”How is defence cooperation effected due to a perceived imbalance of threat?” When faced with a threat, the balance of threat theory implies that states ally in order to aggregate capabilities to deter the threat. However, states have multiple options to increase security by adding military power, with internal balancing on the one side and external balancing on the other. In order to better explain actions taken by states to balance a threat, a new shade that does not include defence obligations is needed for the balance of threat theory. In this paper, changes in defence cooperation is that shade. By including changes in defence cooperation as a response to increased threat, for example the purchase of defence materials, joint training and defence planning, the balance of threat theory can expand its current explanatory power. Also, by understanding these changes states can prepare for it in advance and react on short notice, since today’s security environment changes rapidly. To study if changes in defence cooperation can be included into the balance of threat theory, Swedish defence cooperation with three partners (NATO, Finland and within NORDEFCO) are examined before and after the aggressive behaviour by Russia in 2014. The results are distinct and unitary, all cooperation changed to a more alliance-like purpose, to counter threats by presenting combined strength, but without formal or informal defence obligations. These actions strengthened the capability to function together by enhancing interoperability and preparing for common action in peace, crisis and conflict.

Genom Sveriges medlemsansökan till Nato bryter staten en lång tradition av militär alliansfrihet. Den militära alliansfriheten har sedan Sverige senast var i krig syftat till att landet skulle kunna förbli neutralti händelse av krig i närområdet. Enligt svenska politiker har denna isolationistiska strategi varit en bidragande orsak till att Sverige klarat sig undan krig i mer än 200 år. Med den historiska bakgrunden är därför Sveriges erfarenheter av att vara medlem i en militär allians ringa. Polen däremot har sedan 1999 varit medlem i Nato och har därför mer än 20 års erfarenheter vilka Sverige skulle kunna dra nytta av iett kommande medlemskap i Nato. Denna studie analyserar vilka samverkans- och militärstrategiska val Polen och Sverige gjort före och efter respektive stats val att bli medlemmar i Nato. De polska erfarenheterna från mer än 20 års medlemskap appliceras därefter på en svensk kontext där dessa erfarenheter identifierar möjligastrategiska vägval för Sverige. Slutligen diskuteras huruvida det är möjligt att på förhand identifierakonsekvenser av en stats val av samverkansstrategi utifrån en annan stats erfarenheter. Sverige kommer behöva se över sina militärstrategiska medel och metoder för att nå de militärstrategiska målen. Den nu valda samverkansstrategin, att ingå i en militär allians och balansera det upplevda hotet, innebär att Sverige inte längre enbart kan fokusera på statens enskilda behov utan behöver även väga in Natos behov för att bidra till kollektiv säkerhet inom alliansen. Om Sverige väljer att sätta svenska intressen före Natos kan det innebära att Sverige inte uppfattas som trovärdig, pålitlig och solidarisk.

Risken för krig ökar om stater inte vidtar åtgärder mot hot från andra stater. Samtidigt finns en otydlighet i form av att forskare har kommit till delvis kontrasterande slutsatser om vad stater verkligen gör när de utsätts för militära hot. Två välkända teorier på området säger emot varandra. Stephen Walts teori säger att stater rustar militärt och ingår allianser för att stå emot hotande stater-de hotbalanserar. Randall Schwellers teori kontrasterar mot detta och säger att staters inrikes motstånd mot att satsa på sitt militära försvar många gånger leder till att de inte hotbalanserar på ett effektivt sätt- de underbalanserar. Båda teorierna har av efterföljande forskare kritiserats men även fått stöd. Denna studie använder tidigare forskning om de två teorierna för att pröva dem på ett sätt som tar hänsyn till kritiken i denna. Adam Liffs analysverktyg används därför att mäta åtgärder som vidtas i fallet Sverige mot det ryska militära hotet. Studiens visar att de prövade teorierna får stöd på olika sätt. Sverige hotbalanser genom att vidta åtgärder för att stå emot de Rysslands offensiva militära kapaciteter först efter att den ryska ledningens intentioner uppfattas som skadliga för Sveriges intressen. Underbalanseringsteorin får starkast stöd genom Sverige att inte ingår bindande försvarsöverenskommelser.