm; margin-bottom:9.0pt; margin-left:0cm; text-align:justify; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; mso-bidi-font-size:10.0pt; font-family:"Garamond","serif"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-font-family:"Times New Roman";} p.MsoFootnoteText, li.MsoFootnoteText, div.MsoFootnoteText {mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-unhide:no; mso-style-link:"Fotnotstext Char"; margin-top:0cm; margin-right:0cm; margin-bottom:9.0pt; margin-left:7.1pt; text-align:justify; text-indent:-7.1pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:"Garamond","serif"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-font-family:"Times New Roman";} span.MsoFootnoteReference {mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-unhide:no; vertical-align:super;} span.FotnotstextChar {mso-style-name:"Fotnotstext Char"; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-unhide:no; mso-style-locked:yes; mso-style-link:Fotnotstext; font-family:"Garamond","serif"; mso-ascii-font-family:Garamond; mso-hansi-font-family:Garamond;} .MsoChpDefault {mso-style-type:export-only; mso-default-props:yes; font-size:10.0pt; mso-ansi-font-size:10.0pt; mso-bidi-font-size:10.0pt; mso-ascii-font-family:"Tms Rmn"; mso-hansi-font-family:"Tms Rmn";} /* Page Definitions */ @page {mso-footnote-separator:url("file:///C:/Users/Hem/AppData/Local/Temp/msohtmlclip1/01/clip_header.htm") fs; mso-footnote-continuation-separator:url("file:///C:/Users/Hem/AppData/Local/Temp/msohtmlclip1/01/clip_header.htm") fcs; mso-endnote-separator:url("file:///C:/Users/Hem/AppData/Local/Temp/msohtmlclip1/01/clip_header.htm") es; mso-endnote-continuation-separator:url("file:///C:/Users/Hem/AppData/Local/Temp/msohtmlclip1/01/clip_header.htm") ecs;} @page Section1 {size:612.0pt 792.0pt; margin:70.85pt 70.85pt 70.85pt 70.85pt; mso-header-margin:36.0pt; mso-footer-margin:36.0pt; mso-paper-source:0;} div.Section1 {page:Section1;} --><!--[if gte mso 10]> <mce:style><! /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-qformat:yes; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:11.0pt; font-family:"Calibri","sans-serif"; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:"Times New Roman"; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi;} > <! [endif] > Mervärdesskatten är en allmän konsumtionsskatt som ska påföras vid omsättning av i princip alla varor och tjänster. Från denna generella princip finns undantag från skatteplikt, varav försäkringstjänster är ett av undantagen. Undantaget för försäkringstjänster har nästan inte behandlats i doktrin och därför är uppsatsens syfte att utreda vad som omfattas av undantagsbestämmelsen för försäkringstjänster. Undantaget från skatteplikt för försäkringstjänster stadgas i 3 kap. 10 § mervärdeskattelagen<! [if !supportFootnotes] >[1]<! [endif] >, ML, vilket motsvaras av art. 135.1 a i mervärdesskattedirektivet<! [if !supportFootnotes] >[2]<! [endif] >. Då EG-rätten är överordnad svensk rätt, i och med Sveriges medlemskap i EU, sker utredningen av undantagsbestämmelsen i 3 kap. 10 § ML utifrån EG-rätten. Inom EG-rätten är mervärdesskatten reglerad i mervärdesskattedirektivet, som den svenska mervärdesskattelagstiftningen bygger på. Den svenska mervärdesskattelagstiftningen återfinns i ML. Vad som omfattas av undantaget för försäkringstjänster definieras varken i mervärdesskattedirektivet eller ML och ledning måste därför sökas i rättspraxis. EG-domstolen har tolkat omfattningen av bestämmelsen i förhandsbesked begärda av medlemsstaterna. Bestämmelsen delas upp i två delfrågor som EG-domstolen besvarar i förhandsbeskeden. Delfrågorna är vad som omfattas av en försäkrings- och återförsäkringstransaktion och vad begreppet tjänster med anknytning till en försäkrings- och återförsäkringstransaktion som utförs av en försäkringsmäklare och försäkringsagent omfattar. Av EG-domstolens uttalanden kan slutsatsen dras, att det avgörande för en försäkringstransaktion är att en försäkringsgivare eller skattskyldig person tillhandahåller försäkringstagaren en försäkringstjänst. Försäkringstagaren ska erlägga en premie till tillhandahållaren av försäkringen och i utbyte erhålla ett skydd mot risken. Inträffar en händelse ska försäkringsgivaren tillhandahålla den prestation som avtalats om. En återförsäkringstransaktion föreligger endast när försäkringsgivaren överlåter den överenskomna risken till ett återförsäkringsföretag. Vad som omfattas av begreppet tjänster med anknytning till en försäkrings- och återförsäkringstransaktion som utförs av en försäkringsmäklare och försäkringsagent kan slutsatsen dras utifrån EG-domstolens uttalanden, att det krävs ett direkt eller indirekt rättsförhållande mellan försäkringsmäklaren eller försäkringsagenten och försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Vad som bedöms som en försäkringsmäklare och försäkringsagent ska avgöras utifrån vad verksamheten består i och att verksamheten kännetecknar en försäkringsmäklare och en försäkringsagents verksamhet. Utifrån ett svenskt perspektiv är svenska domstolar skyldiga att tillämpa direktivkonform tolkning av nationella regler som bygger på gemenskapsrättsliga bestämmelser. Regeringsrätten och Skatterättsnämnden har tolkat omfattningen av undantagsbestämmelsen i ett flertal fall. Avseende begreppet försäkringstransaktion skiljer sig Regeringsrätten och Skatterättsnämndens uttalanden från EG-praxis, genom att de inte uttalar sig om att även en skattskyldig person kan tillhandahålla en försäkringstjänst. I övrigt följer Regeringsrätten och Skatterättsnämnden EG-praxis avseende tolkningen av begreppet försäkringstransaktion. Regeringsrätten och Skatterättsnämnden verkar däremot göra en snävare bedömning än EG-domstolen av vad som omfattas av begreppet tjänster med anknytning till en försäkrings- och återförsäkringstransaktion som utförs av en försäkringsmäklare och försäkringsagent, då de ställer upp ytterligare kriterier för vad som krävs för en undantagen försäkringstjänst. Vid tolkning av undantagsbestämmelsen ska hänsyn tas till de allmänna rättsprinciper som finns i EG-rätten. Principerna är överordnade bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet och därför ska bestämmelserna vara förenliga med principerna. Uppsatsen syftar därför vidare till att analysera huruvida undantagsbestämmelsen i 3 kap. 10 § ML är förenlig med principerna om konkurrensneutralitet och rättssäkerhet. Principerna är komplexa och definieras på olika sätt i doktrin. I uppsatsen definieras principerna och analyseras utifrån den uppställda definitionen. Analysen som görs utvisar att såsom bestämmelsen ser ut idag, är den inte konkurrensneutral eller rättssäker. Ett nytt förslag om ändring av direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, i fråga om behandling av försäkringstjänster och finansiella tjänster har lagts fram av kommissionen. Ändringarna i direktivet skulle medföra en tydligare definition av bestämmelsen samt ökad konkurrensneutralitet och rättssäkerhet. <! [if !supportFootnotes] > <! [endif] ><! [if !supportFootnotes] >[1]<! [endif] > Mervärdesskattelagen (1994:200). <! [if !supportFootnotes] >[2]<! [endif] > Rådets direktiv 2006/112/EG. <--> / <!-- /* Font Definitions */ @font-face {font-family:"Cambria Math"; panose-1:2 4 5 3 5 4 6 3 2 4; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:roman; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-1610611985 1107304683 0 0 159 0;} @font-face {font-family:Garamond; panose-1:2 2 4 4 3 3 1 1 8 3; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:roman; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:647 0 0 0 159 0;} /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-unhide:no; mso-style-qformat:yes; mso-style-parent:""; margin-top:0cm; margin-right:0cm; margin-bottom:9.0pt; margin-left:0cm; text-align:justify; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; mso-bidi-font-size:10.0pt; font-family:"Garamond","serif"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-font-family:"Times New Roman";} p.MsoFootnoteText, li.MsoFootnoteText, div.MsoFootnoteText {mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-unhide:no; mso-style-link:"Fotnotstext Char"; margin-top:0cm; margin-right:0cm; margin-bottom:9.0pt; margin-left:7.1pt; text-align:justify; text-indent:-7.1pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:"Garamond","serif"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-font-family:"Times New Roman";} span.MsoFootnoteReference {mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-unhide:no; vertical-align:super;} span.FotnotstextChar {mso-style-name:"Fotnotstext Char"; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-unhide:no; mso-style-locked:yes; mso-style-link:Fotnotstext; font-family:"Garamond","serif"; mso-ascii-font-family:Garamond; mso-hansi-font-family:Garamond;} .MsoChpDefault {mso-style-type:export-only; mso-default-props:yes; font-size:10.0pt; mso-ansi-font-size:10.0pt; mso-bidi-font-size:10.0pt; mso-ascii-font-family:"Tms Rmn"; mso-hansi-font-family:"Tms Rmn";} /* Page Definitions */ @page {mso-footnote-separator:url("file:///C:/Users/Hem/AppData/Local/Temp/msohtmlclip1/01/clip_header.htm") fs; mso-footnote-continuation-separator:url("file:///C:/Users/Hem/AppData/Local/Temp/msohtmlclip1/01/clip_header.htm") fcs; mso-endnote-separator:url("file:///C:/Users/Hem/AppData/Local/Temp/msohtmlclip1/01/clip_header.htm") es; mso-endnote-continuation-separator:url("file:///C:/Users/Hem/AppData/Local/Temp/msohtmlclip1/01/clip_header.htm") ecs;} @page Section1 {size:612.0pt 792.0pt; margin:70.85pt 70.85pt 70.85pt 70.85pt; mso-header-margin:36.0pt; mso-footer-margin:36.0pt; mso-paper-source:0;} div.Section1 {page:Section1;} --><!--[if gte mso 10]> <mce:style><! /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-qformat:yes; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:11.0pt; font-family:"Calibri","sans-serif"; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:"Times New Roman"; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi;} > <! [endif] > Value Added Tax, VAT, is a general consumption tax that is added to almost all consumption of goods and services. From the general principle there are some exemptions from tax duty whereof insurance services are one of those. The exemption has been very little discussed in doctrine hence the purpose of this thesis is to examine what is covered by the exemption from VAT for insurance services. The exemption from VAT for insurance services is stated in chapter 3 section 10 in the Swedish VAT act<! [if !supportFootnotes] >[1]<! [endif] >, which corresponds to article 135.1 a of the VAT directive<! [if !supportFootnotes] >[2]<! [endif] >. Since EC Law is superior to Swedish law, with Sweden’s entry to the European Union, the examination of the exemptions rules is grounded from the EC law. Within the EC law the VAT is regulated in the VAT directive, which also lay ground for the Swedish VAT regulation. The Swedish VAT regulation is found within the Swedish VAT act. What is included in the term insurance services is not defined either in VAT directive nor the Swedish VAT act, hence conclusions must therefore be sought in case law. The European Court of Justice, ECJ has perceived the scope of the provision in advance notice demanded from the membership states. The provision is divided in two sub-questions that the ECJ answers in the preliminary decision. The sub-questions are; what is covered by an insurance and a reinsurance transaction, and what the concept; services related to an insurance and a reinsurance transaction that is performed by an insurance broker or insurance agent covers. From the ECJs’ statements can be concluded that; the crucial factor for an insurance transaction is that an insurance provider or a taxpayer provides the insurance holder an insurance service. The insurance holder shall pay a premium to the insurance provider and in return receive protection against the risk. Should an action occur, to which the insurance holder has insurance, the insurance provider shall offer the agreed performance. A reinsurance transaction exists only when the insurance provider alienate the agreed risk to a reinsurance company Regarding what is covered by the term; services related to an insurance and a reinsurance transaction that is performed by an insurance broker or insurance agent, a conclusion can be made from the statements of the ECJ, that a direct or indirect legal relationship between the insurance broker or the insurance agent and the insurance provider and the insurance holder is required. What is judged as an insurance broker and insurance provider shall be determined from what the main activity consist of and that the activity characterize an insurance broker and insurance agent’s activity. From a Swedish perspective the Swedish courts are obliged to interpret the national law in conformity with EC law, when the national law is based on EC law. The Supreme Administrative Court of Sweden and Skatterättsnämnden have interpreted the extent of the exemption rules in a number of cases.  Regarding the term insurance transaction the Supreme Administrative Court of Sweden and Skatterättsnämndens’ statement differ from EC case law, since they fail to mention that also a taxpayer can provide an insurance service. Apart from that the Supreme Administrative Court of Sweden and Skatterättsnämnden follow EC case law regarding the interpretation of the term insurance service. The Supreme Administrative Court of Sweden and Skatterättsnämnden seems to make a more narrow interpretation than the ECJ when it comes to what is covered by the term, services related to a insurance and a reinsurance transaction that is performed by a insurance broker or insurance agent as they add even more criteria about what is needed by an exempted insurance service. In the interpretation of the exemption rules consideration has to be taken to general legal principles that exists in the EC law. The principles are superior the provisions of the VAT directive and therefore the provisions must be in accordance with the principles. The examination is therefore conducted from whether or not the exemption rules in chapter 3 section 10 in the Swedish VAT act corresponds with the principles of competition neutrality and legal certainty. The principles are complex and defined in different ways in doctrine. In the thesis the principles are defined and analyzed based on that definition. The analysis in this thesis concludes that as the provisions are today, they neither fulfill the principle of competition neutrality nor the principle of legal certainty. A new proposal to amend the directive 2006/112/EC on the common system of VAT, as regards the treatment of insurance and financial services, has been presented by the European Commission. The changes in the directive would lead to a more explicit definition of the provision and increase the fulfillment of the principle of competition neutrality and the principle of legal certainty. <! [if !supportFootnotes] > <! [endif] ><! [if !supportFootnotes] >[1]<! [endif] > Mervärdesskattelagen (1994:200). <! [if !supportFootnotes] >[2]<! [endif] > Rådets direktiv 2006/112/EG. <-->