Denna uppsats i ämnet kulturvård undersöker den gotländska sticktraditionen, lokalt benämnd som gotländsk sticksöm. Stickning har varit betydelsefull för Gotland genom historien och framför allt under 1700-talet exporterades stora mängder stickat från ön. I och med industrialiseringen förlorade stickningen sin betydelse och småskolelärarinnan Hermanna Stengård (1861–1941) var rädd för att hantverkstraditionen skulle falla i glömska och började samla in rester av stickade föremål. Resultatet publicerade hon i sin bok Gotländsk sticksöm (1925). Det har dock visat sig att flera mönster och tekniker som Stengård pekar på som gotländska förkommer på andra platser. Syftet med undersökningen har varit att studera den gotländska sticksömmen i förhållande till Hermanna Stengård och hennes samling. Uppsatsen redogör för hur den gotländska sticksömmen har definierats och hur utvecklingen sett ut fram till idag samt om traditionen kan klassas som ett immateriellt kulturarv. En jämförande analys har gjorts mellan stickböckerna om gotländsk sticksöm som publicerats mellan 1981 och 2008 samt intervjuer och arkivstudier har utförts. Resultatet visar att det inte går att exakt definiera den gotländska sticksömmen. Trots att Stengård pekar på vissa karakteristiska drag i hennes bok, motsäger sig hennes samling till viss del detta, som består av fler exempel. För varje bok som publiceras på ämnet läggs nya tekniker och mönster till definitionen, vilket visar på traditionens utveckling. Trots att flera mönster och tekniker förekommer på andra platser är de fortfarande starkt förknippade med Gotland. Utifrån Unescos definiering över immateriella kulturarv går det att argumentera för att gotländsk sticksöm är ett men det är upp till utövarna, att nominera till en av Unescos listor över immateriella kulturarv. / This essay in conservation studies the knitting tradition on Gotland, locally named ‘sticksöm’. Knitting has been important for Gotland throughout the history and mainly during the 18th century the island exported loads of knitted product to the mainland. As a result of the industrialization the knitting lost its importance on the island and risked disappearing altogether. This was defined by the teacher Hermanna Stengård (1981–1941), who started to collect old pieces of knitted clothing. She published her result in the book ‘Gotländsk sticksöm’ (1925). It has shown that multiple patterns and techniques that Stengård points as Gotlandic has been found in other places. The aim has been to study how Gotlandic knitting is defined by Hermanna Stengård and see how the knitting tradition has developed after the ‘Gotländsk sticksöm’ was published in 1925 to today. At last, the knitting tradition has been discussed if it can be classified as an intangible heritage. By analyzing and comparing the knitting books about Gotlandic knitting tradition that has been published between 1981 to 2008, it has shown how the Gotlandic knitting has been depicted and how the distinction of the term Gotlandic knitting has changed. Interviews and archive studies is giving a background to the contemporary the books were published. The result shows that it is not a clear definition of the ‘sticksöm’. Stengårds collection is broad, more examples than she states. The patterns and techniques occur at other places but are still Gotlandic because they have been used on Gotland. The tradition can be defined as an intangible heritage but it is only the practitioners that can nominate the craft to one of UNESCOs lists and therefor officially be entitled as an intangible heritage.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur begreppet ortskaraktär och samtidens idéströmningar påverkade kulturarvsbygget vid tiden för förra sekelskiftet. Som exempel används Hermanna Stengårds samling och bok Gotländsk sticksöm (1925). Genom litteraturstudier och ideologikritisk analys kontextualiseras Hermanna Stengårdsförfattarskap, liv och samlande genom 1800-talets nationalromantik, Artur Hazelius och hemslöjdsrörelsens insamlingspraktik och syn på ortskaraktäristisk textil. Genom textanalys har Gotländsk sticksöm (1925) även delats in i fyra huvudspår, historiska referenser, litterära referenser, Information och urval samt Hermannas egna ord. I undersökningen påvisas Stengårds nära band med Verner von Heidenstam, ett faktum som stärker kopplingen mellan nationalromantikens sökande efter nationell identitet och tanken om ortskaraktär. Samtidigt visar resultatet att Hermanna Stengårds samling är kurerad och utformad i ett specifikt syfte, vilket gör att samlingen förr speglar samtidens idéströmningar och behov av identitetsbygge än en faktisk ortskaraktär. Detta perspektiv vidgar samlingens kulturhistoriska värde, trots att dess status som bärare av faktisk ortskaraktär försvagas. / This essay seeks to understand how the concept of local character and the social climate in late 19th and early 20th century Sweden influenced the constructing of cultural heritage and the curation of collections at the time, with Gotlandic knitting tradition and the book Gotländsk sticksöm (1925) by Hermanna Stengård as the example. Through literature studies and ideology-critical analysis the author examines how 19th-century national romanticism, Artur Hazelius and the handicraft movement’s concept of local character influenced Hermanna Stengård's historiography, collection practice and selection for the book Gotländsk sticksöm (1925). This is achieved by the contextualizing of Hermanna Stengård’s life, collection, and authorship. The result shows a deep connection between Stengård and Verner von Heidenstam. The discovery of Stengård's unreferenced use of paraphrases from Heidenstam’s prose grant a better understanding of the Stengård’s book Gotländsk sticksöm (1925). It also strengthens the connection between the late 19th and early 20th national romanticism’s notion of national identity and the concept of local character. Further, the result shows that the collection itself does not tell what is defining for Gotlandic knitting, but rather how it has been defined at a certain time in history and why. The collection’s cultural-historical value has been broadened through these finds, even though its actual status as a bearer of local character is weakened by it.