Studien gör avstamp i sociologisk och utbildningsvetenskaplig forskning kring skolans och kunskapens förändrade form och funktion i vår senmoderna samtid. Med bakgrund av denna hävdar jag att den Svenska skolan avseende dess arbete med klassiskt värdepedagogiska frågor som till exempel jämställdhet mellan kvinnor och män idag står inför en ny typ av utmaning och eventuell ämnesdidaktisk problematik. Syftet med studien var mer precist att undersöka och analysera hur undervisande gymnasielärare i Samhällskunskap rent ämnesdidaktiskt hanterar och förhåller sig till implementeringen av jämställdhetsperspektivet i sin undervisning. Valet av metod för insamling av empiriskt material föll på en kvalitativ, semistrukturerad intervjustudie. Totalt intervjuades tre lärare, verksamma på olika skolor i olika kommuner. Respondenternas svar analyserades senare med utgångspunkt i feministisk, socialkonstruktivistisk, genusteoretisk och strukturalistisk teoribildning. Utifrån denna analys gjordes ett försök att tematisera de olika attityder och uppfattningar kring frågan som framkommit under intervjuerna. Tydligast framträdde tre olika perspektiv, som var och en främst representerades av en enskild lärare, även om det fanns tendenser till överlappning. Vidare framkom ett intressant stickspår om de attityder till kunskap generellt, och värdepedagogiska frågor i synnerhet, som en av pedagogerna upplever sig stöta på bland sina elever. Detta stickspår blev på sätt och vis det mest talande exemplet på den problematik jag i studiens inledning tar avstamp i: Den funktion kunskap fyller för den individualiserade och instrumentellt tänkande individen i det senmoderna liberaldemokratiska samhället. Avslutningsvis diskuteras studiens resultat, metodologiska styrkor och svagheter samt förslag på vidare forskning inom ämnet.

Individens roll har gått från att vara en del av ett kollektiv till att vara primär i den svenska skolan. Samtidigt har tidigare forskning visat på hur olika konkurrerande utbildningskonceptioner, som marknadisering, instrumentalisering, kommunikativa osv, format läroplanerna. I detta ställs individ mot kollektiv, effektivitet mot kommunikation och frågor om demokratiska värden samt etik och moral blir högst aktuella. Syftet med detta arbete är att se hur läroplanen eller mer specifikt värdegrunden från år 2011 förhåller sig till dessa konceptioner. Genom kritisk diskursanalys av värdegrunden i läroplanen från 2011 i förhållande läroplanen från 1994 samt till fysikämnets kursplan (1994/2011) diskuteras dessa konceptioner utifrån möjliga konsekvenser för lärares sociala praktik. I detta syntes tydliga indikatorer på ett marknadiserat, målstyrt och instrumentellt förhållningssätt till kunskap som ökat från 1994 till 2011. Kommunikationens roll blir därför avgörande för att kunna fullfölja vissa av de, i viss mån motstridiga, uppdrag läroplanen förmedlar i förhållande till demokratiska och moraliska värden.

This essay seeks to understand Hannah Arendt’s notion of the political as an “in-between.” The in-between appears to be the intersubjectivity and relations of interaction in a public sphere, which Arendt suggests as a way of understanding the political as an end in itself. Judith Butler has distinguished Arendt’s notion of the political as essentially relational, but which dismisses the material interdependence as a precondition to political participation. This essay argues that Arendt's notion of the political must be seen in context of her critique of modernity in which the public sphere is dominated by economic terms, “the social”. This essay provides a background for this critique, and how Arendt's distinction between the political and "the social" can be understood. The result is a politics separated from economics, but in which we can stress the question of intersubjectivity at its core. The conclusion is that Arendt certainly recognizes material interdependence as a precondition for politics, but the political in Arendtentian terms insist on a political commonality beyond any common ground, for which the in-between and the relation can emerge as the (non)essence.

This study is a contribution to the bioethical debate about new and possibly emerging reproductive technologies. Its point of departure is the intuition, which many people seem to share, that using such technologies to select non-disease traits – like sex and emotional stability - in yet unborn children is morally problematic, at least more so than using the technologies to avoid giving birth to children with severe genetic diseases, or attempting to shape the non-disease traits of already existing children by environmental means, like education. The study employs philosophical analysis for the purpose of making this intuition intelligible and judging whether it is justified. Different ways in which the moral problems posed by reproductive technologies are often framed in bioethical debates are criticised as inadequate for this task. In particular, it is argued that the intuition cannot fully be made sense of in terms of harm to the children that such technologies help create. The study attempts to elaborate an alternative to that broadly consequentialist approach, by drawing on Martin Heidegger’s philosophy of technology, Hans Jonas’s ethics, and Aristotle’s practical philosophy, as it has been received and developed in the hermeneutical tradition. It is suggested that reproductive choices, unlike decisions for already born children, are characterised by a peculiar one-sidedness: the future child appears to the parents as something wholly theirs to decide about, not as a concrete other with whom they must interact in a responsive and attuned way. This is problematic because it means that such choices cannot call upon the particularised moral understanding only gained in interpersonal encounters. In particular, it makes them easily shaped by various tendencies, to which parents are always susceptible, to relate to children in instrumentalising ways, and at risk of reinforcing such tendencies. However, this does not mean that all uses of reproductive technologies are equally troubling. When selecting against severe disease the parents can rely on a widely shared illness experience to escape the dangers that one-sidedness involves. It is concluded that the intuition under discussion, thus explicated and in some ways qualified, makes sense morally. / Avhandlingen är ett bidrag till den bioetiska debatten om olika reproduktionstekniker som antingen nyligen blivit tillgängliga eller som kan komma att utvecklas i framtiden. Utgångspunkten är en intuition som många verkar dela, nämligen att användningen av sådana tekniker i syfte att välja icke-sjukdomsegenskaper – som kön och känslomässig stabilitet – hos framtida barn, är mer moraliskt problematiskt än både att forma sådana egenskaper hos redan existerande barn genom exempelvis utbildning och att använda teknikerna för att undvika att barn föds med svåra sjukdomar. Studien är ett försök att genom filosofisk analys begripliggöra denna intuition och avgöra om den är berättigad. Olika sätt på vilka man i den bioetiska debatten ofta gestaltar de moraliska problem som reproduktionstekniker ger upphov till kritiseras som otillräckliga för denna uppgift. I synnerhet framhålls att intuitionen inte helt kan förstås som en oro över att de barn som sådana tekniker sätter till världen kan komma till skada. Med avsikt att utveckla ett alternativ till detta konsekvensorienterade synsätt söker sig författaren till Martin Heideggers teknikfilosofi, Hans Jonas etik och Aristoteles praktiska filosofi, som den tolkats och utvecklats i den hermeneutiska traditionen. Med hjälp av dessa teorier betonas hur reproduktiva val, till skillnad från beslut gällande redan existerande barn, kännetecknas av en slags ensidighet. Det framtida barnet framstår för föräldrarna som föremål för beslut som är odelat deras, snarare än som en konkret andre som de måste interagera med på ett lyhört, noga avpassat sätt. Detta är problematiskt eftersom det innebär att sådana val inte kan ledsagas av det slags partikulära moraliska förståelse som bara uppnås i möten mellan människor. I synnerhet innebär det att valen lätt formas av, och i sin tur riskerar att underblåsa, olika för föräldraskapet karaktäristiska tendenser som ständigt riskerar förmå föräldrar att förhålla sig till sina barn på ett instrumentaliserande sätt. Men detta betyder inte att alla användningar av reproduktionstekniker är lika problematiska. Val som syftar till att undvika svåra sjukdomar kan undgå de faror som ensidigheten öppnar för genom att åberopa en gemensam mänsklig sjukdomserfarenhet. Avhandlingens slutsats är att intuitionen som diskuteras är berättigad, med vissa reservationer, om den förstås på detta sätt.