Syftet med denna studie är att undersöka vilken syn på svenskundervisning som framträder i tre doktorsavhandlingars empiriska material och hur undervisningen kan belysas ur ett fenomenologiskt livsvärldsperspektiv. Metoden för studien är en kvalitativ textanalys där tre doktorsavhandlingars empiriska material tolkas och analyseras utifrån ett hermeneutiskt angreppssätt. I studiens resultatdel analyseras och tolkas elevers och lärares röster kring deras upplevelser och uppfattningar om undervisningen. Studien visar att litteraturundervisningen har svårt att motivera vissa elever då de upplever att innehållet inte kopplas till deras egna erfarenheter och meningssammanhang. I resultatet som fokuserar på tal, språk och skrift framgår det att många elever upplever undervisningen som viktig och relevant då deras språkliga kunskaper kopplas till framtida studier och vuxenliv. Avslutningsvis behandlas det fenomenologiska livsvärldsbegreppet som ett syn- och frågesätt som kan tillämpas för att belysa aspekter av undervisning med utgångspunkt hos elever och lärare. Vad som framgår av resultatet är att undervisningen präglas av ett instrumentellt lärande och formaliserad undervisning där isolerade färdighetsövningar tenderar att bortse från dialogiska och erfarenhetsbaserade lärandesituationer. Med utgångspunkt i det fenomenologiska livsvärldsbegreppet visar studien på erfarenhetens centrala och betydelsefulla roll för meningsskapande och meningsfulla lärandesituationer.