<p>Syftet med arbetet var att undersöka hur klasslärare i år 1-3 upptäcker dyslexi hos sina elever samt vilka arbetssätt och läsinlärningsmetoder de tillämpar i klassrummet för att hjälpa eleverna.</p><p>För att få svar på frågeställningarna användes en kvalitativ ansats, där semistrukturerade djupintervjuer fördes med fyra klasslärare. En innehållsanalys ledde fram till resultatet, som presenterades i form av ett kodschema. Resultatet visade att samtliga informanter upptäckte dyslexi hos sina elever genom de symptom som hör till vanliga kännetecken på dyslexi. En av informanterna använde sig även av välskrivning för att identifiera problematiken. Vad gäller arbetssättet utgjorde lästräning en central insats hos samtliga informanter. Tre av informanterna började lästräna tidigt med sina elever. Dock var det endast en som ytterligare gav dyslektikerna avgörande träning i fonologisk medvetenhet, det vill säga insikt i hur språket är uppbyggt av olika språkljud. Två informanter gav dyslektikerna extra repetitionsövningar och träning i att avläsa ord som ordbilder. Två utgick även från läs- och skrivinlärningsmetoder som, baserat på litteraturen, visar sig vara effektivast vid dyslexi.</p><p>Informanternas hade knappa kunskaper om vad forskningen säger gällande hur klasslärare upptäcker dyslexi och på bästa sätt hjälper dyslektiker. Deras undervisning verkade baseras på erfarenhet snarare än på vad forskning säger i ämnet. Trots informanternas små kunskaper om forskningsrön och trots att mycket i deras arbetssätt inte riktade sig direkt till att hjälpa dyslektikerna använde de sig av ett generellt arbetssätt, riktat mot hela klassen, som ändock var till fördel för dyslektikerna.</p>

Syftet med arbetet var att undersöka hur klasslärare i år 1-3 upptäcker dyslexi hos sina elever samt vilka arbetssätt och läsinlärningsmetoder de tillämpar i klassrummet för att hjälpa eleverna. För att få svar på frågeställningarna användes en kvalitativ ansats, där semistrukturerade djupintervjuer fördes med fyra klasslärare. En innehållsanalys ledde fram till resultatet, som presenterades i form av ett kodschema. Resultatet visade att samtliga informanter upptäckte dyslexi hos sina elever genom de symptom som hör till vanliga kännetecken på dyslexi. En av informanterna använde sig även av välskrivning för att identifiera problematiken. Vad gäller arbetssättet utgjorde lästräning en central insats hos samtliga informanter. Tre av informanterna började lästräna tidigt med sina elever. Dock var det endast en som ytterligare gav dyslektikerna avgörande träning i fonologisk medvetenhet, det vill säga insikt i hur språket är uppbyggt av olika språkljud. Två informanter gav dyslektikerna extra repetitionsövningar och träning i att avläsa ord som ordbilder. Två utgick även från läs- och skrivinlärningsmetoder som, baserat på litteraturen, visar sig vara effektivast vid dyslexi. Informanternas hade knappa kunskaper om vad forskningen säger gällande hur klasslärare upptäcker dyslexi och på bästa sätt hjälper dyslektiker. Deras undervisning verkade baseras på erfarenhet snarare än på vad forskning säger i ämnet. Trots informanternas små kunskaper om forskningsrön och trots att mycket i deras arbetssätt inte riktade sig direkt till att hjälpa dyslektikerna använde de sig av ett generellt arbetssätt, riktat mot hela klassen, som ändock var till fördel för dyslektikerna.