Uppsatsens syfte är att söka förklaring till varför den svenska regeringen valde att inte erkänna folkmordet på armenier/Seyfo samt undersöka på vilket sätt politiker använder sig av historia när de ska ta beslut i frågor som dels skett i en annan tid och som dels är obekväma att hantera. För att få svar på denna fråga har en kvalitativ metod använts. Argumentationsanalys samt kritisk diskursanalys har använts för att tolka de politiska argumentationerna och nyckelorden i den politiska debatten. Den utredning som regeringen beställde som underlag för sitt beslut har varit ett viktigt undersökningsmaterial. Vidare har intervjuer använts för att få en ökad förståelse av undersökningen. Syftet med uppsatsen har uppnåtts och förklaringen till varför den svenska regeringen valde att inte erkänna folkmordet på armenier/Seyfo är också en slutsats. Det fanns flera bakomliggande faktorer så som att inte stöta sig med en stor väljargrupp, inte riskera handelsrelationer dvs. ekonomiska intressen, dels flyktingfrågan mm. Dessa faktorer var dock inte de största utan den absolut största och även viktigaste orsaken var den som de inte tordes nämna. Denna faktor var att de var rädda för att ett erkännande skulle leda till påtryckningar och hot från Turkiet samt från olika intressenter i Sverige. / The purpose of the thesis is to seek an explanation as to why the Swedish government chose not to acknowledge the Armenian/Seyfo genocide and to investigate how politicians make use of history when making decisions on issues that have happened in another time and which are partly uncomfortable to manage. A qualitative method has been used to answer this question. Argumentation analysis and critical discourse analysis have been used to interpret the political arguments and keywords in the political debate. The investigation that the government ordered as a basis for its decision has been an important investigative material. Furthermore, interviews were used to gain a better understanding of the study. The purpose of the thesis has been achieved and the explanation as to why the Swedish government chose not to acknowledge the Armenian/Seyfo genocide is also a conclusion. There were several different underlying factors such as not clashing with a larger voter group, not risking trade relations i.e. financial interests, partly the refugee issue, etc. However, these factors were not the greatest, but the absolute greatest and also the most important reason was the one they did not dare mention. This factor was that they were afraid that recognition would lead to pressure and threats from Turkey as well as from various stakeholders in Sweden.