Syftet med detta arbete var undersöka vad det är ”för skillnad som gör skillnad” i psykoterapi. Intresset riktades mot ett specifikt ögonblick i den psykoterapeutiska praktiken, det så kallade mötesögonblicket. Arbetet tog avstamp i den forskning som presenteras av The Boston ChangeProcess Study Group (BCPSG). Daniel Stern och BCPSG lade grunden för en ny syn på psykoterapi, där mötet ”här och nu” mellan psykoterapeuten och klienten hamnat i förgrunden och mötesögonblicket intagit en särställning som ett ögonblick för förändring. Studien som presenteras i uppsatsen ställde frågan: Vad är det klienten upplever att terapeuten har förmedlat, som kan ha varit avgörande för klienten för att ett mötesögonblick ska ha kunnat äga rum? Data i studien utgjordes av e-postkorrespondens med nio tidigare studenter vid Gestalt Akademin i Skandinavien. Den metod som användes för att analysera data var interpretativ fenomenologisk analys (IPA). Resultatet av analysenoch svaret på frågan blev: Psykoterapeuten har förmedlat ett genuint intresse för att, utan att värdera, låta den andre bo i sin uppmärksamhet, väl medveten om den sårbarhet detta innebär för dem båda. Resultatet analyserades i relation till GMT (The Generic Model of Psychotherapy). En av de slutsatser som drogs var att tillit, misstro och skam tycks spela en avgörande roll för att ett mötesögonblick ska kunna uppstå eller inte. Vidare presenterades tanken att det möjligen saknas ett språk för att tala om de emergenta fenomen som är centrala hos Stern och BCPSG.

Ett digitalt spel har historiskt sätt varit färdigprogrammerat och narrativet nedskrivet när det släpps för konsumtion. Detta medför att det narrativ som upplevs av spelare inte går att förändra genom sitt spelande. Det här arbetet undersöker flera former av interaktiva narrativ i spel och andra medieformer. Frågeställningen som arbetet vill önska besvara är hur spelare upplever ett spelnarrativ där deras agerande har en direkt inverkan på narrativet. För att undersöka detta skapades en spelartefakt där spelarnas val och muntliga svar på en öppen fråga direkt påverkade hur en epilog skrevs för spelets narrativ. Epilogen följdes upp av en semi-strukturerad gruppintervju där spelarnas upplevelser av artefakten diskuterades. Efter analys av spelarnas svar kunde slutsatsen dras att deltagarna ansåg möjligheten att påverka spelnarrativet som positivt. För framtida forskning finns det utrymme att expandera antalet deltagare och på så sett få en mer nyanserad och säkrare bild av resultatet.

This thesis explores how hope in relation to the threats to the earth’s biosphere can be formulated theologically. The starting-point is a questioning of hope raised by the French sociologist and anthropologist Bruno Latour. In Facing Gaia. Eight Lectures on the New Climatic Regime (2015) he asks why so little has happened to reduce the emissions of CO2. Parts of his answers relate to the view that hope is preventing action. Since hope is a central part of Christian doctrine, this study lets Latours scepticism meet some eco-theological litterature, mainly representing evangelical, orthodox and radical material theology, and religious naturalism. Since critic against eschatology is important in Latours explanatory model, this theme is discussed together with the possibilities of the church practices of liturgy and eucharistic celebration, especially in relation to the concept of time and space, the latter elaborated by the radical material theologian Petra Carlsson Redell. Although putting different emphasis on an ultimate eschatological hope, all authors stress the importance of acting now. The evangelical authors Daniel Brunner et al. present a strategy “living as if”, practicing restoration of the Earth here and now. In religious naturalism the hope lies in the common biological ground for all humanity and living things, also leading to a caring ethics. In general, relationality and materiality as well as including marginalized voices are important concepts when the authors are formulating environmental ethics and eco-theology.  The concept of hope is shown to be important to define, in order to sort out especially false hope from a possibly fruitful concept: resilient hope. A resilient hope is grounded in Christian discipleship, is adaptive and able to recover. It is in a reciprocal relation to action. To develop a resilient hope I argue that it is important to allow both desperation and hope, since the free moving between the two “poles” can act liberating and enable action. A resilient hope gives space for scepticism since it is grounded in a reality always on the move. It is open for emergence and construction. Christianity has resources to house the space between hope and despair both in central biblical narratives and in bodily practices as liturgy and eucharist. Resilient hope in this thesis is earthbound, withstands being lost, and arises again and again in search for new constructive possibilities.