Syftet med denna undersökning var att öka kunskapen om hur förskolepersonal på två olika förskolor på två olika kommuner resonerar kring anmälningsplikten. Genom att utgå ifrån en kvalitativ metod har vi valt att använda oss av fokusgruppsintervjuer på två olika förskolor. I undersökningen framkom det att arbetet kring anmälningsplikten varierar beroende på förskolepersonalens tolkning av anmälningsplikten. Resultatet visar att kunskapen brister kring ämnet hos förskolepersonalen, samt att de resonerar olika beroende hur självklara misstankarna är när omsorgen sviktar.

Tidigare forskning finner det angeläget med vidare studier gällande lokala organisationsförhållanden för anmälningspliktigaprofessioner. Studien syftar därför till att kartlägga hur rektorer som ansvarar för årskurs 7-9 på kommunala grundskolor ien kommun i norra Sverige ser på skolans ansvar när barn far illa eller då det finns misstanke om att ett barn far illa. Utöverdetta studeras även hur rektorerna resonerar kring barn som far illa eller misstänks fara illa samt skolans rutiner ochtillvägagångssätt i samband med detta. Fyra kvalitativa intervjuer av semistrukturerad karaktär ligger till grund för studienoch intervjuerna har därefter analyserats med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att barn som far illa ansesvara ett brett begrepp och att det i många situationer är svårt att avgöra om ett barn far illa eller inte. Skolans ansvar fördessa barn anses vara stort och anmälningsskyldighet ses som en del i detta ansvar. Tillvägagångssätt skiljer sig i mångt ochmycket mellan de olika skolorna. Det handlar framförallt om huruvida det finns riktlinjer eller rutiner för hur personal ska gåtillväga då barn far illa eller misstänks fara illa samt om och på vilket sätt rektor involveras vid anmälan.

<p>Vi har under vår verksamhetsförlagda del av utbildningen insett att lärarrollen handlar om så mycket mer än att planera och genomföra lektioner. Många gånger finns en oro för barns sociala situation. Vår kunskap omkring lärarens skyldighet att anmäla till socialtjänsten när barn misstänks fara illa var, innan detta arbete, begränsad. I vår kvalitativa undersökning har vi vänt oss till pedagoger och rektorer verksamma inom Skellefteå kommun för att ta del av deras attityder och kunskaper om anmälningsplikten. I intervjuerna har vi också undersökt vilka rutiner som finns på skolorna kring anmälningsplikten och hur samarbete med socialtjänsten upplevs. Socialtjänsten är den instans som har det yttersta ansvaret över barn och ungas välmående, därför vände vi oss även till socialtjänsten i Skellefteå för att synliggöra deras uppfattning av samarbetet. Undersökningen visar att de flesta pedagogerna vill vara säkra på att barnet far illa innan de vänder sig till socialtjänsten. På skolorna finns det utarbetade rutiner för att pedagogerna ska få stöd när anmälan görs men att pedagogerna saknar utbildning om barn som far illa. Pedagogerna tar sällan chansen att rådfråga socialtjänsten om råd i enskilda fall. Undersökningen visar även att samarbetet mellan skolan och socialtjänsten kan förbättras.</p>

<p>Barn som far illa är något som många inte vill se eller höra talas om och i tidigare forskning kan ses att yrkesverksamma inte alltid anmäler till socialtjänsten redan vid misstanke att ett barn far illa trots deras anmälningsskyldighet. Syftet med studien var att få en ökad förståelse för förskollärares förhållande till lagen om anmälningsskyldighet. För att uppnå studiens syfte användes den kvalitativa metoden där fyra förskollärare intervjuades. Resultatet analyserades sedan mot lagrum och tidigare forskning. Förskollärarna i studien kände till sin skyldighet att anmäla, men de fanns flera skäl till att de inte anmälde redan vid misstanke. Det starkaste skälet var att de ville ha något att gå på, bevis. Allmänna regler för hur en anmälan skulle gå till fanns inte, då förskolorna arbetade olika. Samverkan med socialtjänsten existerade inte mer än vid en anmälan, men samtliga önskade ett samarbete.</p>

No description available.

<p>Syftet med min uppsats är att fördjupa mig kring hur personalen på några förskolor resonerar kring sin skyldighet att anmäla när de misstänker att ett barn far illa. Utifrån detta vill jag förstå om personalen upplever några svårigheter med anmälningsplikten, för att därmed känna</p><p>till vilka dessa svårigheter kan vara.</p><p>Utifrån detta syfte har jag formulerat om följande frågeställning:</p><p>*Vilka eventuella hinder eller problem kan uppstå i samband med anmälningsplikten</p><p>vid misstanke om att ett barn far illa?</p><p>Genom att använda mig av den kvalitativa forskningsmetoden lyckades jag samla in empiriskt material från förskolepedagoger på fem olika förskolor. Jag genomförde sammanlagt 5 kvalitativa intervjuer, varav tre av dem består av gruppintervjuer och två enskilda. Efter insamlingen och bearbetningen av det insamlade materialet kom jag fram till att vissa teorier</p><p>skulle kunna tillämpas för att ge en förklaring och ett svar på min frågeställning. Jag har använt mig av tre olika sociologer för att besvara min frågeställning. Erwing Goffmans teori</p><p>kring olika roller, framträdande och team har jag använt mig av för att förklara hur mina informanter måste förhålla sig till sin roll som förskolepedagog och även hur de arbetar som ett team när de har ett gemensamt intresse om barnen. Vidare använder jag mig av Anthony</p><p>Giddens teori kring de abstrakta systemen för att klargöra hur de olika myndigheterna, som t.ex. socialtjänsten fungerar i förhållande till förskolorna. Därefter tar jag upp två av Beverly Skeggs begrepp, dissimulering och disidentifikation för att förklara hur man ibland förnekar eller tar avstånd från något som verkar hotande. Resultatet från intervjuerna visar om att det</p><p>finns många hinder och problem som gör det svårt för personalen på de olika förskolorna att anmäla när de misstänker att ett barn far illa, rädsla för att konfrontera föräldrarna, man vill ha ”bevis” för att anmäla t.ex. blåmärken, anmälningar som rinner ut i sanden, många gånger känns det meningslöst att anmäla en andra gång, bristande kunskap om hur man ska upptäcka</p><p>barnen, personalen blir själva utsatt för hot och trakasserier och får ingen professionell hjälp i samband med detta.</p>

Barn som far illa är något som många inte vill se eller höra talas om och i tidigare forskning kan ses att yrkesverksamma inte alltid anmäler till socialtjänsten redan vid misstanke att ett barn far illa trots deras anmälningsskyldighet. Syftet med studien var att få en ökad förståelse för förskollärares förhållande till lagen om anmälningsskyldighet. För att uppnå studiens syfte användes den kvalitativa metoden där fyra förskollärare intervjuades. Resultatet analyserades sedan mot lagrum och tidigare forskning. Förskollärarna i studien kände till sin skyldighet att anmäla, men de fanns flera skäl till att de inte anmälde redan vid misstanke. Det starkaste skälet var att de ville ha något att gå på, bevis. Allmänna regler för hur en anmälan skulle gå till fanns inte, då förskolorna arbetade olika. Samverkan med socialtjänsten existerade inte mer än vid en anmälan, men samtliga önskade ett samarbete.

Syftet med min uppsats är att fördjupa mig kring hur personalen på några förskolor resonerar kring sin skyldighet att anmäla när de misstänker att ett barn far illa. Utifrån detta vill jag förstå om personalen upplever några svårigheter med anmälningsplikten, för att därmed känna till vilka dessa svårigheter kan vara. Utifrån detta syfte har jag formulerat om följande frågeställning: *Vilka eventuella hinder eller problem kan uppstå i samband med anmälningsplikten vid misstanke om att ett barn far illa? Genom att använda mig av den kvalitativa forskningsmetoden lyckades jag samla in empiriskt material från förskolepedagoger på fem olika förskolor. Jag genomförde sammanlagt 5 kvalitativa intervjuer, varav tre av dem består av gruppintervjuer och två enskilda. Efter insamlingen och bearbetningen av det insamlade materialet kom jag fram till att vissa teorier skulle kunna tillämpas för att ge en förklaring och ett svar på min frågeställning. Jag har använt mig av tre olika sociologer för att besvara min frågeställning. Erwing Goffmans teori kring olika roller, framträdande och team har jag använt mig av för att förklara hur mina informanter måste förhålla sig till sin roll som förskolepedagog och även hur de arbetar som ett team när de har ett gemensamt intresse om barnen. Vidare använder jag mig av Anthony Giddens teori kring de abstrakta systemen för att klargöra hur de olika myndigheterna, som t.ex. socialtjänsten fungerar i förhållande till förskolorna. Därefter tar jag upp två av Beverly Skeggs begrepp, dissimulering och disidentifikation för att förklara hur man ibland förnekar eller tar avstånd från något som verkar hotande. Resultatet från intervjuerna visar om att det finns många hinder och problem som gör det svårt för personalen på de olika förskolorna att anmäla när de misstänker att ett barn far illa, rädsla för att konfrontera föräldrarna, man vill ha ”bevis” för att anmäla t.ex. blåmärken, anmälningar som rinner ut i sanden, många gånger känns det meningslöst att anmäla en andra gång, bristande kunskap om hur man ska upptäcka barnen, personalen blir själva utsatt för hot och trakasserier och får ingen professionell hjälp i samband med detta.

Vi har under vår verksamhetsförlagda del av utbildningen insett att lärarrollen handlar om så mycket mer än att planera och genomföra lektioner. Många gånger finns en oro för barns sociala situation. Vår kunskap omkring lärarens skyldighet att anmäla till socialtjänsten när barn misstänks fara illa var, innan detta arbete, begränsad. I vår kvalitativa undersökning har vi vänt oss till pedagoger och rektorer verksamma inom Skellefteå kommun för att ta del av deras attityder och kunskaper om anmälningsplikten. I intervjuerna har vi också undersökt vilka rutiner som finns på skolorna kring anmälningsplikten och hur samarbete med socialtjänsten upplevs. Socialtjänsten är den instans som har det yttersta ansvaret över barn och ungas välmående, därför vände vi oss även till socialtjänsten i Skellefteå för att synliggöra deras uppfattning av samarbetet. Undersökningen visar att de flesta pedagogerna vill vara säkra på att barnet far illa innan de vänder sig till socialtjänsten. På skolorna finns det utarbetade rutiner för att pedagogerna ska få stöd när anmälan görs men att pedagogerna saknar utbildning om barn som far illa. Pedagogerna tar sällan chansen att rådfråga socialtjänsten om råd i enskilda fall. Undersökningen visar även att samarbetet mellan skolan och socialtjänsten kan förbättras.

No description available.