Sammanfattning Inom forskning talas det om att socialarbetare och biståndshandläggare i storstadskommuner har en hög arbetsbelastning med mycket arbetsuppgifter. Det nämns ingenting om hur arbetsbelastningen är bland socialarbetare och biståndshandläggare i mindre kommuner. Syftet med denna studie var att undersöka hur biståndshandläggare i en svensk glesbygdskommun upplever sin arbetsbelastning samt vilka konsekvenser de upplever att arbetsbelastningen kan ge i klientbemötandet. Detta för att exemplifiera hur biståndshandläggare i glesbygdskommuner kan uppleva sin arbetsbelastning. Studien utgår från fem kvalitativa intervjuer där biståndshandläggarnas egna upplevelser av sin arbetsbelastning är i fokus. Det empiriska materialet kodades och tolkades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Empirimaterialet kopplades sedan samman med de teoretiska utgångspunkterna KASAM och gräsrotsbyråkraters handlingsutrymme samt tidigare forskning. Denna studie visar att biståndshandläggarna i glesbygdskommunen upplevde en hög arbetsbelastning och att de kände sig stressade. De var fem biståndshandläggare och hade cirka 400 ärenden var. Det fanns särskilt två faktorer som biståndshandläggarna upplevde bidrog till arbetsbelastningen: Restiden mellan klienternas hem och kontoret samt vårdplaneringar. För att hantera arbetsbelastningen och stressen försökte biståndshandläggarna prioritera ärenden samt ta fikapauser för att koppla bort arbetet. Ibland kunde arbetsbelastningen påverka klientbemötandet genom att biståndshandläggarna blev mindre sociala när de hade mycket att göra. Vid hög arbetsbelastning fick biståndshandläggarna inte lika bra relation med klienterna.   Nyckelord: Biståndshandläggare, arbetsbelastning, stress, klientbemötande, glesbygdskommun

Denna uppsats syftar till att undersöka hur maktrelationer mellan stad och land samverkar med maktrelationer mellan kvinnor och män samt vad det möjligen kan få för konsekvenser för den fysiska planeringen. Uppsatsens huvudsakliga syfte är att söka förståelse för hur tjänstepersoner som arbetar med fysisk planering kopplat till glesbygd i norra Sveriges inland förhåller sig till dessa maktrelationer. För att göra detta görs en fallstudie av Åsele kommun i Västerbottens län. Uppsatsen utgår ifrån att det finns ett urbant tolkningsföreträde som medför att det urbana uppvärderas gentemot det rurala. Genom detta perspektiv studeras Åsele kommun och intervjuer görs med tjänstepersoner och konsulter som på olika sätt är knutna till den fysiska planering som bedrivs i kommunen. Den analytiska tolkningsramen utgörs av fyra dikotoma begrepp: 1) stad/land, 2) kvinna/man, 3) investering/stöd samt 4) utveckling/problem. Det material som analyseras är Åsele kommuns översiktsplan samt transkriberat material från ovan nämnda intervjuer. I uppsatsen framkommer det att den planering som bedrivs i glesbygd till stor del präglas av ett utifrånperspektiv. Då utifrånperspektivet är lokaliserat i städer och staden är priviligierad i förhållande till glesbygd kan detta få konsekvenser för det förhållningssätt som finns gentemot den planering som bedrivs i glesbygd. Det framkommer att det finns en kedja av parallella maktordningar som ger dubbla utslag, mot såväl förmågan att planera i glesbygd som involveringen av genus och jämställdhet i planeringen. I detta är könsmaktsordningen något som har begreppsliggjorts. I uppsatsens diskussion och slutsats myntar jag begreppet platsmaktsordning som jag menar kan begreppsliggöra maktrelationer mellan stad och land. Ett begreppsliggörande kan ge planerare ett verktyg att arbeta med dessa frågor. Jag hävdar att ett erkännande av att det existerar en platsmaktsordning genererar möjligheter till nya och utmanande perspektiv på planering i glesbygd.