Den Europeiska organisationen IASB och den Amerikanska organisationen FASB gav i maj 2014 ut IFRS 15-Intäkter från avtal med kunder vilket är den nya standarden med anvisningar om hur intäkter ska redovisas. Denna standard började gälla 1 januari 2018 och ersatte de äldre intäktsredovisningsstandarderna IAS 11 och IAS 18. Problemet med de äldre standarderna var att det fanns en svårighet med att hitta den kritiska tidpunkten för rekognition av intäkter. Med anledning av detta var den nya standardens yttersta syfte att klargöra för när intäkter ska tas upp i bolagens räkenskaper. Syftet med denna studie är att belysa de redovisningsskillnader som finns mellan IFRS 15 och IAS 11 samt undersöka vilka konsekvenser dessa skillnader får för bolags intressenter och deras beslutsfattande. För att på bästa sätt kunna belysa dessa skillnader består empirin av egenkonstruerade typfall där de olika redovisningsstandarderna appliceras. Användandet av typfall grundar sig i att det när studien gjordes inte fanns några årsredovisningar som hade IFRS 15 som redovisningsgrund eftersom standarden är så ny. För att kunna bestämma när en intäkt ska tas upp i redovisningen blir matchnings och realisationsprincipen två centrala delar i analysen. Med hjälp av vetenskapliga källor och etablerade teorier analyseras dessa. Vid analys av empirin och vid slutsatserna är det främst intressentteorin som ligger till grund för analysen. Således är de slutsatser som dras baserade på intressentteorin. Studien kommer fram till att IFRS 15 betraktas som något mer försiktig än sin föregångare IAS 11.