Bakgrund Det finns många olika varianter av diabetes men av alla personer som har diagnostiserats med sjukdomen så har 80-90% typ 2 diabetes (T2D). Sjukdomen kan uppstå av ärftliga faktorer och förekommer ofta i äldre åldrar men kan utvecklas i samband med en ohälsosam livsstil. Vid behandling av T2D är en livsstilsförändring viktigast och sker främst genom förändrade kost- och träningssvanor. Traditionellt har länge måttligt intensiv uthållighetsträning (MICT) i 150 min/vecka rekommenderats till målgruppen som träningsform. Syfte Syftet med studien är att undersöka effektiviteten av högintensiv intervallträning som behandling för vuxna människor med typ 2 diabetes eller prediabetes. Metod Studien är en deskriptiv systematisk litteraturöversikt som innebär att tillgänglig forskning sammanställs inom ett specifikt ämnesområde för att skapa förståelse för forskningsområdet. Sökningar har skett i databaserna PubMed och samlingsdatabasen Discovery där MeSH termer och friasökningar har kombinerats för att täcka en så stor del av forskningsfältet som möjligt. Resultat 11 artiklar valdes ut och resultatet delades upp i tre olika kategorier mellan glykemisk kontroll, högintensiv intervallträning (HIIT) i jämförelse med MICT och genomförbarheten av HIIT med self-efficiency theory som utgångspunkt. HIIT gav liknande eller bättre effekter på glykemisk kontroll (HbA1c) jämfört med MICT. I studier där genomförbarheten av ett HIIT protokoll nämns så visade samtliga positiva resultat oavsett interventionens längd. Slutsats Liknande eller bättre förbättringar på glykemisk kontroll går att uppnå genom en lägre träningsvolym än de traditionellt rekommenderade 150 min/vecka med måttlig intensitet och HIIT skulle kunna rekommenderas som behandlingsmetod för typ 2 diabetiker samt personer med prediabtes inom vården.

Bakgrund: Diabetes Mellitus Typ 2 är en kronisk sjukdom som ger allvarliga långsiktiga skador. En av hörnstenarna för att kontrollera sjukdomen är patientens egenvård.  För att genomföra behandlingen måste patienterna förstå vilken betydelse de har för sjukdomen.    Syfte: Syftet med denna studie är att beskriva Mexikaner sjuksköterskornas upplevelse om deras bidrag till kännedom om egenvård hos patienter med Diabetes Mellitus Typ 2 i Mexiko.   Metod: En kvalitativ design med semi-strukturerade intervjuer och en innehållanalys användes i denna studie.    Resultat: Deltagarna upplever att egenvård är av stor betydelse vid behandling av  Diabetes Mellitus typ 2. Patienterna behöver kunskap och utbildning, och sjuksköterskorna är medvetna om att de är ansvariga för undervisningen. Däremot på grund av tidsbrist,  otillräcklig personal samt överbelastning av patienter kan inte utbildning av patienter ske. Enligt deltagarna är patienternas engagemang och familjestöd  faktorer som påverkar patienternas egenvård.   Slutsats: Deltagarna upplever att egenvård är viktigt för Diabetes Mellitus typ 2. Patienten och sjuksköterskorna har en viktigt roll vid egenvård. En personcentrerad vård kan hjälpa sjuksköterskor att tillgodose patienternas behov. / Background: Type 2 Diabetes Mellitus is a chronic disease that produces serious long-term complications. The self-management of the patient has become the cornerstones to control the disease.  To carry out treatment, patients must understand the role they play at this.        Aim: This study aims to describe the Mexican nurses’ perception of their contribution  to the knowledge of self-management in patients with T2DM in Mexico.   Method: A qualitative approach with semi-structured survey and a content analysis was used in this study.   Result: The participants perception is that self-management is of great importance in the treatment of T2DM. However,  patients need education and knowledge,  and the nurses are aware that they are responsible for  that education. Nevertheless,  the lack of time, inadequate nurse staffing and overwhelming number of patients, are causes that are not allowing them to  educate the patients. According to the participants, the engagement of the patients and family support are factors affecting the patients’ self-management.    Conclusions: The participants perception is that self-management is crucial for T2DM patients and the nurses have an important role in it. The use of a Person-Center Cared approach can help the nurses meet the needs of the patients.