I en artikel i SAOB författad år 1933 beskrivs uttrycket i och för sig som en prepositionsfras med funktionen att framhålla hur någonting är beskaffat i sig självt. Vid sidan av i och för sig nämns variationsmöjligheterna i och för sig själv, i sig och i sig själv. Idag är i och för sig ett lexikaliserat satsadverb med koncessiv innebörd. En jämförelse mellan hur i och för sig används idag och hur uttrycket be­skrivs i SAOB ger vid handen att uttrycket måste ha genomgått en grammatikalisering. Syftet med den här undersökningen är att beskriva hur grammatikaliseringen av i och för sig har gått till. Materialet för undersökningen är excerperat från Språkbankens korpusar, och utgörs av tidningstext från år 1820 till och med år 2013. Sammantaget består materialet av 1000 meningar med belägg på i och för sig, fördelat på 20-årsperioder, med hundra belägg från varje period. Undersökningen består av dels en syntaktisk, dels en semantisk analys. Den syntaktiska analysen utgörs huvudsakligen av en funktions- och positionsanalys. Därtill har jag studerat när varianten i och för sig själv försvann ur materialet samt kartlagt avvecklingen av förekomster av i och för sig efter negerande och fokuserande adverbial i satsens mittfält. Samtliga tre syntaktiska delanalyser syftar till att fastställa dels när i och för sig börjar användas på det moderna sättet, dels när den äldre varianten inte längre är gångbar. Den semantiska analysen går ut på att analysera hur den koncessiva betydelsen kan ha blivit en del av uttryckets semantik genom inferens från kontexten i meningar där uttryckets betydelse var vag eller polysem. Genom att resonera utifrån resultatet från den syntaktiska och den semantiska analysen besvarar jag sedan hur semantik och syntax verkar ha samspelat i processen. Resultatet visar att den moderna användningen av i och för sig började kunna användas vid sidan av den äldre omkring år 1920. Fram till omkring år 1970 kunde i och för sig användas dels med antingen entydigt äldre eller entydigt modern betydelse och funktion (entydigt äldre var vanligare i början av grammatikaliseringsprocessen och entydigt modern var vanligare mot slutet), dels i kontexter där både den äldre och den moderna tolkningen var möjliga. Ur syntaktiskt perspektiv innebär dessa tvetydiga användningar att inga formella hinder fanns för endera tolkningen. Ur ett semantiskt perspektiv innebär tolkningsmöjligheten att betydelsen var vag eller polysem. Den här typen av användningar som är syntaktiskt tvetydiga och semantiskt vaga/polysema var vanliga under 1940-, 50- och 60-talen. Yttrandet som helhet betyder ofta ungefär samma sak i dessa användningar, oavsett om i och för sig tolkas som äldre eller modernt. Således kan syntaktiska reanalyser och semantiska omtolkningar ske utan att det påverkar kommunikationen. Det är främst genom dessa användningar som grammatikaliseringen av i och för sig bedöms ha skett.

I och för sig är idag ett uttryck vars betydelse inte helt lätt låter sig härledas från de inbördes orden. En sökning i Språkbankens historiska korpusar ger vid handen meningar som […] lifwet är aldrig wigtigt i och för sig sielft, aldrig såsom ändamål, blott såsom medel till sedlighet (Stockholmsposten år 1820), där användningen verkar skilja sig från hur vi idag använder uttrycket. Metoden semi-automatic uniqueness differentiation (SUDi) är en nyligen framtagen metod för polysemidisambiguering. SUDi är framtagen för att utföra undersökningar av synkront material, och har tidigare inte används i en diakron undersökning. Det huvudsakliga syftet med föreliggande undersökning är att med hjälp av SUDi finna empiriskt stöd för hypotesen att i och för sig idag är polysemt med hur det en gång har använts. Undersökningen syftar dock även till att evaluera hur väl SUDi lämpar sig för en diakron undersökning som denna. De två tidsperioderna som undersöks är år 1820–1839 samt år 2000–2013. Valet av perioden 1820–1839 motiveras av att träffarna på uttrycket först vid den här perioden är tillräckligt många till antalet, samt att texten uttrycken förekommer i håller tillräckligt hög kvalitet. Materialet består totalt av 200 meningar, 100 stycken från vardera tidsperioden, och utgörs av tidningstext. Uppsatsens teoretiska ramverk är konstruktionsgrammatiken. Metoden SUDi består av fem steg: (i) använd en korpus för att samla in exempel på formen som tros vara polysem, (ii) sortera intuitivt in exemplen i två filer, (iii) kör filerna genom ett annoteringsprogram som märker upp texterna med språkvetenskaplig information och producerar xml-filer av de annoterade texterna, (iv) kör xml-filerna genom Uneek, ett webbaserat verktyg som utför komparativa analyser av annoterad text, och presenterar vilka drag som är unika för vardera texten och vilka drag de har gemensamt, (v) tolka resultatet. Resultatet visar att i och för sig i det moderna materialet och i och för sig i det äldre materialet högst troligt är polysema. Ett par av de för det äldre uttrycket unika dragen som visade sig utgöra empiriskt stöd för polysemi är att själv kan stå omedelbart efter i och för sig i satsen, samt att i och för sig kan ingå i en participfras med betrakta. Vad beträffar metodens lämplighet för diakron undersökning påträffades tre problem: flera av skillnaderna Uneek tar fram i själva verket skillnader mellan de två språkskedena generellt, det krävs en del extra manuellt arbete som är tidskrävande, och delar av valideringen blir problematisk eftersom en nutida forskares språkliga intuition inte med tillfredsställande säkerhet kan bedöma meningars acceptans i tidigare skeden av historien. Trots dessa problem bedöms metoden, med viss anpassning, vara användbar även för diakrona undersökningar.