<p>Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige.</p><p>Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU.</p><p>Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras.</p><p>Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.</p>

<p>EU:s inre marknad med fri rörlighet för bland annat varor har skapat ett ökat handelsutbyte över gränserna även för konsumenter. När en tvist uppstår i ett konsumentavtal med internationell karaktär är frågan bland annat vilken lag som ska tillämpas på tvisten. Inom EU regleras lagvalsfrågan i Rom I-förordningen.</p><p>Enligt huvudregeln i artikel 6.1 i Rom I-förordningen ska lagen i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas. I artikel 6.2 i Rom I-förordningen ges parterna möjligheten att göra ett gemensamt lagval, dock med begränsningen att det inte får vara till nackdel för konsumenten jämfört med huvudregeln. Ett tolkningsproblem uppstår då den partsvalda lagen till vissa delar är till nackdel för konsumenten, men till fördel i andra delar.</p><p>Ett sätt att lösa tolkningsproblemet är genom en tillämpning av den så kallade russinteorin. Konsumenten tillåts då att välja de för honom mest gynnsamma reglerna ur respektive lag och därigenom skapa ett mycket långtgående skydd som inte kan erhållas enligt någon nationell rättsordning. Alternativet är att lösa problemet genom att en lag tillämpas på hela avtalet. Konsumenten väljer då en regel ur någon av lagarna och den lagen blir därigenom tillämplig på hela avtalet.</p><p>Frågan är vilken av tolkningsmetoderna som kan anses mest lämplig för att lösa problemet med tillämpningen av artikel 6.2. För att besvara frågan har en analys av respektive alternativ gjorts. Dessutom har tre tolkningsmetoder från EU-domstolen använts för att utröna vilket tolkningsalternativ som är mest lämpligt.</p><p>Både russinteorin och alternativet med en lag har både för- och nackdelar. Russinteorin ger ett mer långtgående skydd för konsumenten och för därför också med sig stora nackdelar för näringsidkaren och möjliga negativa effekter på den inre marknaden. Alternativet med en lag ger inte ett lika långtgående skydd, det är dock tillräckligt med en lag för att överensstämma med målen om att skydda konsumenten. Nackdelarna för näringsidkaren är inte lika många eller omfattande och den inre marknaden bör inte heller påverkas i någon större utsträckning av alternativet.</p><p>Sammantaget leder tolkningsmetoderna från EU-domstolen till att alternativet med en lag som tillämpas på hela avtalet anses som den bästa lösningen på tolkningsproblemet i artikel 6.2 i Rom I-förordningen.</p>

Under 2000-talet har två EU-rättsliga förordningar stiftats i syfte att reglera erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område inom EU. Först stiftades Bryssel I-förordningen. I enlighet med den förordningen kan en dom som meddelats av domstol i en medlemsstat verkställas i en annan medlemsstat. Dessförinnan skall domen förklaras verkställbar i den medlemsstat där verkställighet önskas. Den andra förordningen, EEO-förordningen, tillkom bara några år senare. I denna förordning har förfarandet varigenom en dom förklaras verkställbar i en annan medlemsstat avskaffats. Istället skall domen efter ansökan kunna intygas vara en europeisk exekutionstitel av domstolen i den medlemsstat där domen har meddelats. Med ett sådant intyg får domen därefter verkställas fritt i samtliga medlemsstater utan något mellanliggande förfarande. Förordningarna reglerar inte hur själva verkställigheten skall gå till. Verkställigheten skall ske i enlighet med den nationella lagstiftning i medlemstaten där verkställighet begärs. För svenskt vidkommande skall betalningsdomar verkställas genom utmätning. Enligt svensk rätt får verkställigheten inte slutföras förrän betalningsdomen vunnit laga kraft. Enligt EEO-förordningen å andra sidan får verkställigheten slutföras omedelbart. Det finns en någorlunda stor sannolikhet att en utländsk dom vinner laga kraft innan en verkställighetsförklaring gör detsamma. Enligt svensk rätt skulle det i sådant fall vara tillåtet att verkställa domen fullt ut medan reglerna i Bryssel I-förordningen inte skulle tillåta annat än vidtagande av säkerhetsåtgärder i ett sådant skede. Det är också möjligt att den svenska regeln om begränsningar i verkställigheten strider mot diskrimineringsförbudet i Amsterdamfördraget eller den allmänna principen om likabehandling. / During the last decade two EC Regulations have been adopted in order to regulate and introduce uniform standards for procedures regarding recognition and enforcement of judgements in civil and commercial matters within the EU. The first regulation to be adopted was the Brussels I Regulation. According to its provisions a judgement delivered in one Member State can be enforced in an other Member State. Previously the judgement must be declared enforceable in the Member State where the judgement is to be enforced. A few years later the second regulation called the EEO Regulation was adopted. According to the EEO Regulation a declaration of enforceability is not required anymore. Instead a judgement can be certified as a European Enforcement Order for uncontested claims by the court or a competent authority in the Member State where the judgement was delivered. The enforcement procedure itself shall however be governed by the law of the Member State of enforcement. In accordance with Swedish law a judgement concerning payment claims should be enforced by distraint. According to Swedish law a Debtor’s property is allowed to be seized but not retailed until time for an appeal has expired. The EEO Regulation on the other hand allows the enforcement procedure to be finalized immediately. There is a high probability that the time for an appeal against a foreign judgement may expire before such time in which an appeal against the declaration of enforceability can be lodged expires. In that case the Swedish law would permit the executor to finalize the enforcement procedure while in according to the Brussels I Regulation, the enforcement procedure in such case should still be limited to protective measures. It is also quite possible that the Swedish provision infringes the non-discrimination rule in the Treaty of Amsterdam or The General Principle of Equality.

Sverige har traditionellt sett haft en negativ inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar. Enligt 3 kap 2 § utsökningsbalken krävs stöd i lag för erkännande och verkställighet av en utländsk dom i Sverige. Sedan Sveriges inträde i EU, och Bryssel I-förordningens införande, har synen på domar som härrör från medlemstater inom EU förändrats. Det kan numera sägas att fri rörlighet av domar förekommer inom EU. Det leder till att Sverige erkänner och verkställer utländska domar som har avgjorts inom EU. Mellan Sverige och tredje land är läget ett annat. Problem uppstod då Nacka tingsrätt valde att lägga amerikanska domar till grund för en svensk dom, utan stöd i lag. Tingsrätten argumenterade för att svenska medborgare som väcker talan utomlands måste stå för konsekvenserna. I uppsatsen analyseras Nacka tingsrätts dom och om 3 kap 2 § utsökningsbalken behöver revideras. Efter en jämförelse av rättsfall i uppsatsen är bedömningen att Sveriges syn på utländska domar har förändrats något. Sverige bör i viss mån kunna öka samarbetet med vissa stater. Jag anser att 3 kap 2 § utsökningsbalken bör behållas med med vissa förändringar i form av undantag till huvudregeln.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för bland annat varor har skapat ett ökat handelsutbyte över gränserna även för konsumenter. När en tvist uppstår i ett konsumentavtal med internationell karaktär är frågan bland annat vilken lag som ska tillämpas på tvisten. Inom EU regleras lagvalsfrågan i Rom I-förordningen. Enligt huvudregeln i artikel 6.1 i Rom I-förordningen ska lagen i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas. I artikel 6.2 i Rom I-förordningen ges parterna möjligheten att göra ett gemensamt lagval, dock med begränsningen att det inte får vara till nackdel för konsumenten jämfört med huvudregeln. Ett tolkningsproblem uppstår då den partsvalda lagen till vissa delar är till nackdel för konsumenten, men till fördel i andra delar. Ett sätt att lösa tolkningsproblemet är genom en tillämpning av den så kallade russinteorin. Konsumenten tillåts då att välja de för honom mest gynnsamma reglerna ur respektive lag och därigenom skapa ett mycket långtgående skydd som inte kan erhållas enligt någon nationell rättsordning. Alternativet är att lösa problemet genom att en lag tillämpas på hela avtalet. Konsumenten väljer då en regel ur någon av lagarna och den lagen blir därigenom tillämplig på hela avtalet. Frågan är vilken av tolkningsmetoderna som kan anses mest lämplig för att lösa problemet med tillämpningen av artikel 6.2. För att besvara frågan har en analys av respektive alternativ gjorts. Dessutom har tre tolkningsmetoder från EU-domstolen använts för att utröna vilket tolkningsalternativ som är mest lämpligt. Både russinteorin och alternativet med en lag har både för- och nackdelar. Russinteorin ger ett mer långtgående skydd för konsumenten och för därför också med sig stora nackdelar för näringsidkaren och möjliga negativa effekter på den inre marknaden. Alternativet med en lag ger inte ett lika långtgående skydd, det är dock tillräckligt med en lag för att överensstämma med målen om att skydda konsumenten. Nackdelarna för näringsidkaren är inte lika många eller omfattande och den inre marknaden bör inte heller påverkas i någon större utsträckning av alternativet. Sammantaget leder tolkningsmetoderna från EU-domstolen till att alternativet med en lag som tillämpas på hela avtalet anses som den bästa lösningen på tolkningsproblemet i artikel 6.2 i Rom I-förordningen.

Le commerce électronique n'est plus un simple support promotionnel de la distribution des biens de consommation: il s'apparente de plus en plus à un marché parallèle à la distribution classique. Cependant, quel que soit le schéma emprunté, les rapports humains suscitent inévitablement des conflits et le commerce électronique ne fait pas exception à la règle. Ce nouveau vecteur n'a pas pour seule vertu le rapprochement des individus; de la même façon qu'il a affecté nos relations, il a eu un impact sur les litiges eux-mêmes. Le contexte particulier dans lequel s'inscrivent les transactions privées sur Internet, ont pour conséquence des litiges portant sur de faibles sommes d'argent et qui sont qui plus est - conditionnés par certains aspects techniques ou certaines particularités du monde en ligne. A cela s'ajoute une dimension internationale qui accentue encore la complexité du règlement des litiges, dans la mesure où elle implique pour les parties de délicates délibérations sur la question du forum et du droit applicable. La dispersion des parties ne facilite pas l'exercice de l'action en justice. Aussi l'arbitrage en ligne a-t-il pour ambition éthérée d'éluder la voie judiciaire et, plus encore, la voie judiciaire à l'étranger. La Toile, par la multitude de possibilités qu'elle offre, perturbe autant les repères de la justice classique qu'elle ne lui apporte des solutions jusqu'alors inexplorées. Par un recoupement de leurs caractéristiques, l'arbitrage fait ainsi écho au commerce électronique. En d'autres termes la gestion de la procédure arbitrale se fera à distance. Une attention toute particulière doit être accordée aux spécificités d'Internet et à l'impact que ce contexte particulier peut avoir sur le cadre traditionnel de l'arbitrage. La transition vers le monde virtuel ne se fait donc pas sans heurts. Si l'arbitrage en ligne est techniquement praticable, juridiquement il soulève nombre de questions. L'arbitrage classique exige de nombreuses conditions de fonds et de v fonnes que l'arbitrage en ligne par sa nature même ne peut totalement satisfaire. Malgré cette évidence, le droit, dans un souci de perfection et de maniabilité toujours plus poussé, tend peu à peu à passer outre cet écueil. Voilà ce à quoi nous essaierons de répondre modestement au travers cet exposé. / E-Commerce is no longer a channel in support of the standard fonu of trading consumption goods. It has become an alternative trading market for those consumption goods. However, whether trade takes place through e-trading or more traditional ways, human relationships are likely to entail conflicts. As a new fonu of trading, e-commerce fostered and strengthened the relationships between individuals, inc1uding lawsuits. Nonetheless, the types of lawsuits related to e-commerce differ from those related to the standard trade in several ways. For example, lawsuits related to etrading often involve relatively limited amounts of money because of the particular context in which trade takes place through the internet or some technical aspects of it. In addition, the international dimension of the trade further complicates the settlement of litigation since it implies sensitive deliberations about the place ofjurisdiction and the applicable law. In this case, the difficulty in conducting the legal practice is exacerbated by the fact that parties are far apart. Consequently, online arbitration has the noble goal of eluding the legal process, especially abroad. The World Wide Web, through its numerous possibilities, raises questions on the references of the c1assical justice and proposes solutions in ways that so far were unexplored. Since they share many of the same characteristics, on-line arbitration is similar to e-trading-that is, the on-line arbitration process is made from distance. Overall, a very particular attention must be paid to the specificities of the Internet and to its possible effects on the traditional arbitration framework. For the arbitration, the transition of trade toward the electronic world has created lots of vii difficulties. While online arbitration is technically practicable, it raises many legal issues. Online arbitration cannot totally fulfill the numerous conditions of content and fonn that standard arbitration requires. Nevertheless, the Law, with its growing concern for perfection and adaptability, is progressively overcoming this difficulty. Those are the issue that we will try to address in this study. / "Mémoire présenté à la Faculté des études supérieures en vue de l'obtention du grade de Maîtrise en droit (LLM)"

Magistro baigiamajame darbe nagrinėti jurisdikcijų kolizijos ir taikytinos teisės tarptautinėje privatinėje teisėje institutai internetinių deliktų apimtyje. Pirmojoje darbo dalyje nagrinėjama deliktų sąvoka, internetinių deliktų išskirtiniai bruožai, šaltiniai bei deliktinės atsakomybės apimtis. Antroji darbo dalis skirta jurisdikcijų kolizijai internetinių deliktų atveju: analizuojamos esamos jurisdikcijų kolizijos taisyklės bei jų pritaikymas internetiniams deliktams, jurisdikcijų kolizijos problemų internetinių deliktų ginčuose sprendimo variantai bei teismų praktika. Trečiojoje dalyje nagrinėtos taikytinos teisės taisyklės, jų problematika internetinių deliktų ginčuose bendrai ir kiekvieno delikto atveju atskirai. / This master's thesis analyses the institutes of collision of jurisdictions and law applicable in private international law in the scope of internet delicts. The first part of this thesis analyses the concept of delicts, distinctive features and sources of internet delicts, as well as the scope of delict liability. The second part of this thesis is dedicated to the collision of jurisdictions in the case of internet delicts: it analyses current rules of jurisdiction collision and their application to internet delicts, versions of solving jurisdiction collision problems in the disputes of internet delicts and case law. The third part analyses applicable law rules, their problems in the disputes of internet delicts in general and in separate cases of each delict.

No description available.

O reconhecimento, pelos tribunais, da possibilidade de as partes escolherem livremente o foro que deverá decidir eventual litígio consiste em um tema de estudo do direito internacional privado que gera intensas discussões. Embora seja possível se argumentar que, com base no princípio da autonomia da vontade, seja plenamente aceitável a fixação da competência do tribunal a partir da vontade das partes, a jurisprudência brasileira, de maneira não uniforme, ainda reluta em aceitar esse fato. Entende-se que não seria possível às partes afastar a atuação do judiciário brasileiro em hipótese de competência concorrente. O estudo do direito convencional e regional (União Européia e Mercosul) acerca da matéria evidencia uma tendência em favor do reconhecimento da possibilidade de escolha de foro estrangeiro pelos contratantes. Neste contexto, a presente dissertação pretende demonstrar que as justificativas jurídicas que embasam a denegação à eleição de foro estrangeiro à luz do ordenamento brasileiro não se sustentam, e que se faz necessário o reconhecimento, pelo país, da possibilidade de escolha pelos contratantes do tribunal competente para decidir a causa. / The courts acceptance of the freedom of the parties in choosing the court under which they will seek to resolve any possible litigation is a controversial matter of international private law. Although it is possible to state that the choice of court based on the free will principle is entirely legitimate, the Brazilian case law, even if not unanimously, still resists accepting this fact. It is understood that the contracting parties could not fail to resort to the Brazilian courts in the event of concurring jurisdiction. The study of contractual and regional law (European Union and Mercosur) on this matter shows a tendency towards the acceptance of choice of court by the contracting parties. In this context, the aim of this dissertation is to demonstrate the lack of legal reasons for denying the choice of court in light of the Brazilian legal system, as well as that Brazil should accept the discretion of the contracting parties in choosing the court under which they want to litigate their case.

O reconhecimento, pelos tribunais, da possibilidade de as partes escolherem livremente o foro que deverá decidir eventual litígio consiste em um tema de estudo do direito internacional privado que gera intensas discussões. Embora seja possível se argumentar que, com base no princípio da autonomia da vontade, seja plenamente aceitável a fixação da competência do tribunal a partir da vontade das partes, a jurisprudência brasileira, de maneira não uniforme, ainda reluta em aceitar esse fato. Entende-se que não seria possível às partes afastar a atuação do judiciário brasileiro em hipótese de competência concorrente. O estudo do direito convencional e regional (União Européia e Mercosul) acerca da matéria evidencia uma tendência em favor do reconhecimento da possibilidade de escolha de foro estrangeiro pelos contratantes. Neste contexto, a presente dissertação pretende demonstrar que as justificativas jurídicas que embasam a denegação à eleição de foro estrangeiro à luz do ordenamento brasileiro não se sustentam, e que se faz necessário o reconhecimento, pelo país, da possibilidade de escolha pelos contratantes do tribunal competente para decidir a causa. / The courts acceptance of the freedom of the parties in choosing the court under which they will seek to resolve any possible litigation is a controversial matter of international private law. Although it is possible to state that the choice of court based on the free will principle is entirely legitimate, the Brazilian case law, even if not unanimously, still resists accepting this fact. It is understood that the contracting parties could not fail to resort to the Brazilian courts in the event of concurring jurisdiction. The study of contractual and regional law (European Union and Mercosur) on this matter shows a tendency towards the acceptance of choice of court by the contracting parties. In this context, the aim of this dissertation is to demonstrate the lack of legal reasons for denying the choice of court in light of the Brazilian legal system, as well as that Brazil should accept the discretion of the contracting parties in choosing the court under which they want to litigate their case.