Varje år uppkommer nya fall där Skatteverket (SKV) tvistar med enskilda näringsidkare, bolag och arbetstagare (AT) om beskattning av studie- och konferensresor. Tvisterna uppkommer till följd av parternas olika uppfattningar angående vad som är avdragsgilla kostnader alternativt vad som ska förmånsbeskattas. Studie- och konferensresor kan, under vissa omständigheter, i sin helhet utgöra en avdragsgill kostnad för enskilda näringsidkare och bolag enligt 16 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) (IL). Dessa omständigheter är dock begränsade och det är dessa begränsningar som utgör en betydande faktor som SKV tar hänsyn till vid en revision. I de fall SKV anser att begränsningarna är överskridna kommer resorna anses utgöra semester för de anställda och detta ger upphov till löneförmånsbeskattning hos dem. Arbetsgivaren (AG) blir samtidigt skyldig att erlägga arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 1 och 10 §§ socialavgiftslagen (2000:980) (SAL). Vad som ska räknas som kostnader hänförliga till en studie- eller konferensresa finns det inga särskilda bestämmelser om, utan bedöms utifrån de allmänna reglerna i 16 kap. 1 § IL. Aktiviteter eller arrangemang som inte är hänförliga till själva studie- eller konferenstiden kan komma att räknas som intern representation i enighet med 16 kap. 2 § IL. Vad som räknas till intern representation är t.ex. personalfester eller personalvård. Skillnaden mellan dessa är att det finns ett begränsningsbelopp när det gäller intern representation, vilket det inte gör gällande studie- och konferensresor.  Anledningen till att nya fall ständigt uppkommer beror på oklarheter i rättsläget vad gäller dessa begräsningar och vad som överlag utgör gällande rätt för studie- och konferensresor. Detta eftersom IL saknar särskilda bestämmelser avseende dessa resor. Det finns endast ett fåtal lagrum, se kapitel 3, angående avdragsgilla kostnader och intern representation (studie- och konferensresor) som reglerar vad som i allmänhet under sådana resor är att anse som skattefria förmåner. Det bör dock påpekas att studie- och konferensresor ej faller under begreppet ”intern representation” vad gäller 11 kap. 2 § IL, till skillnad från vad som gäller i förmånssammanhang enligt 16 kap. IL. SKV har genom Skatteverkets allmänna råd (SKV A), handledningar och uttalanden försökt definiera vad som ska anses gälla för studie- och konferensresor genom vissa krav och riktlinjer. Exempelvis finns krav på antalet arbetstimmar under konferenstiden och vissa begränsningar för inslag av nöje under den interna representationen. SKV menar dock att bedömningen alltid måste ske i det enskilda fallet och härigenom återstår problemet med otydliga gränsdragningar. Uppsatsen analyserar och klargör vilka brister och oklarheter som finns på det skattemässiga området avseende studie- och konferensresor och förtydligar, med hjälp av förslag på nya bestämmelser, rättsläget ur ett de lege ferenda-perspektiv.

Avdragsrätt för bolag regleras främst i 16 kap. 1 § inkomstskattelagen. I denna paragraf stadgas det att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnad. Det finns dock regler som inskränker denna avdragsrätt även fast utgifterna uppfyller kravet på att vara kommersiellt motiverade. Dessa specialregler återfinns i 9 kap. 2 § inkomstskattelagen och stadgar bland annat förbudet mot avdrag för gåvor. Förhållandet mellan dessa två paragrafer har blivit aktuellt vid avgöranden rörande sponsorersättningar gjorda mellan företag och organisationer. År 2014 nekades bolaget Saltå Kvarn AB avdragsrätt för kostnader hänförliga till klimatkompenserande åtgärder. Klimatkompensera innebär att finansiera en åtgärd utanför den egna organisationen vilken leder till någon form av utsläppsreduktion. Högsta förvaltningsdomstolen likställde detta förfarande med sponsring och fann till följd av det att inte medge avdrag för kostnaderna i verksamheten. Detta är det enda mål Högsta förvaltningsdomstolen har avgjort beträffande klimatkompensationer.   Under 2016 behandlades två fall rörande klimatkompensationer av Förvaltningsrätten i Stockholm och i Luleå. Både Arla Foods AB och Max Hamburgerrestauranger AB nekades avdragsrätt precis som Saltå Kvarn AB. Omständigheterna för de bägge förstnämnda bolagen varierade dock mot de omständigheter som återfinns angående Saltå Kvarn AB. Detta togs det till synes ingen hänsyn till av förvaltningsrätterna och prejudikatet rörande Saltå Kvarn AB verkar ha fått ett allt för stort rättskällevärde. Syftet med denna uppsats är därför att analysera vilket rättskällevärde Saltå Kvarn-domen har och om det således innebär att klimatkompensationer som bolag gör aldrig föranleder avdragsrätt.   Slutsatsen är att det beror på ett bolags förutsättningar och vilka sakomständigheter som är aktuella i varje enskild fall. Det är således inte motiverat att påstå att klimatkompensationsåtgärder aldrig föranleder avdragsrätt.