Den här essän handlar om den fria leken i förskolan och pedagogens roll i relation till leken. Jag argumenterar för att pedagogens roll inte är att stå utanför leken. Det handlar om att vara delaktig i barnens lek utan att styra eller ta över den. Essän har sin utgångspunkt i två olika berättelser där jag som pedagog möter leken ur två olika perspektiv, först som deltagare och senare som observatör. Jag reflekterar kring berättelsen och min roll som pedagog med hjälp av pedagogisk forskning om lek (Knutsdotter Olofsson), fantasi (Vygotskij) och om pedagogens betydelse för barnets utveckling i förskolan (Öhman). En problematik på förskolan är de många, oftast onödiga avbrotten vi pedagoger orsakar i barnens lekar och jag funderar i essän över hur man kan minska dessa avbrott. Här problematiserar jag också ett arbetssätt som jag och mina kollegor använder oss av för att ge barnen mer tidsutrymme för lek. I min text funderar jag också över om den fria leken i förskolan är till för alla barn. Många barn behöver vuxenstöd i samspelet med andra. Det innebär många gånger att vi pedagoger måste styra in det barnet på aktiviteter som han eller hon inte alltid fått välja själv. Därför ställer jag slutligen frågan om den fria leken är till för alla barn i förskolan. Om inte, hur skapar vi förutsättningar i vår strävan att göra den fria leken tillgänglig för alla barn? / This essay is about free play in preschool and the pedagogue’s role in relations to children’s play. I am arguing that the pedagogue’s role is not to stand beside the play. This is about being involved in the children´s play without controlling or taking over it. The essay is based on two different situations where I as a pedagogue encounter the play from two different perspectives: first as a participant and later as an observer. I reflect on the situations and my role as a pedagogue with the help of educational research on play (Knutsdotter Olofsson), fantasy (Vygotskij) and the pedagogue significance for the child’s development in preschool (Öhman). A problem in preschool consists in the many and often unnecessary interruptions the pedagogues are causing in the children´s play. Therefore, I am in this essay investigating how one can minimize those interruptions. Here I also problematize a working method which can be used in order to give the children more time-space for play. In my text I am also questioning if all children at preschool can participate in what we call “free play”. Many children need adult support in interaction with others. This implies many times that pedagogues must guide a child into activities not chosen by the child itself. Because of that, my final question is if free play in preschool is available for all children. If not, how can we create conditions in our effort to make the free play available for all children at preschool?