Avdragsrätt för bolag regleras främst i 16 kap. 1 § inkomstskattelagen. I denna paragraf stadgas det att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnad. Det finns dock regler som inskränker denna avdragsrätt även fast utgifterna uppfyller kravet på att vara kommersiellt motiverade. Dessa specialregler återfinns i 9 kap. 2 § inkomstskattelagen och stadgar bland annat förbudet mot avdrag för gåvor. Förhållandet mellan dessa två paragrafer har blivit aktuellt vid avgöranden rörande sponsorersättningar gjorda mellan företag och organisationer. År 2014 nekades bolaget Saltå Kvarn AB avdragsrätt för kostnader hänförliga till klimatkompenserande åtgärder. Klimatkompensera innebär att finansiera en åtgärd utanför den egna organisationen vilken leder till någon form av utsläppsreduktion. Högsta förvaltningsdomstolen likställde detta förfarande med sponsring och fann till följd av det att inte medge avdrag för kostnaderna i verksamheten. Detta är det enda mål Högsta förvaltningsdomstolen har avgjort beträffande klimatkompensationer.   Under 2016 behandlades två fall rörande klimatkompensationer av Förvaltningsrätten i Stockholm och i Luleå. Både Arla Foods AB och Max Hamburgerrestauranger AB nekades avdragsrätt precis som Saltå Kvarn AB. Omständigheterna för de bägge förstnämnda bolagen varierade dock mot de omständigheter som återfinns angående Saltå Kvarn AB. Detta togs det till synes ingen hänsyn till av förvaltningsrätterna och prejudikatet rörande Saltå Kvarn AB verkar ha fått ett allt för stort rättskällevärde. Syftet med denna uppsats är därför att analysera vilket rättskällevärde Saltå Kvarn-domen har och om det således innebär att klimatkompensationer som bolag gör aldrig föranleder avdragsrätt.   Slutsatsen är att det beror på ett bolags förutsättningar och vilka sakomständigheter som är aktuella i varje enskild fall. Det är således inte motiverat att påstå att klimatkompensationsåtgärder aldrig föranleder avdragsrätt.