Syftet med detta arbete var att studera inflammatoriska effekter i mänskligt helblod och neutrofila granulocyter exponerade och stimulerade av nanopartiklar av gadoliniumoxid. Projektet utreder den toxiska potentialen hos nanopartiklar med olika kemiska och morfologiska egenskaper. I experimenten undersöktes cellresponsen hos blodceller exponerade med ofunktionaliserade och funktionaliserade nanopartiklarna. Effekterna av funktionaliserade och ofunktionaliserade nanopartiklarna på aggregation och syreradikalproduktion i helblod och hos neutrofila granulocyter studerades med hjälp av lumi-aggregometri. Studier har visat att varken ofunktionaliserade eller funktionaliserade nanopartiklarna ger aggregation i blodet. Syreradikalproduktionen ökar däremot. Resultaten av studier i helblod visar att stimulering med spädnings serier av funktionaliserade nanopartiklar ger mindre frisättning av syreradikaler än spädnings serier med ofunktionaliserade nanopartiklar. Detta bekräftas med studier av morfologiska skillnader i neutrofila granulocyter som var stimulerade med olika typer av nanopartiklar. Detta gjordes med hjälp av fluorescensmikroskopi. Resultaten från studierna tyder på att funktionaliserade nanopartiklar är mindre inflammatoriska än ofunktionaliserade nanopartiklar.

<p>Syftet med detta arbete var att studera inflammatoriska effekter i mänskligt helblod och neutrofila granulocyter exponerade och stimulerade av nanopartiklar av gadoliniumoxid. Projektet utreder den toxiska potentialen hos nanopartiklar med olika kemiska och morfologiska egenskaper.</p><p>I experimenten undersöktes cellresponsen hos blodceller exponerade med ofunktionaliserade och funktionaliserade nanopartiklarna. Effekterna av funktionaliserade och ofunktionaliserade nanopartiklarna på aggregation och syreradikalproduktion i helblod och hos neutrofila granulocyter studerades med hjälp av lumi-aggregometri.</p><p>Studier har visat att varken ofunktionaliserade eller funktionaliserade nanopartiklarna ger aggregation i blodet. Syreradikalproduktionen ökar däremot. Resultaten av studier i helblod visar att stimulering med spädnings serier av funktionaliserade nanopartiklar ger mindre frisättning av syreradikaler än spädnings serier med ofunktionaliserade nanopartiklar. Detta bekräftas med studier av morfologiska skillnader i neutrofila granulocyter som var stimulerade med olika typer av nanopartiklar. Detta gjordes med hjälp av fluorescensmikroskopi. Resultaten från studierna tyder på att funktionaliserade nanopartiklar är mindre inflammatoriska än ofunktionaliserade nanopartiklar.</p>

Sammansättningen av leukocyter i perifert blod varierar med olika sjukdomstillstånd och analys av cellerna är avgörande vid diagnostisering och uppföljning av olika leukemier.  Manuell mikroskopering och utvärdering av leukocyterna är tidskrävande och inte alltid självklar eftersom det krävs personal med hög kompetens och erfarenhet för bedömning av cellerna. En tillförlitlig förklassificering av den manuella differentialräknaren CellaVision DM1200 är därför av stort intresse för att underlätta kvantifiering och klassificering av cellerna. För att se om instrumentets förklassificering påverkades av infärgningen undersöktes färglösningens inverkan genom ändringar i fosfatbuffertens pH. Blodutstryk som härstammade från 10 patientprov färgades in med buffertar med pH 6.0, 6.8 och 7.5. Studien visade på en god positiv korrelation i samtliga pH-justerade buffertar, men med bäst resultat för pH 6.0 och 6.8. CellaVision DM1200:s förklassificering av eosinofila granulocyter påverkades mest av pH ändringar, vilket kan förklaras av deras starkt acidofila granula. / In peripheral blood the composition of leukocytes vary due to diseases and therefore analysis of the cells is critical in diagnosing and monitoring various leukemias. Manual microscopy and evaluation of the leukocytes is time consuming and not always clear, and it requires educated staff with long experience to assess the cells. A reliable automatic pre-classification of the cells with the system CellaVision DM12000 is therefor of great interest to facilitate quantification and classification of leukocytes. To evaluate if the instrument’s pre-classification were affected by staining, changes of the current staining solution used in clinical assessment where made by adjustment of the phosphate buffer pH. Examined blood smears that were descendent from 10 different samples were stained in buffers with pH 6.0, 6.8 and 7.5. This study showed a high positive correlation in all of the pH-adjusted buffers with the best results in pH 6.0 and 6.8. CellaVision DM1200’s pre-classification of eosinophilic granulocytes were most affected by changes in pH, which can be explained by their strongly acidophilic granules.

De neutrofila granulocyterna ingår i det icke specifika immunförsvaret och fagocyterarmikroorganismer och rester från kroppens egna celler. Neutrofilen innehåller fyra olika typerav granula, som vid aktivering av cellen kan uppregleras till plasmamembranet. Proteinetdysferlin har bevisats förekomma i membranet i en del av dessa granuler. Det tros ha en roll imembran fusion och underhåll av membranet.Dysferlin är ett transmembrant protein av typ II, och proteinet saknas i funktionellt tillståndvid sjukdomstillstånden Limb-Girdle muskeldystrofi 2B och Miyoshi myopati. I arbetetkommer en metod att utvecklas som skall användas till att studera proteinet dysferlin hos deneutrofila granulocyterna vid olika funktionella tillstånd. Mängden dysferlin iplasmamembranet hos oaktiverade och aktiverade celler jämförs också i arbetet.Antikroppar har använts för att märka in dysferlinet. En primär antikropp som binder tillproteinet och en sekundär antikropp som binder till den primära. Den sekundära antikroppenhar en fluorescent färg konjugerad. För analyserna har en FACS som ger diagram överfluorescenssignalen använts och ett konfokalmikroskop som avbildar cellen i olika skikt, vilkakan användas för att ta fram en tredimensionell bild av cellen.Både intracellulär och extracellulär inmärkning av dysferlin har gjorts och olika parametrarhar varierats mellan försöken. FACS analyserna har visat på att dysferlin möjligtvis skullekunna finnas i små mängder i plasmamembranet hos oaktiverade celler. Mängden dysferlin iplasmamembranet ökar vid aktivering av cellen, till följd av uppreglering av granula. Studier ikonfokalmikroskopet har visat på att dysferlin finns i cellmembranet hos aktiverade celler ochatt det finns lokaliserat till cytoplasman hos oaktiverade celler.

Målet med denna studie var att undersöka förekomst och lokalisering av neutrofila granulocyter (Neutrophil Elastase+) och B-celler (CD20+) hos patienter med kronisk parodontit och/eller periimplantit. Dessa celler utgör viktiga delar av det specifika respektive ospecifika försvaret och kan ses som representanter för inflammatoriska svar av olika karaktär. Inflammerad vävnad innefattande epitel och bindväv insamlades från tjugo lokaler (tretton med parodontit och sju med periimplantit) på sexton individer som behandlades kirurgiskt. Vävnaden preparerades immunohistokemiskt (Dako’s Two-Step Polymer Method) och analyserades i mikroskop. På vävnadsnivå iakttogs i samband med periimplantit ett längre fickepitel samt ett kraftigare inflammatoriskt cellinfiltrat längst apikalt. Den apikala hälften av periimplantitvävnaden uppvisade som regel mer lokalt koncentrerade inflammatoriska infiltrat vid kontaktytan än parodontitvävnaden, både gällande B-celler som neutrofila granulocyter. Graden av vaskularisering var även högre. B-celler dominerade i förekomst vid båda tillstånden och hade ofta en generell spridning i vävnaden. Neutrofila granulocyter förekom i mindre utsträckning än B-celler, framförallt vid parodontit. / The purpose of the current study was to investigate the presence and localization of neutrophil granulocytes (Neutrophil Elastase+) and B-cells (CD20+) in patients with chronic periodontitis and/or peri-implantitis. These cells play an important role in the adaptive as well as the innate immune system, and can be considered as representative for responses of different character. Inflamed tissue consisting of epithelia and connective tissue was collected from twenty sites (thirteen with periodontitis and seven with peri-implantitis) on sixteen individuals undergoing surgical treatment. The biopsies were prepared immunohistochemically (Dako’s Two-Step Polymer Method) and analyzed in microscopes. On tissue-level a longer pocket epithelium and a greater inflammatory infiltrate in the apical portion was observed in peri-implantatis. The apical half of the peri-implant tissue generally indicated a more local inflammatory infiltrate in the contact area than in periodontitis, both concerning B-cells and neutrophil granulocytes. The level of vascularisation was also higher. B-cells were predominant in both conditions and had a general distribution in most cases. Neutrophil granulocytes occurred in a smaller extent than B-cells, above all in periodontitis.

<p>Hodgkin lymphoma (HL) is characterised histologically by a minority of malignant Hodgkin and Reed-Sternberg (HRS) cells surrounded by benign cells, and clinically by a relatively good prognosis. The treatment, however, leads to a risk of serious side effects. Knowledge about the biology of the disease, particularly the interaction between the HRS cells and the surrounding cells, is essential in order to improve diagnosis and treatment. </p><p>HL patients with abundant eosinophils in the tumours have a poor prognosis, therefore the eosinophil derived protein eosinophil cationic protein (ECP) was studied. Serum-ECP (S-ECP) was elevated in most HL patients. It correlated to number of tumour eosinophils, nodular sclerosis (NS) histology, and the negative prognostic factors high erythrocyte sedimentation rate (ESR) and blood leukocyte count (WBC). A polymorphism in the ECP gene (434(G>C)) was identified and the 434GG genotype correlated to NS histology and high ESR.</p><p>The poor prognosis in patients with abundant eosinophils in the tumours has been proposed to depend on HRS cell stimulation by the eosinophils via a CD30 ligand (CD30L)-CD30 interaction. However, CD30L mRNA and protein were detected in mast cells and the predominant CD30L expressing cell in HL is the mast cell. Mast cells were shown to stimulate HRS cell lines via CD30L-CD30 interaction. The number of mast cells in HL tumours correlated to worse relapse-free survival, NS histology, high WBC, and low blood haemoglobin. </p><p>Survival in patients with early and intermediate stage HL, diagnosed between 1985 and 1992, was generally favourable and comparatively limited treatment was sufficient to produce acceptable results for most stages. The majority of relapses could be salvaged. Patients treated with a short course of chemotherapy and radiotherapy had an excellent outcome.</p><p>In conclusion prognosis is favourable in early and intermediate stages and there are possibilities for further improvements based on the fact that mast cells and eosinophils affect the biology and prognosis of HL.</p>

Hodgkin lymphoma (HL) is characterised histologically by a minority of malignant Hodgkin and Reed-Sternberg (HRS) cells surrounded by benign cells, and clinically by a relatively good prognosis. The treatment, however, leads to a risk of serious side effects. Knowledge about the biology of the disease, particularly the interaction between the HRS cells and the surrounding cells, is essential in order to improve diagnosis and treatment. HL patients with abundant eosinophils in the tumours have a poor prognosis, therefore the eosinophil derived protein eosinophil cationic protein (ECP) was studied. Serum-ECP (S-ECP) was elevated in most HL patients. It correlated to number of tumour eosinophils, nodular sclerosis (NS) histology, and the negative prognostic factors high erythrocyte sedimentation rate (ESR) and blood leukocyte count (WBC). A polymorphism in the ECP gene (434(G&gt;C)) was identified and the 434GG genotype correlated to NS histology and high ESR. The poor prognosis in patients with abundant eosinophils in the tumours has been proposed to depend on HRS cell stimulation by the eosinophils via a CD30 ligand (CD30L)-CD30 interaction. However, CD30L mRNA and protein were detected in mast cells and the predominant CD30L expressing cell in HL is the mast cell. Mast cells were shown to stimulate HRS cell lines via CD30L-CD30 interaction. The number of mast cells in HL tumours correlated to worse relapse-free survival, NS histology, high WBC, and low blood haemoglobin. Survival in patients with early and intermediate stage HL, diagnosed between 1985 and 1992, was generally favourable and comparatively limited treatment was sufficient to produce acceptable results for most stages. The majority of relapses could be salvaged. Patients treated with a short course of chemotherapy and radiotherapy had an excellent outcome. In conclusion prognosis is favourable in early and intermediate stages and there are possibilities for further improvements based on the fact that mast cells and eosinophils affect the biology and prognosis of HL.

Radiation and medical drugs are used to fight head and neck cancer, but unfortunately in some cases these treatments cause development of other diseases and injuries. Osteoradionecrosis (ORN) and medical-related osteonecrosis of the jaw (MRONJ) are dreaded late complications in jaws from radiation therapy and medical drugs and cause great suffering to those affected. The full extent of ORN and MRONJ may be difficult to diagnose due to visualizing problems in quantifying boundaries of osteonecrosis and healthy tissues. Maxillofacial surgeons now use radiology and clinical appearance to differ affected bone, which may result in unprecise estimation of the area that is affected. As a possible adjuvant diagnostic procedure, visualizing osteonecrosis by examining neutrophil elastase (NE) activity in jaws was tested in patients. A newly developed positron emission tomography (PET) tracer specific for NE was used for observation and measurement in PET/CT images. An image processing software was used for visualization, segmentation, and analysis. Areas with osteonecrosis were identified in the ORN patients, but not in their entirety and all activity could not be equated with osteonecrosis as undiagnosed areas as well absorbed the tracer. Visualization of MRONJ displayed unexpectedly low activity in the diagnosed area.    The conclusion drawn from the results and the analysis is that NE activity can be found in osteonecrosis patients, but the activity itself does not provide complete information to visualize and quantify the diseased area and it cannot be equated with osteonecrosis. To verify NE activity as osteonecrosis, tissue samples from the affected area need to be collected for histological examination