Hand raising is a common method in schools and a way for students to engage in the classrooms turn-allocation (Andersson & Haglund 2006, p 35), but not all benefit from it. According to Dylan Wiliam (2011) hand raising divides the students by putting the students that participate in hand raising at an advantage versus the students that do not. This study aims to examine hand raising as a phenomenon and the students and teachers thoughts about hand raising. The main research questions were: How do the students perceive hand raising? How do the teachers reflect upon hand raising? How is hand raising usedas a tool by the students? The main reference to this study has been senior lecture Fritjof Sahlströms (1999) thesis Up the Hill Backwards. On International Constraints and Affordances for Equity-Constitution in the Classrooms of the Swedish Comprehensive School, were he debates around hand raising as a method for interaction with teachers and students. This study has also raised issues from social psychology such as norm and that humans are affected by the mere presence of other humans. The study has come about using both observations and group-intervjues with students from the range of six to eleven and a singel group-intervju with teachers. Results from the study shows that students consider hand raising as a method for keeping the classrooms atmosphere composed and that they raised their hands if they know the answer. The teachers discussed the difficulties concerning turn-allocations.

Syftet med studien är att undersöka vilka strategier som är effektivast för att få hjälp och påkalla lärares uppmärksamhet i klassrummet samt om dessa skiljer sig mellan pojkar och flickor respektive årskurs två och sex. Frågeställningarna lyder: hur påkallar eleverna lärares uppmärksamhet och söker hjälp i klassrummet? Hur länge behöver eleverna vänta på hjälp? Metoden för studien är observation och totalt genomfördes 66 observationer i årskurs två och sex. Ett observationsschema med färdiga kategorier, grundade i tidigare forskning, användes. Tre typer av strategier för att be om hjälp och påkalla lärarens uppmärksamhet registrerades: handuppräckning, verbala strategier och fysiska strategier. De två förstnämnda observerades under lärarledd undervisning, medan samtliga strategier observerades under enskilt arbete. Flickor sökte överlag mer hjälp i klassrummet än vad pojkar gjorde. Flickor i årskurs två använde handuppräckning i störst utsträckning, medan pojkar i årskurs två framför allt använde verbala och fysiska strategier. Däremot var det pojkar som väntade kortast tid vid handuppräckning och flickor som väntade kortast tid vid användandet av verbala och fysiska strategier. Det är en signifikant skillnad i väntetiden mellan handuppräckning och de två övriga strategierna. Till exempel väntar elever i årskurs sex i snitt 71,9 sekunder vid handuppräckning medan de får hjälp efter 4,3 sekunder vid användandet av verbala strategier. I årskurs sex sökte pojkar hjälp och påkallade lärarens uppmärksamhet i större utsträckning än flickor i årskurs sex. Av alla elevgrupper behövde flickor i årskurs sex vänta längst tid på hjälp vid handuppräckning respektive kortast tid vid användandet av verbala och fysiska strategier. Studien har bidragit till ökad förståelse om hjälpsökande i klassrummet. Vi tror att valet av strategi har olika betydelse beroende på om man är pojke eller flicka och att det kan förklara varför både strategier och väntetider skiljer sig dem emellan. Elever i årskurs två och sex har olika förväntningar på sig eftersom de befinner sig i olika kognitiva utvecklingsstadier och det är lätt att anta att deras val av strategi således skiljer sig åt. Vi tror dock att det finns andra förklaringar inom till exempel det sociokulturella perspektivet. / The aim of this study is to examine what strategies are the most efficient when pupils ask for help and seek their teachers’ attention in the classroom. In addition we examine whether these strategies differ between boys and girls and between second and sixth year junior pupils. How do pupils seek teachers’ attention and ask for help in the classroom? For how long do pupils wait for teachers’ help? The empirical study was carried out through observation with a total of 66 observations in second and sixth year junior classrooms. A form with premade categories, based on published scientific reports, was used. Three different strategies of help and attention seeking were noted: raising hands, verbal strategies and physical strategies. Raising hands and verbal strategies were observed during teaching while all of the above were observed during self studies. Over all, girls sought help more frequently than boys. Regarding second year junior classes, girls mainly raised hands, while boys mainly used verbal and physical strategies. Meanwhile, the waiting time for boys was the shortest when raising hands while girls waited the shortest when using verbal and physical strategies. Generally, there is a significant difference in waiting time between raising hands and the two remaining strategies. When raising hands second year junior pupils and sixth year junior pupils wait on average 71,9 seconds and 97,1 seconds respectively, in comparison to verbal strategies where they wait on average 9,5 seconds and 4,3 seconds respectively. Boys in sixth year junior classrooms sought teachers’ attention and asked for help more frequently than girls in sixth year junior classrooms. Over all, girls in sixth year junior classrooms waited the longest and the shortest when raising hands and when using verbal and physical strategies respectively. This study has contributed to increased knowledge regarding help and attention seeking in classrooms. We believe that choices of strategies have varied effect depending on sex, which can explain why strategies and waiting time differ between boys and girls. Since second and sixth year junior pupils experience different levels of pressure based on how far gone they are in the cognitive development progress, it seems like a safe assumption that this is why the use of different strategies varies between age groups. However, we argue that other explanations may be found when looked upon through a socio-cultural perspective.