The freedom of establishment is a fundamental right on the internal market which enables companies to take up and pursue activity in other member states, “host states”, in a non discriminatory way. In situations where a company wishes to use the right to establish in a host state, complications will be discovered since the member states are applying different principles for deciding the nationality of a company. Since the Treaty of the Function of the European Union recognize both principles, and both of the legal areas company law and European international private law lack harmonization regarding companies wishing to perform such a transaction, the situation today brings the possibility that such a company could be covered by the legal system of several member states, or maybe no legal system at all. The Court of Justice of the European Union has through case law contributed to make the scope of the freedom of establishment a little bit clearer but there are still difficulties regarding situations when a company wishes to transfer its seat to another member state with a change of nationality. Today’s measures, for example the SE-company, is not enough to satisfy the companies wishing to transfer their seat to another member state. According to the writer, the Cartesio judgment brought an even greater need for a 14th Company Law Directive. The proposal for a 14th Company Law Directive enables companies to cease to be a company according to the legislation in the home state and then become a company according to the legislation in the host state without ever losing its legal personality. The conclusion is therefore that such a directive is crucial in order to make it possible for companies to fully enjoy and exploit the internal market. / Etableringsrätten är en grundläggande frihet på den inre marknaden vilken gör det möjligt för bolag att starta och driva verksamhet i andra medlemsstater utan att för den sakens skull riskera att utsättas för diskriminering. Då dessa bolag önskar utnyttja den fördragsstadgade etableringsfriheten genom att flytta sitt säte till en annan medlemsstat kommer svårigheter att uppstå då medlemsstaterna inom unionen många gånger använder olika anknytningsfaktorer för att bestämma bolags nationalitet. Då fördraget om Europeiska unionens funktionssätt godkänner båda lagvalsprinciperna samt det faktum att bolagsrättens och den europeiska internationella privaträttens område saknar tillfredställande harmonisering, kan situationen idag innebära att de bolag som önskar att vidta en sådan transaktion omfattas av fler än en medlemsstats rättsordning, eller i vissa fall ingen rättsordning alls. EU-domstolen har genom praxis bidragit till att i viss mån klargöra rättsläget på etableringsrättens område men oklarheter kvarstår för de situationer där bolag önskar att flytta sätet till en annan medlemsstat med åtföljande byte av nationalitet. Dagens gemenskapsrättsliga åtgärder, exempelvis SE-bolaget, är inte tillräckliga för att tillfredställa de bolag som önskar att genomföra en sådan transaktion. Enligt författaren har också den förhållandevis nya Cartesio-domen bidragit till ett ökat behov av ett 14:e bolagsdirektiv vilket möjliggör för bolag att flytta sätet till en annan medlemsstat. Processen skulle enligt detta direktiv innebära att bolaget skulle upphöra i ursprungsstaten samtidigt som det skulle bli en juridisk person i den nya medlemsstaten utan att under processen förlora sin status som rättssubjekt. Slutsatsen blir således att det är avgörande att åtgärder på EU-rättslig nivå vidtas, exempelvis genom det 14:e bolagsdirektivet, för att bolag till fullo ska kunna utnyttja den inre marknaden.

Article 4.1(h) in the Rome I regulation establishes which law that will be applicable on contracts concerning financial instruments concluded in multilateral systems. The main problem is that most contracts concluded within these systems have standard clauses which contain a clause on the applicable law. If this is the case, Article 3.1 in the Rome I Regulation is applicable instead. This problem makes it difficult to find a need for article 4.1(h) if it will only be applicable in exceptional cases. However, the legal position on this matter is still unclear since the Rome I Regulation has just been put into force. It is therefore important that future case law, in a clear and precise way, determines how article 4.1(h) shall be used in order for it to be properly used within the sphere of international private law.

No description available.

<p>Article 4.1(h) in the Rome I regulation establishes which law that will be applicable on contracts concerning financial instruments concluded in multilateral systems. The main problem is that most contracts concluded within these systems have standard clauses which contain a clause on the applicable law. If this is the case, Article 3.1 in the Rome I Regulation is applicable instead. This problem makes it difficult to find a need for article 4.1(h) if it will only be applicable in exceptional cases. However, the legal position on this matter is still unclear since the Rome I Regulation has just been put into force. It is therefore important that future case law, in a clear and precise way, determines how article 4.1(h) shall be used in order for it to be properly used within the sphere of international private law.</p>

När något lagval inte gjorts gällande köpeavtal vid auktionsförsäljning av lösa saker är det lagen i det land där auktionen äger rum som ur svenskt perspektiv ska tillämpas, 4 § 3 st. lag (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL). Därmed krävs att internetauktioners fysiska plats fastställs, vilket leder till svårigheter eftersom det inte finns en geografisk plats för hemsidor. På området finns även Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen), vilken dock lämnar företräde för IKL. Rom I-förordningen har en bestämmelse lik den i IKL men med en väsentlig skillnad, nämligen att auktionsregleringen endast är tillämplig om en fysisk plats kan fastställas. I annat fall tillämpas först och främst säljarens lag och det finns även möjlighet till avvikelse när köpeavtalet har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som utpekats. Var en internetauktion har sin fysiska plats är långtifrån klart även om olika förslag till en sådan har framförts. En strikt tillämpning av IKL ger till skillnad från Rom I-förordningen inte någon möjlighet till beaktande av köpeavtalets anknytningar till olika länder, vilket är anledningen till att en tillämpning av Rom I-förordningen skulle vara eftersträvansvärd. Dock är det IKL som ska tillämpas och då det är mycket osäkert var och om fysisk plats för internetauktioner överhuvudtaget kan fastställas, är det möjligt att huvudregeln för köp av varor i IKL måste tillämpas. Det skulle innebära en tillämpning av säljarens lag, vilket dock inte är eftersträvansvärt vid auktionsförsäljning. Med hänsyn till att konsumentköp vid internetauktioner blivit allt vanligare kan även konsumentskyddsregler påverka den tillämpliga lagen. 

No description available.

The given Master's degree thesis deals with the comparative analysis of legislation on real estate disposition in the Czech Republic and Ukraine in the context of international private law. Primarily, it focuses on the legal status of Czech investors in real estate situated in Ukraine and also the legal status of Ukrainian investors investing in real estate situated in the Czech Republic. The author of this Master's degree thesis has chosen this topic since he is interested in international private law, as well as in Ukrainian land law, especially in the sphere of private- law relations concerning real estate with an international element. The aim of this Master's degree thesis is to alert potential investors from Ukraine and the Czech Republic on specifics and potential legal pitfalls when investing in real estate situated in the Czech Republic or in Ukraine, to analyze conflict-of-law rules which regulate private-law relations with an international element concerning real estate disposition in the territory of both above-mentioned states and, finally, to recommend definite strategical and tactical steps towards the implementation of investment projects. Thus, the main purpose of this Master's degree thesis is to create a handbook for investors who intend to invest in real estate in the Czech...

L’étude des aliments en droit privé consiste, à analyser les diverses implications juridiques de cette notion. Dans le langage courant les aliments renvoient à la nourriture. Dans certaines branches du droit privé telles que le droit commercial ou le droit de la consommation, on retrouve la première acception. En droit de la famille, elle présente une spécificité car utilisée à la forme plurielle les « aliments » recouvrent tout ce qui est nécessaire à la vie. Il s’agit d’une définition générale, les aliments sont conçus comme étant le minimum essentiel à la subsistance. Dans la mesure où il n’existe pas de liste définie des éléments nécessaires à la vie, cette thèse tend à rechercher des critères de qualification juridique des aliments, à analyser les moyens d’acquisition de ceux-ci. Ceci révèle une notion polysémique et protéiforme selon la nature des besoins. De même, les obligations alimentaires instaurées par le législateur entre certains proches d’une part et une solidarité collective d’autre part, permettant à celui qui est dans le besoin d’acquérir des aliments, sont caractérisées par un régime juridique, particulièrement dérogatoire du droit commun. Cela démontre que sous l’apparente simplification de la notion d’aliments, il se cache un concept juridique permettant d’assurer une vie convenable aux proches et aux personnes dans le besoin dans le cadre de la solidarité collective. / Studies of «aliments» in private law consist in analysing its legal regime and its relative implications. In common language, aliments directly refers to the food. However, Private law widens that term so that it is not only linked to nutrition. While Commercial law and consumer law fully agree with that definition, law of the family uses the plural «aliments» and that relates to all which is needed for life. This is a more general definition, that states that aliments are rather being the minimum necessary for the subsistence. Since there is no exhaustive predefined list of what is life necessary, this work is focus ondefining criteria that legally qualify aliments. This work also looks at means of acquiring «aliments» and ways for collecting «aliments» claims. This work shows the diversity both in «aliments» meaning and claim collections means depending on vital needs to be fulfilled. Those needs being themselves highly case-law dependant. Also, the maintenance allowance duties within families and through collective solidarity that the legislator has planned to help people failing to meet their vital needs is regulated by an exceptional regime of the common law. So the visible term «aliments» hides a huge legal concept that protects both close relationship and collectively more people from falling below some basic needs.

Bryssel I-förordningens behörighetsregler är inte tillämpliga på svarande från tredje land. I sådana fall hänvisar förordningen till nationell rätt (s.k. restkompetens). Inom EU varierar de nationella behörighetsreglerna med avseende på svarande som har hemvist utanför EU avsevärt mellan medlemsstaterna, vilket ibland kan leda till orimliga konsekvenser. Syftet med denna uppsats är att beskriva vilka internationellt privat- och processrättsliga (IPP) problem som kan uppkomma till följd av nuvarande regelverk samt analysera kommissionens förslag till införandet av en regel om reservforum (s.k. forum necessitatis). För att ge läsaren tillräcklig bakgrund för analysen beskrivs rättsläget vad gäller forum necessitatis ur både ett svenskt och EU-rättsligt perspektiv. Resultatet av denna framställning är att förslaget till införandet av en regel om forum necessitatis bidrar till en ökad rättssäkerhet och förutsägbarhet. Den föreslagna regeln har dock en del brister som gör att bestämmelsen bör revideras. / The jurisdiction rules of the Brussels I-Regulation do not apply for third country defendants. In these cases refers the Regulation to national law (so-called residual jurisdiction). The national rules on the jurisdiction for defendants domiciled outside the EU vary widely between Member States, which can lead to undue hardship in some cases. The purpose of this thesis is to describe the private international law issues that may arise as a result of the current set of regulations and then analyze the Commission’s proposal to the creation of a forum of necessity (so-called forum necessitatis). In order to provide the reader with enough background information for the analysis the legal position regarding forum necessitatis is described from both a Swedish and European legal perspective. The result of this thesis is that the proposed solution would increase legal certainty and predictability. The proposed rule has some shortcomings that imply that the provision should be revised.

Den europeiska internationella privaträtten inom EU avseende de anknytningskriterier medlemsstaterna tillämpar för att fastställa en juridisk persons nationalitet är inte harmoniserad. Inom EU står följaktligen inkorporerings- och sätesprinciperna mot varandra. De länder som tillämpar inkorporeringsprincipen, eller registreringsprincipen som den också kallas, avgör frågan om bolagets rättsliga hemvist utifrån var bolaget är registrerat. I de andra staterna som utgår ifrån sätesprincipen, avgörs istället frågan utifrån var bolaget har sitt faktiska säte. Den europeiska internationella privaträttens relation till EU-rätten är genomgående stark. I artikel att 81.2.c FEUF föreskrivs en skyldighet för EU:s lagstiftande organ att besluta om åtgärder för att säkerställa förenlighet mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl. Emellertid har några europeiska internationella privaträttsliga harmoniseringsåtgärder för att bringa klarhet i frågan om vilken lagvalsprincip som ska ha företräde vid lagvalskonflikter inte vidtagits. Problemen med att medlemsstaterna tillämpar skilda lagvalsprinciper blir som tydligast när bolag önskar flytta sitt säte från en medlemsstat till en annan inom ramen för bestämmelserna om etableringsfrihet enligt artiklarna 49 och 54 FEUF. Om ett bolag som exempelvis har bildats och registrerats i ett land som tillämpar inkorporeringsprincipen, flyttar sitt faktiska säte till en stat som tillämpar sätesprincipen, riskerar bolaget att komma att lyda under två staters bolagsrätt. Skulle däremot ett bolag som har bildats och registrerats i ett land som tillämpar sätesprincipen flytta sitt säte till en stat som tillämpar inkorporeringsprincipen uppkommer den situationen istället att ingen av staterna anser sin associationsrättsliga lagstiftning vara tillämplig på bolaget. Dessa komplicerade problem med juridiska personers mobilitet har delvis lösts genom EUD:s rättspraxis. När det gäller en förflyttning av det faktiska eller det registrerade sätet utan byte av nationalitet gäller enligt Cartesio-domen den princip som slogs fast i Daily Mail-domen för över 20 år sedan. Bolag existerar endast i kraft av de olika nationella lagarna som reglerar bildandet av dem och deras funktion. Frågan om under vilka förutsättningar en sådan förflyttning av sätet är möjlig bestäms således av ursprungsstaten. Däremot är frågan om bolag får flytta säte med byte av nationalitet i första hand beroende av i vilken utsträckning mottagarstaten tillåter det. Cartesio-domen lämnar dock ingen vägledning i frågan om i vilken utsträckning medlemsstaten i fråga får bestämma förutsättningarna för en sådan transaktion. Har medlemsstaten full frihet? Rättsläget är alltjämt oklart i det hänseendet. Det finns följaktligen ingen förutsebarhet och klarhet för juridiska personer som önskar flytta sitt säte inom EU idag. EU-rättsliga harmoniseringsåtgärder för att underlätta för bolag har vidtagits genom upprättandet av bland annat SE-förordningen och Direktivet om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar. Dessa utgör dock inga reella alternativ för nationella bolag som önskar flytta sitt säte. Ett 14:e bolagsdirektiv om gränsöverskridande förflyttning av säte är enligt författarens mening det enda alternativet för att överbrygga svårigheterna med att medlemsstaterna tillämpar två skilda internationellt privaträttsliga principer i utformningen av sin bolagsrätt. Två principer som leder till olika behandling av juridiska personer i EU och riskerar att hindra ett fullt genomslag av etableringsfriheten för juridiska personer.