Litteraturundervisningen i svenska på gymnasiet är ett utmanande område för många svensklärare och inkludering kan upplevas vara svår. Syftet med studien är att undersöka hur några svensklärare i gymnasieskolan resonerar om inkludering i en pedagogisk miljö, samt hur lärarna resonerar angående hur de arbetar inkluderande i litteraturundervisningen, inom svenskämnet. Tidigare forskning om inkludering och inkluderande litteraturundervisning, samt styrdokument, ger en förförståelse som ligger till grund för intervjuerna med svensklärarna. Intervjuerna presenteras, analyseras och diskuteras i förhållande till forskning, styrdokument, teoretisk ram och studiens syfte och frågeställning. Mina slutsatser är att lärarna ser på inkludering ur ett rumsligt perspektiv där alla elever skall vara med i klassrummet och erbjudas anpassningar så att ingen pekas ut. Lärarna verkar se positivt på inkluderingstanken, men att par av lärarna ser även problem som kan uppstå om de inte har tillräckligt med lärare i och utanför klassrummet, och om de inte får relevant specialpedagogisk utbildning. När det gäller själva litteraturundervisningen arbetar lärarna utifrån att eleverna ska uppleva subjektiv relevans och delaktighet, att undervisningen ska fokusera på för eleven meningsfulla och intressanta teman och genrer, samt att undervisningen ska fokusera på multimodala presentationer för att motivera eleverna att närma sig litteraturen. Detta tillvägagångssätt kan ses som att lärarna går via social inkludering, inkludering som en bra miljö för alla elever och inkludering som gemenskap för att nå en litteraturdidaktisk inkludering.