Syftet med denna uppsats har varit att avgöra hur väl Humanisternas och Svenska kyrkansbild av ett gott liv överensstämmer med varandra. Ett gott liv definieras här som ett liv som ärbra, rimligt och meningsfullt för människan. Detta är ämnat att problematisera den påståddadikotomin mellan religiösa och sekulära livsåskådningar. Tidigare forskning beskriver hurteistiska och naturalistiska livsåskådningars värderingar ofta skiljer sig åt. Både teister ochnaturalister möter utmaningar i relation till meningsskapande och makt. Uppsatsen har utgåttfrån Humanisternas och Svenska kyrkans respektive hemsidor. Sekundärmaterialet består utavverk från Christer Sturmark och Antje Jackelén. Materialet har analyserats utifrån ett antal analysfrågor. Dessa utgår från begreppenlivsåskådning och människosyn som presenteras under teoriavsnittet. Begreppen har använtsför att få fram respektive grupps bild av ett gott liv. Efter att materialet har analyserats har enjämförelse gjorts mellan gruppernas olika uppfattningar. Resultaten visar att det finns bådelikheter och skillnader mellan grupperna. De största likheterna går att finna i derasuppfattningar om människans rättigheter och hennes förnuft. Jämför vi resultaten med dentidigare forskningen kan vi se att både meningsskapande och makt är aktuella teman.Meningsskapande blir en utmaning för både teister och naturalister. Det finns också någotproblematiskt i människans makt och individualitet. Det ser vi hos både Humanisterna ochSvenska kyrkan. Uppsatsens resultat väcker frågor om hur vi ska finna en balans mellanindividers intressen och världens bästa. Dessa kan bli intressanta i framtida undersökningar.

Under min utbildning har tankar kring elevers placering i klassrummet ofta lyfts. Visualiserar jag dessa tankar ser jag framför mig en spelplan där läraren frenetiskt flyttar runt elever likt spelpjäser. Spelplanen – klassrummet – kan här ses som något passivt som fylls med mening av mänskliga aktörer – lärare och elever. Jag vill dock i denna studie närma mig en bildpedagogisk kontext utifrån ett posthumanistiskt perspektiv, där den fysiska omgivningen förstås som medskapande aktör i människors meningsskapande processer. Jag väljer därför att undersöka relationen mellan stol och kropp inom en bildpedagogisk kontext; både gymnasieelevers relation till stolar i en bildsal, samt min egen kropps relation till den röda karaktäristiska Konstfacksstolen. Studien görs i syfte att undersöka hur stolen kan förstås i relation till gymnasieelevers skapande i en bildsal, samt att tillsammans med eleverna synliggöra och utforska deras relation till stolen som materialitet. Studien blir relevant för det bildpedagogiska fältet då elevers skapande i bildsalen enligt mig ofta görs i relation till stolar. Studiens frågeställningar är Hur kan stolen förstås som konstituerande fenomen inom en bildpedagogisk kontext?; Hur kan stolen förstås som performativ aktör i tillblivelseprocesser inom en bildpedagogisk kontext?; samt Hur kan stolen förstås som orientering och materialiserad norm inom en bildpedagogisk kontext?. Undersökningen genomförs på en gymnasieskola där empiri insamlas genom: en deltagande observation, en deltagande observation där bildsalens förutsättningar modifieras, en semistrukturerad intervju med elever, samt en workshop där eleverna undersöker stolar utifrån olika påståenden och fotodokumenterar resultatet. Bilderna används sedan vid en bildelicitering. I undersökningens gestaltande del undersöker jag hur jag kan förkroppsliga elevernas utforskande strategier och koreograferar mitt varande med Konstfacksstolen genom att rikta vår relation mot det-ännu-icke-artikulerade. I undersökningen finner jag att stolen utifrån en posthumanistisk ingång kan förstås som aktör i relation till kropp inom en bildpedagogisk kontext, samt att stolen som del av fenomen oavsett bruk av mänskliga aktörer kan förstås som något som orienterar och materialiserar kroppar. Undersökningen kommuniceras genom en uppsats samt visas i Konstfacks digitala vårutställnings online-katalog. En tryckt katalog publiceras även i samband med utställningen.

This thesis explores how hope in relation to the threats to the earth’s biosphere can be formulated theologically. The starting-point is a questioning of hope raised by the French sociologist and anthropologist Bruno Latour. In Facing Gaia. Eight Lectures on the New Climatic Regime (2015) he asks why so little has happened to reduce the emissions of CO2. Parts of his answers relate to the view that hope is preventing action. Since hope is a central part of Christian doctrine, this study lets Latours scepticism meet some eco-theological litterature, mainly representing evangelical, orthodox and radical material theology, and religious naturalism. Since critic against eschatology is important in Latours explanatory model, this theme is discussed together with the possibilities of the church practices of liturgy and eucharistic celebration, especially in relation to the concept of time and space, the latter elaborated by the radical material theologian Petra Carlsson Redell. Although putting different emphasis on an ultimate eschatological hope, all authors stress the importance of acting now. The evangelical authors Daniel Brunner et al. present a strategy “living as if”, practicing restoration of the Earth here and now. In religious naturalism the hope lies in the common biological ground for all humanity and living things, also leading to a caring ethics. In general, relationality and materiality as well as including marginalized voices are important concepts when the authors are formulating environmental ethics and eco-theology.  The concept of hope is shown to be important to define, in order to sort out especially false hope from a possibly fruitful concept: resilient hope. A resilient hope is grounded in Christian discipleship, is adaptive and able to recover. It is in a reciprocal relation to action. To develop a resilient hope I argue that it is important to allow both desperation and hope, since the free moving between the two “poles” can act liberating and enable action. A resilient hope gives space for scepticism since it is grounded in a reality always on the move. It is open for emergence and construction. Christianity has resources to house the space between hope and despair both in central biblical narratives and in bodily practices as liturgy and eucharist. Resilient hope in this thesis is earthbound, withstands being lost, and arises again and again in search for new constructive possibilities.

Single activities have long been places where single people can come to meet friends, build community or look for partners. The activities have relevance for studies of heterosexuality, intimacy, personal life and space. This dissertation discusses a conference, a cruise, an online site and an association for heterosexual singles in contemporary Sweden. It shows how these activities, analysed as organising people and spaces, offer participants different versions of intimacy, relationships, personal life and ultimately singledom itself.  The concept non-relationality is coined to describe how people understand and enact what it means to lack a certain kind of relationship. Multi-sited ethnographic observations are combined with interviews and a survey (n=416). The chosen methods allow insight into both the heterogeneous character of the contemporary single activity scene, as well as existing tendencies to form communities. The group whose single activities are examined is deemed fairly typical of the single population at large. Nevertheless, most conclusions centre on the specific set of activities described in the book and relate them to historical examples and theory. The single activities examined can be interpreted to enact different practices entailed in a relationship without necessarily demanding commitment to a whole relationship or a specific person. In that way, the activities accommodate the inflexible personal lives that some singles report having. This challenges strict boundaries between coupledom and singledom. Such transgressive or “hetero-doxical” potential in single activities is nevertheless circumscribed by organisers’ notion that the activities provide therapeutic community in a phase before singles take the step (back) into coupledom.