Bakgrund Det finns många olika varianter av diabetes men av alla personer som har diagnostiserats med sjukdomen så har 80-90% typ 2 diabetes (T2D). Sjukdomen kan uppstå av ärftliga faktorer och förekommer ofta i äldre åldrar men kan utvecklas i samband med en ohälsosam livsstil. Vid behandling av T2D är en livsstilsförändring viktigast och sker främst genom förändrade kost- och träningssvanor. Traditionellt har länge måttligt intensiv uthållighetsträning (MICT) i 150 min/vecka rekommenderats till målgruppen som träningsform. Syfte Syftet med studien är att undersöka effektiviteten av högintensiv intervallträning som behandling för vuxna människor med typ 2 diabetes eller prediabetes. Metod Studien är en deskriptiv systematisk litteraturöversikt som innebär att tillgänglig forskning sammanställs inom ett specifikt ämnesområde för att skapa förståelse för forskningsområdet. Sökningar har skett i databaserna PubMed och samlingsdatabasen Discovery där MeSH termer och friasökningar har kombinerats för att täcka en så stor del av forskningsfältet som möjligt. Resultat 11 artiklar valdes ut och resultatet delades upp i tre olika kategorier mellan glykemisk kontroll, högintensiv intervallträning (HIIT) i jämförelse med MICT och genomförbarheten av HIIT med self-efficiency theory som utgångspunkt. HIIT gav liknande eller bättre effekter på glykemisk kontroll (HbA1c) jämfört med MICT. I studier där genomförbarheten av ett HIIT protokoll nämns så visade samtliga positiva resultat oavsett interventionens längd. Slutsats Liknande eller bättre förbättringar på glykemisk kontroll går att uppnå genom en lägre träningsvolym än de traditionellt rekommenderade 150 min/vecka med måttlig intensitet och HIIT skulle kunna rekommenderas som behandlingsmetod för typ 2 diabetiker samt personer med prediabtes inom vården.

Bakgrund: Diabetes Mellitus Typ 2 är en kronisk sjukdom som ger allvarliga långsiktiga skador. En av hörnstenarna för att kontrollera sjukdomen är patientens egenvård.  För att genomföra behandlingen måste patienterna förstå vilken betydelse de har för sjukdomen.    Syfte: Syftet med denna studie är att beskriva Mexikaner sjuksköterskornas upplevelse om deras bidrag till kännedom om egenvård hos patienter med Diabetes Mellitus Typ 2 i Mexiko.   Metod: En kvalitativ design med semi-strukturerade intervjuer och en innehållanalys användes i denna studie.    Resultat: Deltagarna upplever att egenvård är av stor betydelse vid behandling av  Diabetes Mellitus typ 2. Patienterna behöver kunskap och utbildning, och sjuksköterskorna är medvetna om att de är ansvariga för undervisningen. Däremot på grund av tidsbrist,  otillräcklig personal samt överbelastning av patienter kan inte utbildning av patienter ske. Enligt deltagarna är patienternas engagemang och familjestöd  faktorer som påverkar patienternas egenvård.   Slutsats: Deltagarna upplever att egenvård är viktigt för Diabetes Mellitus typ 2. Patienten och sjuksköterskorna har en viktigt roll vid egenvård. En personcentrerad vård kan hjälpa sjuksköterskor att tillgodose patienternas behov. / Background: Type 2 Diabetes Mellitus is a chronic disease that produces serious long-term complications. The self-management of the patient has become the cornerstones to control the disease.  To carry out treatment, patients must understand the role they play at this.        Aim: This study aims to describe the Mexican nurses’ perception of their contribution  to the knowledge of self-management in patients with T2DM in Mexico.   Method: A qualitative approach with semi-structured survey and a content analysis was used in this study.   Result: The participants perception is that self-management is of great importance in the treatment of T2DM. However,  patients need education and knowledge,  and the nurses are aware that they are responsible for  that education. Nevertheless,  the lack of time, inadequate nurse staffing and overwhelming number of patients, are causes that are not allowing them to  educate the patients. According to the participants, the engagement of the patients and family support are factors affecting the patients’ self-management.    Conclusions: The participants perception is that self-management is crucial for T2DM patients and the nurses have an important role in it. The use of a Person-Center Cared approach can help the nurses meet the needs of the patients.

Bakgrund: Glykemisk kontroll hos personer med typ 1 diabetes kräver stöd och utbildning av vårdpersonal inom diabetesvården. För att förbättra behandlingsresultat och livskvalitet samt minska risken för komplikationer kan intensiva behandlingsstrategier användas för att sträva efter optimal glykemisk kontroll och hälsa. Syfte: Syftet är att beskriva hur intensivbehandling påverkar HbA1c och hälsa hos personer med diabetes typ 1. Metod: En retrospektiv studie, deskriptiv design med kvantitativ ansats. Urvalet skedde från en diabetesmottagning och utgick från redan insamlade data från ett intensivbehandlingsprojekt. 42 patienter med diabetes typ 1 och HbA1c ≥70 mmol/mol inkluderades i intensivbehandlingsprojektet. De variabler som undersöktes var HbA1c och EQ-VAS, för att undersöka sambandet mellan glykemiskkontroll och skattad hälsa. Huvudresultat: Resultatet visade ett svagt samband mellan sjunkande HbA1c och stigande EQ-VAS vid uppföljningen. Det starkaste signifikanta sambandet sågs i kategorin kontakt med dietist, kopplat till HbA1c och EQ-VAS. I kategorierna patienter med flerdosbehandling av insulinpenna, behandling med insulinpump samt utebliven kontakt med dietist visade inget signifikant samband kopplat till sjunkande HbA1c och stigande EQ-VAS.  Slutsats: Studien visar betydande förbättringar i både HbA1c och EQ-VAS hos patienter med diabetes typ 1 efter intensivbehandling. Positiva samband observerades mellan insulinpumpbehandling och högre EQ-VAS, samt dietistkontakt och minskat HbA1c. Fynden tyder på att intensivbehandlingen, särskilt med dietistrådgivning, effektivt förbättrar glykemisk kontroll och livskvalitet. Ytterligare forskning behövs för att bekräfta dessa resultat. / Background: Glycemic control in individuals with type 1 diabetes requires support and education from diabetes care professionals. To improve treatment outcomes and quality of life while reducing the risk of complications, intensive treatment strategies can be employed to achieve optimal glycemic control and health. Purpose: The purpose is to describe how intensive treatment affects HbA1c and health in individuals with type 1 diabetes. Method: A retrospective study with a descriptive design using a quantitative approach. The sample was selected from a diabetes clinic and relied on previously reported data from an intensive treatment project. 42 patients with type 1 diabetes and HbA1c ≥70 mmol/mol were included in the intensive treatment project. Data were analyzed using Spearman's rank correlation analysis to identify relationships between HbA1c and health. Main Results: The results showed a weak correlation between decreasing HbA1c and increasing EQ-VAS scores at follow-up. The strongest significant correlation was observed in the category of contact with a dietitian, linked to HbA1c and EQ-VAS. In the categories of patients using multiple daily injections with insulin pens, insulin pump therapy, and lack of contact with a dietitian, no significant correlation was found related to decreasing HbA1c and increasing EQ-VAS. Conclusion: The study shows significant improvements in both HbA1c and EQ-VAS in patients with type 1 diabetes after intensive treatment. Positive correlations were observed between insulin pump therapy and higher EQ-VAS scores, as well as between dietitian contact and reduced HbA1c. The findings suggest that intensive treatment, especially with dietitian counseling, effectively enhances glycemic control and quality of life. Further research is needed to confirm these results.