Många förskolor arbetar idag med Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation (TAKK) för att gynna barnens språkliga och kommunikativa utveckling. Syftet med studien är att undersöka användningen av TAKK och gester i förskolan samt hur TAKK finns representerad i förskolornas miljö. En frågeställning som undersöks är hur förskollärare och barnskötare i förskolan har lärt sig att använda TAKK. En annan är hur TAKK-tavlor (de bilder som förklarar hur olika tecken utförs) och andra gester, deiktiska och ikoniska, används i förskolan samt vilken roll TAKK-tavlan har som didaktiskt verktyg.   För att besvara frågeställningarna utfördes observationer på två förskolor samt en enkätundersökning riktad till de pedagoger som var delaktiga under observationerna. Resultatet belyser pedagogernas förhållningssätt gentemot TAKK och TAKK-tavlor, hur barn och pedagoger använder sig av TAKK och gester samt TAKK-tavlan som didaktiskt verktyg. Resultatet visar även att alla förskollärare och barnskötare som deltog i studien har lärt sig TAKK och att lika många barnskötare som förskollärare har gått på kurs för att lära sig TAKK. I enkätundersökningen svarade fyra av respondenterna att de helt håller med om att det finns TAKK-tavlor för barnen medan två delvis instämde. En respondent var mer tveksam. Resultatet belyser att pedagogernas användning av TAKK-tavlor, tecken och gester påverkar barnens användning av dessa. Använder pedagogerna på en förskola sig av flera TAKK-tecken men väldigt få deiktiska gester, som att peka på något, visar det sig i barnens användning av dessa gester. En förskollärare menar i enkätundersökningen att även om barnen inte förstår det som tecknas tycker de att det är intressant och att de gärna härmar. I resultatet framkommer det att ett aktivt TAKK-användande kan minska antalet deiktiska gester.

Studien syftar till att undersöka sambandet mellan tal och gester utifrån lärares resonemang och språkbruk i klassrummet. Studien utgår från ett förkroppsligande perspektiv där begreppen deiktiska gester, metaforiska gester, ikoniska gester och rytmiska gester återfinns. Begreppen är hämtade från McNeills (1992) indelning av gester i olika kategorier. För insamling av data användes ostrukturerad observation och semistrukturerad intervju. Resultatet från observationerna visade att deiktiska rörelser, främst att peka mot tavlan, var den mest förekommande gesten hos lärarna och de rytmiska gesterna förekom inte alls. De näst mest förekommande gesterna var metaforiska gester som symboliserar en abstrakt idé, någon handling som utförs. Genom intervjuerna framkom att lärarna ansåg det viktigt att använda gester i undervisningen. Studiens didaktiska implikation blir att gesterna tillför liv och rörelse i undervisningen och är en bra hjälp för att förtydliga ord och begrepp både för elever med svenska som första språk och elever med svenska som andraspråk. Av studiens resultat dras slutsatsen att gester och verbal kommunikation är en användbar kombination i undervisningen för att eleverna ska ta till sig budskapet.

Syftet med föreliggande studie var att göra jämförelser mellan små barn med typisk språklig utveckling och små barn med språkstörning avseende impressivt och expressivt ordförråd samt användning av gester. Fyra barn med typisk språkutveckling rekryterades till studien. Dessa barn var köns- och åldersmatchade med redan insamlat material från fyra barn med språkstörning. Åldrarna på barnen (en flicka, tre pojkar) var 33–51 månader. Impressivt och expressivt ordförråd testades med Picture Naming Game (PiNG) och testsituationen videofilmades för att möjliggöra undersökning av barnens användning av deiktiska, ikoniska och emblematiska gester. Resultaten visar att barnen med typisk språklig utveckling på gruppnivå erhöll ett högre resultat på PiNG jämfört med de matchade barnen med språkstörning. Barnen med typisk utveckling utförde ett lägre antal totalt använda gester, ett lägre antal deiktiska och ikoniska gester samt hade färre gester synkroniserade med tal jämfört med barnen med språkstörning. Barnen med typisk språklig utveckling utförde fler emblematiska gester samt hade en högre andel gester synkroniserade med tal än barnen med språkstörning. Endast en av de uppmätta skillnaderna uppnådde statistisk signifikans vilket identifierades i användandet av emblem under expressiva testuppgifter där TD-gruppen använde signifikant fler emblem än barnen i DLD-gruppen. Då inga signifikanta skillnader förelåg mellan gruppernas totala PiNG-resultat och användning av gester gjordes en gemensam korrelationsanalys där en stark och signifikant negativ korrelation (p=0,01832) mellan barnens ålder och användning av ikoniska gester identifierades. Resultatet i föreliggande studie indikerar att gestanvändningen kan vara värdefull att inkludera vid bedömning av barn och utredning av eventuell språkstörning. Det finns dock behov av fler studier inom detta område och analys av en större mängd data behövs. / The purpose of the present study was to make comparisons between young children with typical language development and young children with developmental language disorder regarding impressive and expressive vocabulary and use of gestures. Four children with typical language development were recruited to the study. These children were sex- and age-matched with already collected data from four children with language impairment. The ages of the children (one girl, three boys) were 33- 51 months. Receptive and expressive vocabulary was tested with the Picture Naming Game (PiNG) and the test situation was video recorded to enable examination of the children's use of deictic, iconic and emblematic gestures. The results show that the children with typical language development at the group level obtained a higher result on the PiNG compared to the age- and gender matched children with a developmental language disorder. The children with typical development performed a lower number of total gestures, a lower number of deictic and iconic gestures as well as fewer gestures synchronized with speech in comparison to the children with developmental language disorder. The children with typical language development performed more emblematic gestures and had a higher percentage of gestures synchronized with speech than the children with language disorder. Only one significant difference was identified between the groups. Statistical significance was identified in the use of emblematic gestures during expressive tasks of PiNG where the children in the TD-group used significantly more emblematic gestures than the children in the DLD-group. As there were no significant differences between the groups regarding the total result of PiNG and the use of gestures, a joint correlation analysis was performed where a strong and significant negative correlation (p=0.01832) between the children's age and the use of iconic gestures was identified. The results of the present study indicate that the use of gestures can be valuable to include when assessing children and investigating possible language disorders. However, there is a need for more studies in this area and analysis of a larger amount of data is needed.