Detta examensarbete på kandidatnivå har sin utgångspunkt i den välfärdstatliga utmaningen som Sverige och de flesta utvecklade länder står inför i form av en åldrande befolkning. Det gör att vi i framtiden kommer vara tvungna att arbeta allt högre upp i åldrarna. Idag lämnar många arbetslivet redan kring 65 års ålder, trots att det är ekonomiskt gynnsamt för dem att fortsätta arbeta. Tanken med studien har varit att genom fem halvstrukturerade livsvärldsintervjuer utforska hur äldre kvinnor inom vårdyrken ser på sin arbetssituation, yrkesmässiga självbild och framtidsutsikter. Studien har visat att dessa är intimt förknippade med varandra och tillsammans ger en möjlig förklaring till varför alla fem planerar lämna arbetslivet inom några år. De mest centrala resultaten visar att respondenterna i arbetssituationen upplever att de utför samma huvudsysslor som förr, men att de tycker sig vara bättre på att utföra dem nu än när de var yngre. De anser också att de kan utföra arbetssysslorna bättre än vad deras yngre arbetskamrater kan. Detta känner de beror på deras erfarenhet, som är ett centralt schema i deras yrkesmässiga självbild. Ett schema som också bidrar till en god yrkesmässig självkänsla. Men erfarenheten för även med sig högre krav och mindre stöd från arbetsgivare och arbetskamrater. Avsaknaden av stöd gör att de äldre inte känner att de kan bevara sin nuvarande yrkesmässiga förmåga, då de hyser fördomen att man tappar sin yrkesförmåga med ålder. Stereotyphotet som detta innebär inhibiterar deras fortsatta yrkesliv därför att de känner att de måste lämna arbetet innan hotet kan realiseras. Möjligheten till att byta arbete finns inte heller då de känner att de åldersdiskrimineras på arbetsmarknaden och därmed blir det enda alternativet att avsluta yrkeslivet och gå i pension. De upplever också detta förfarande som något självklart och som förväntas av dem, då de hänvisar till en social representation kring korrelationen att nå en ålder kring 65 och att avsluta sitt yrkesliv.