Syftet med detta arbete var undersöka vad det är ”för skillnad som gör skillnad” i psykoterapi. Intresset riktades mot ett specifikt ögonblick i den psykoterapeutiska praktiken, det så kallade mötesögonblicket. Arbetet tog avstamp i den forskning som presenteras av The Boston ChangeProcess Study Group (BCPSG). Daniel Stern och BCPSG lade grunden för en ny syn på psykoterapi, där mötet ”här och nu” mellan psykoterapeuten och klienten hamnat i förgrunden och mötesögonblicket intagit en särställning som ett ögonblick för förändring. Studien som presenteras i uppsatsen ställde frågan: Vad är det klienten upplever att terapeuten har förmedlat, som kan ha varit avgörande för klienten för att ett mötesögonblick ska ha kunnat äga rum? Data i studien utgjordes av e-postkorrespondens med nio tidigare studenter vid Gestalt Akademin i Skandinavien. Den metod som användes för att analysera data var interpretativ fenomenologisk analys (IPA). Resultatet av analysenoch svaret på frågan blev: Psykoterapeuten har förmedlat ett genuint intresse för att, utan att värdera, låta den andre bo i sin uppmärksamhet, väl medveten om den sårbarhet detta innebär för dem båda. Resultatet analyserades i relation till GMT (The Generic Model of Psychotherapy). En av de slutsatser som drogs var att tillit, misstro och skam tycks spela en avgörande roll för att ett mötesögonblick ska kunna uppstå eller inte. Vidare presenterades tanken att det möjligen saknas ett språk för att tala om de emergenta fenomen som är centrala hos Stern och BCPSG.

Essän handlar framför allt om tre teman, förutom själva sakfrågan om huruvida jag ska läsa till präst eller inte. Det första jag tänker på är att den har handlat om att vi alla är berättelser och att även Bibeln är berättelser och att det finns lika många ingångar att läsa dessa texter som det finns vinklar att närma sig vad en människa är. Det andra är tilliten och känslan av att vara buren och där tänker jag att det handlar om att lita på att vi i grunden är goda, att världen vill oss väl, när vi låter livet hända oss och när vi känner oss älskade och trygga. När vi kan säga nej kan vi säga ja. Och att vi behöver vara i den sortens trygghet för att kunna älska. Och det tredje jag tänker att det har handlat om är mitt möte med mig själv. Hannah Arendt talar om att vara två-i-en. Och det har givit mig otroligt mycket att möta mig själv på det här sättet. Som att jag förstått att jag kan leda mig själv, att jag kan ha en verklig dialog med mig själv.Det har framför allt handlat om vikten av process, om att få tvivla och få reflektera och att i det uppstår något som är lugnt. Lugnare.”Ibland måste man dra ut ett uttryck ur språket, lämna in det till rengöring, - och sedan kan man igen sätta det i omlopp.”  Och ett sådant uttryck är ”reflektion”.